Elegant equation

Hur frustrerande det än kan vara ibland när man tycker att man följer de riktlinjer som ska resultera i att man får ett friskt och hälsosamt liv. Idag verkade det som om jag blev underkänd trots att jag har haft nästan alla rätt. Den strålande sista septemberdagen detta år startades upp med att transportera sig till sjukhuset och ögonbottenfotograferingen. Efter en halvtimme med pupillutvidgande medel i ögonen var det tid för ett dussin plågsamma fotoblixtar. Den trevliga läkaren sa att detta var början till ett modellyrke, dock vet jag inte om marknaden med ögonbottenmodeller är så eftertraktade.

Sedan blev det att agera en häftig person som har solbrillor inte bara ute i den strålande solen utan även inomhus.

 

 

Efter att ha virrat sig hem utan att ha chansen att kunna reglera ljusinsläppet igenom ögat, blev det att ladda om innan man fick chansen att träffa tre kära vänner. Det blev en stund tillsammans med det gamla I-teamet innan det bar av mot motionsspåret. Jag passade i alla fall på att förbättra statistiken angående mitt initiativ till att hålla kontakten bättre med mina vänner. Inte nog med att jag träffade de underbara tre utan jag slog på stort och tog ett långt härligt samtal med den glada göteborgskan som numera är tillbaka i Götet för studier. Det var härligt att prata med henne med idag och det lär inte ta lika lång tid innan nästa gång.

 

 

 

Sedan efter måltid och samtal var det tid att promenera tills jag storknar. Det är där jag befinner mig just nu, ingen ork i hela kroppen men blodsockret är äntligen tillbaka till normalt. Frågan är bara hur länge det håller sig så, det återstår väl att se hur inledningen på morgondagen blir.

Idag har dagen bjudit på ovanligt lite inskannande av bilder. Anledningen bakom det är att det fanns endast två konvolut kvar vilket gick snabbt att få avklarade. Dock vet jag var resterande bilder finns men för idag ignorerades den högen. Istället bar det först av mot sjukhusets facilitet och träffa min kära Margot. Det var inte mycket som gjordes klarare angående mina konstiga värden. Mina låga blodsockervärden har resulterat i ett HbA1c på 4,2 vilket är lägre än vissa icke diabetiker. Enligt Margot är det liksom allt annat helt normalt. Jag förstår inte hur den livsstilen jag befinner mig i är helt normal, men även om jag ändrar den är det helt okej. Hur ska man göra egentligen, det är den oändliga och obesvarade frågan. Efter att fått mer frågetecken än löst upp några blev det tid för mig att bege mig hem och mot nya äventyr.

 

Det var tid för mig att träna på att köra bil tillsammans med släpvagn. Jag har endast kört med flak en gång förut vilket var korta sträckor på väg hem på motorvägen samt bland Villastadens kvarter. Nu bar det av mot bilprövningen. Där knappade jag in registreringsnumret och väntade mer nervositeten som mitt sällskap i en cirka femtio minuter innan det kom en man och vinkade utanför fönsterrutan. Då var det tid att göra återchecken för att bevisa att den första gångens fel var åtgärdade. Dock var de inte riktigt fixade till hundra procent men trött, nervös men framför allt hungrig som jag var använde jag lite list och mycket fnitter för att få släpvagnen godkänd. Jag körde på att jag hade kanske inte kopplat in den helt rätt samt att vi ska ordna till den, följt med ett stort leende och glimten i ögat. Kändes aningen fel men det fungerade bra.

 

Efter det var avklarat blev det matlagning och skannande av bilder, tillbaka till den vanliga vardagen. Samtalade med en liten söt varelse nere i Göteborg som kände sig aningen ledsen och ensam. Turen är den att hon kommer upp hit redan imorgon, vilket känns trevligt på flera sätt. Det blir nu bara att planera in en stund med henne, vilket jag ser fram emot.

Efter denna helg känns min kropp fysiskt och psykiskt mörbultad. Innan helgen nalkades började kampen mot mig själv och att hålla blodsockret på en någorlunda normal nivå. Återigen kämpar jag att hålla mig över tre millimol per liter vilket inte känns acceptabelt. Efter det blev det motionsrundan i Lill-Jansskogen samt turistrundan längs med Strandvägen och Drottninggatan en fredag lunchtid. Fredagen var ljus och positiv på många sätt i alla fall trots de olika turistfällorna.

 

Sedan bar det norrut och helgen hade nu startat. Efter höstrusket start fick jag ett värmande samtal från mina söta väninnor nere i Göteborg i sällskap med två kära tyska vänner. Jag önskade att jag var där med dem, men tyvärr kan man inte befinna sig på flera ställen samtidigt. Lördagen startades med blodsockernivå 1.8 och med det följdes en huvudvärk utan dess like med. Turen i det hela var att pappa körde oss båda ner till den sista bondens marknad och sedan vidare mot Siljansnäs. Det var härligt att försvinna iväg till släkten i Dalarna och bli bemött av ett kök fyllt med tre olika generationer och en hel del mat. Lunchen avnjöts tillsammans med minnen och bli uppdaterad om bygden. Mitt under den yngre generationens kurragömma, den äldre generationens utbyte av historier, blev det en död Cecilia vilande inne på tv-soffan.

 

När jag väl hade vaknat till liv blev det att bege sig ut i regnrusket och promenera runt björken och se oss omkring lite. Gick förbi farmor och farfar och de andra själarna som vilar på Siljansnäs kyrkogård innan man gick upp på björken för att se midsommarstången. När man väl hade virrat runt ett bra tag var det bara att svida om till torra kläder och checka in Annie och Alberts gamla gård och de lilla som vi har kvar där. Sedan bar det av mot Almo för att träffa ännu en till kusin och hennes livfulla familj. Det var väldigt trevligt att besöka alla personer som man delar vissa delar av blodet med samt alla platser. Där är det sig likt på gott och ont, men i mitt fall är det gott. Hur det än är i världen och vad som än händer i livet kan man alltid åka dit och njuta av det man alltid har känt när man vistas där. Jag gillar att vara där, det är som om man är liten igen.

 

Inte nog för att Dalarna värmde upp ens själ, men väl hemma behövde kroppen värmas upp i bastun. Trots regn och ruskväder, samt min hjärnas meltdown har helgen varit bra och idag är det en bra dag. Idag flyttar en väldigt saknad vän hem ifrån västkusten, tråkigt för Göteborg men underbart för det nordliga landet.

I tisdags fick jag två glädjande samtal från två personer som hjälper mig i kampanjen mot den egocentriska Cecilia eller min idé att ägna mer tid åt vännerna mina. Det första var ett glädjande samtal från min kära nuvarande göteborgska. Efter många missade samtal från båda håll blev det äntligen ett då båda hade tid för varandra. Det var härligt att höra hennes röst igen och likaså hennes planer för framtiden. Vilket gjorde min promenadtur klart roligare än vad de brukar vara. Annars så är det bara samma vanliga personer som man träffar på vid vissa ställen eller påhejande fullgubbar och tutande bilister. Jag har skapat mig en liten grupp av olika individer som stödjer mitt motionerande. Förmodligen är det på grund av min utstyrsel jag fångar deras uppmärksamhet, om inte blir jag fundersam.

Senare på tisdagen fick jag ännu ett samtal från toppen av mina bekanta. Det var den dansante väninnan som glädjer Uppsalas befolkning förstunden. Glädjande var även det för mig att få prata med henne och höra att hon kommer hem i början av oktober, vilket inte är långt borta överhuvudtaget. Jag saknar henne med.

 

 

Sedan har dagarna bara gått på och nu är det torsdag. Idag har det inte blivit mycket avklarat. Ett blodsocker som har varit pressat hela dagen och har knappt uppnått ett normalt värde. Det är inte varje dag man vaknar upp och kastar sin väska innehållande ett urval av kläder i olika nyanser av lila, samt äter smör direkt ur packetet. Smöret är jag inte riktigt säker om det har inträffat eller inte, men det är den känslan jag har av de bilderna jag har i huvudet ifrån morgonen. Att ha 1.9 i blodsocker är inte att rekommendera är slutsatsen till denna morgon. Läskigt är det dock att jag var någorlunda normal och uppfattades bara trött och seg. Jag önskar att känslan av att ligga lågt var lika tydlig som den var när man var liten, inte bara att man är trött och seg. Då var det härligt och världen uppfattades annorlunda och nästan som ur ett kalejdoskop, men så roligt ska jag visst inte ha det längre. Sedan har dagen varit fylld av mat, smör, salt och vinäger, vilket kommer att visas sig i form av fetma eller tidig död. Det är syndigt gott och borde inte konsumeras mer av mig. Dock mat kommer jag att fortsätta med men kanske i dagens amerikaniserade portion. Tur att jag har min fanclub i träningen i alla fall, annars vet jag inte hur det skulle se ut, eller snarare insidan av mig.

Idag är det tredje gången gillt när det kommer till mina deltaganden inom politiska val. Det första var europavalet förra året, följt av kyrkovalet, men nu gäller det riksdagen och hur Sverige ska styras de kommande fyra åren. Med tanke på hur många olika partier och personer att välja emellan blir man en aning förvirrad.

Idag blev det i alla fall spännande på flera olika sätt, inte bara valet i sig, utan att man fick pallra sig tillbaka till Solängsskolans lokaler. Det kändes annorlunda på flera olika sätt. Skolan kändes mindre och aningen stel. Några få interiörförändringar fanns det, men den stora saknaden var väl människorna som man var omgiven av under de fantastiska tio åren. En salig blandning av konstiga lärare, underliga övningar, roliga projekt och underhållande klasskamrater. Dock får man väl inte glömma alla underliga måltider innehållande korv, personer som trodde att de ägde hela skolan samt studerandet av de ointressanta och krångliga sakerna.

 

Överlag var det mer roligt än förfärligt på Solängen, man kan till och med kan man längta tillbaka ibland, och dagens besök var även det mer roligt än förskräckligt. Några välbekanta ansikten träffade man på bland annat personen som samlade in valsedlarna. När mina tre kuvert lämnades in till teaterns ljudkunniga alltiallo Lennart verkade han först inte känna igen mig, men efter några sekunder blev det en liten skämtsam konversation. Något är ganska svårt att uppnå med denna karl, men återigen klarade jag av det. Sedan var det att gå hem och vara nöjd över att man har gjort sin rättighet även denna gång.

 

 

Nu när valresultaten snart är färdigräknade verkar det som den sittande regeringen kommer att ha makten fyra år till. Något som är mer förvånande är det resultat Sverigedemokraterna verkar få. Det blir spännande att se hur Sverige kommer att formas under de kommande åren.

Jag känner plötsligt att tiden är ett problem i många kategorier, men framför allt när det kommer till prioriteringar. Man vill hinna med så mycket på en sådan liten tid. Jag har insett för ett bra tag sedan att den kategorin som får lida mest i min inplanerade vardag är en mycket viktig sådan. De som inte har en tillräcklig stor plats i dygnets ettusenfyrahundrafyrtio minuter är mina kära vänner. De blir bortprioriterade men långt ifrån bortglömda. Trots att jag inte pratar med dem dagligen eller träffar dem ofta, är de i mina tankar dagligen. Saknandet är stort men uppenbarligen är det andra saker som är större, vilket inte är någon ursäkt utan en del av förklaringen till min brist av kontakthållandet.

 

 

På något sätt ska jag bli bättre på att skapa tid åt mina underbara personer i min tillvaro. Hur det ska gå till är inte bestämt ännu men jag lyckas nog med det på något sätt. Jag får övertyga dem att de betyder otroligt mycket för mig, genom en sak jag vet alltid fungerar, med hjälp av bakelsernas underverk. Det gäller bara för mig att bemästra kunskapen av att skapa goda kreationer av bakverk.

Idag har det varit en dag med mycket oansträngande arbetande i form av inskannande av negativ. Trots att det inte kräver mycket arbete tar det otroligt mycket tid och fokus, man blir en slav under den tjutande signalen. När en hel del var avklarat insåg jag att det var tid för att motionera ute i det vackra septembervädret.

När man tänkte efter borde det ha räckt med gårdagens två mil, men idag utökade jag veckans totala sträcka med en mil och två ynka kilometrar. När jag gick där i solens starka sken visade det sig att ett av de få molnen som var utplacerade på himlen innehåll otroligt mycket regn med tanke på storleken av molnet.

 

 

 

Där gick man aningen dränkt men sakta men säkert blev torkad av värmen från solen. Dock med min konstanta låga kroppstemperatur och känslan av att vara nedkyld med jämna mellanrum, var solens värme nästintill obefintlig. Den gav en positiv inställning och gjorde mig varm inombords i alla fall. Inom husets säkra väggar försökte jag att återuppta normal värme i kroppen utan något fantastiskt resultat. Ännu en kväll sitter jag huttrandes i soffan inlindad i en filt och en stor fleecejacka. Utan den jackan skulle mitt liv vara kyligt och inte lika mysigt.

Kvällen må ha givit mig lite mer värme efter ett bad och många lager av diverse tygstycken, men min roll som en kallblodad person passar nog bättre till informationen jag sedan fick av min fader. Han uppdaterade mig om att Leksand hade slagit Mora i hockeyn med 7-1. Inte för att jag är en supporter av ishockey men jag blir glad om det går bra för Leksand vilket det ser ut att göra än så länge. Annars får man se hur det blir när säsongen har slutat, med andra ord när fotbollen börjar igen. Makabert men sant. Lycka till Leksand, ni kanske utvecklas i år, bara ni låter Djurgården vara så är jag nöjd.

Idag har det varit en ganska lugn skön höstdag. Trots att vädret har varit riktigt regnig i Stockholmstrakterna, har det för en gångs skull varit vackert lite norrut. Det blev samma gamla vanliga promenads runda i septembersolens varma strålar och ständiga blåsväder innan jag kom tillbaka hem till den goda bouef bourguignonen som hade stått och puttrat hela eftermiddagen. När klockan väl hade slagit sex började modeauktionen. Dock måste jag säga att utbudet var aningen bättre första auktionen där det handlade om mode, men det glädjer mig att intresset finns och att de fortsätter med det.

 

 

När klubban hade slagit för sista föremålet och bourguignonen hade njutits av till råge fortsattes kvällen med det tidigare schemat. Fortsättandet av bildinskannandet ägde rumt tillsammans med försök att lösa kriminalserien CSI NY:s problem. När det var klart blev det tid att gå ut för att se stjärnorna klart och tydligt. Trots de ömma fötterna och den mystiska smärtan i höger knä, bestämde jag mig för att ta en liten promenad. När jag gick runt bland kvarteren väcktes gamla minnen och känslor speciellt när jag fann två träd fyllda med små lampor i trädkronan. Det fick mig att minnas New York sedan över till högstadiets höstkvällar när jag inser att himlen var alldeles stjärnklar, precis som jag önskar att den var oftare. Känslan av att inte behöva oroa sig över något eller planera varje minut dagen erbjuder, precis som det var när man var yngre. Jag önskar att man får den underbara affekten oftare när man bara drömmer sig bort. Tackvare de lysande planeterna lyckas jag känna det. Nu vet jag i alla fall var jag ska sätta mig när molnen har bäddat in stjärnorna. Då har jag dessa två lampklädda träden till min räddning.

Tiden har nu passerat förbi ganska snabbt de senaste dagarna. Dock har den seglat förbi utan att ha bjudigt på något särskilt. Det har blivit en hel del grubblande över framtid och val man har gjort hittills. Funderandet och analyserandet över sitt agerande är något jag inte är riktigt van med vilket nu resulterade i en inte alltför glad Cecilia men en sprängande huvudvärk. Jag känner att jag är ganska lätt att förstå och mitt agerande kan vilken idiot tyda och förstå. Fallet verkar visst inte vara som jag trodde och jag måste visst vara tydligare och ha fakta bakom mina tycken och uppfattningar. Livet blir aningen svårare nu känner jag men det är väl den smällen man får ta kanske. Jag får agera mer vuxen än vad jag är, även denna gång tåls att tillägga.

 

Sedan har jag i samband med elfte september suttit och drömt mig bort mot staterna och New Yorks härliga atmosfär. Om man ska fortsätta och sitta och fundera eller ta det till att planera stadiet är frågan jag tänkte ta itu med en annan dag. Framtiden är inte huggen i sten för min del, snarare gjord i cernit-lera innan den har blivit värmebehandlad. Tillsammans med drömmandet om en lycklig framtid har jag gjort det bästa för att göra det bra för stunden trots att helgens planer var klart mer spännande inplanerad än hur resultatet blev. Turen för familjens sida var i alla fall bondens marknad och inhandlandet av två hela kycklingar av den större varianten. Det blev även fynd när det kom till grönsakerna. Jag är verkligen förälskad i matvaror och vad man kan skapa av det.

 

Förutom frosseriet av onyttigheter helgen har bjudit på har jag plågat mina stackars fötter med långa promenader. Vilket är tur med tanken på den mängd smör jag har njutit av, dock inte så tur för mina skavsår. Med eller utan skavsår har det varit bra i vilket fall. Bra med mat, bra med umgänge, bra med planering och väldigt bra på filmfronten, då både Inglourious Bastards och Coco: livet före Chanel har gjort helgen aningen bättre.

Idag var det tid för mig att inse en ny sida av att tillhöra dem med det glamorösa yttre. Dagens motionsrunda bestod av samma gamla knappa mil i det hyfsat varma soliga höstvädret. När jag väl hade promenerat en cirka två och en halv kilometer inser mina fötter att de nya skorna trycker lite oväntat mycket på mina hälar. Efter två kilometer till tycker hälarna mina att det är bestämt att fötterna inte är redo för att använda de nya fina skorna för längre sträckor. Jag hade dock inget val förutom att trava mig hemåt eftersom jag hade vid den tiden ungefär kommit halvvägs på rundan och inga genvägar fanns att ta till sig.

 

 

En gång för länge sedan, arkiverat i en hårddisk.

 

När jag ha en fjärde del av den totala sträckan kvar, tar mina fötter ett beslut resterande kropp gärna undviker till fullo. Det var tid för mina fötter att leka Stockholms blodbad med hälarna som huvudkaraktären. Ungefär vid samma tid tog övriga delar av min kropp beslutet att ta av sig skorna och promenera den kvarstående sträckan i endast de vita Beatles strumporna. Numera är strumporna röda och svarta. När jag gick den sista sträckan hem insåg jag att folk tittade en hel del på mig. Nu förstod jag i alla fall varför de tog beslutet att titta på mig en aningen längre tid än nödvändigt. När jag väl var hemma kändes allt mycket bättre. Jag har nu insett att det är mitt kall i livet att inte se stilig ut när jag tränar och jag accepterar det till fullo om jag slipper att utsättas för blod, svett och tårar varje motionstur.

Det underlättar om jag kan undvika en av de tre under en vanlig promenadtur. Fast när jag tänker på det, om man vill vara fin får man lida pin. Det kanske är värt det trots allt.

Idag har det varit en annorlunda dag utan tvekan. För en gångs skull har jag vunnit över den otur jag har haft den senaste tiden när det kommer till shopping. Äntligen fann jag ett par träningsskor i rätt modell och storlek, trots att det krävde en vända ner på staden och sedan till köpcentrat en mil bort. De är lite rosa och lite glittrande, men det kanske gör träningen aningen mer glamorös. Glamour är faktiskt något jag utan tvekan behöver när jag tränar om man inte gillar stilen av en sliten tränare från sjuttiotalet. Den stilen har nog sin charm den med skulle jag tro, det är nog förklaringen till varför personer tutar på mig ibland när jag är ute och går. Jag förstår dock inte hur de tänker, eftersom om det är någon jag känner borde de veta att jag är närsynt och ser inte vem som sitter i bilen om de inte stannar intill vägkanten och vevar ner rutan. Om det inte är någon bekant borde de kanske förstå att tutan skrämmer livet ur mig snarare än att bli imponerad eller ge dem uppmärksamhet.

 

 

Efter att ha funnit skorna var det tid att åka ut till Gävle Golfklubb för att äta en liten lunch. För första gången på länge kändes det skönt att inte behöva rota ihop något ätbart utan bara äta det som fanns. Efter en god måltid bestående av viltgryta och Wallenbergare, var det tid för mig att gå årets första golfrunda. De nio hålen vi tog oss igenom gick oväntat bra med tanke på de få slag man har gjort de senaste åren. Dock hade mitt spel gått bättre om huvudvärken skapad av all ondska i världen inte kände för att besöka mitt huvud under denna dag. Trots att det var jag som hade förbaskat ont i huvudet var det nog mer synd om pappa som fick stå ut med en otroligt otrevlig Cecilia. När spelet väl var slut begav vi oss mot diverse mataffärer och handlade billiga rotsaker.

Med mat i huset och en god hälleflundra till middagen avslutades dagen tillsammans med pappa och huvudvärken med Frank Sinatras toner tillsammans med ett välbehövt varmt bad. Dagen har trots allt varit lyckad, dock lite konstigt eftersom jag inte har tränat förutom golfrundan samt hurtandet ner på staden. Det är första gången på över tretton månader jag inte tränar i form av ett träningspass, absurt men sant.

Nu har en ännu en underlig helg passerat. Fredagen inleddes med att jag väcks upp i hallen med ingen känsel i den högra foten och frukost i handen serverad av min moder. Efter att ha fått tillbaka förståndet och upptäckt några oförståeliga blåmärken på armar och ben, blev det att återskapa en bondbön- och ärtrisotto ackompanjerat med pilgrimsmusslor, som tur var spenderades denna gourmetmiddag i sällskap med fader min.

 

Sedan var det en tidig lördagsmorgon och man satt i bilen på väg ner mot Stockholm eftersom kliniken hade valt att ha öppethus på en lördag denna gång. Väl där nere blev det att kolla lite träningsskor med ett bra resultat. Dem fanns dock inte i rätt storlek och jag blev aningen bortglömd i butiken, men jag vet i alla fall vilken sko jag vill ha. Sedan ett litet besök på Sidencarlson och drömde sig bort bland de fantastiska tygerna samt njutit bland modet inne på NK. Efter att ha guidat en låt oss säga spanjor till diverse olika ställen via min telefon, var det tid att låta det gå vilt till på Hötorget. Där blev det en stor kasse guldiga färska kantareller och tre platta underbara vita persikor. Tillsammans med detta en lammsadel från grabbarna i hörnet nere i hallen. Med inhandlade matprodukter bar det av mot Gävle tillsammans med broder och broder för att tillaga en god middag även denna afton. Lammsadel är utan tvekan lite bortglömt men helt makalöst.

 

 

Nu är det söndag och slut på helgens eskapader. Dagen bjöd på inhandlande av mat samt lite motion men en hel del måltider och kantareller. Det är i alla fall inte en bortglömd fröjd för gom och magen. Efter att ha blivit lämnad själv kvar här hemma tillsammans med otroligt mycket kantareller är det bara att börja planera de kommande dagarnas svampfyllda måltider. Sitter någon på något fantastiskt förslag får den gärna dela med sig det. Annars blir de nog makalösa tillsammans med storfavoriterna smör och salt.

Jag har insett att jag måste lära mig motstå det min kropp har en förfärlig förälskelse i. Om kroppen ska befinna sig i en hälsosam skepnad och framför allt i ett slankare fodral måste jag lära mig ogilla smör. Jag är inte dum, jag vet att det är onyttigt och ohälsosamt men den lilla feta varelsen inom mig säger bara: ”GE MIG MER SMÖR!”. Denna lilla tjocka person måste flytta ut ur mig snarast möjligt om den dagliga träningen ska ge något resultat. Inte för att jag någonsin kommer att bli slank som de fagra personerna som pryder modemagasinens sidor. Mina gener säger att min kropp gärna vill vara en stor robust vikingabrud, medan min hjärna säger: ”Nej tack, bli slank” sedan finns det den tredje personen vilket är den smör älskande varelsen inom mig.

 

Något säger mig att den lilla matälskaren som älskar smör kommer att vinna mot den som vill ha mig på en diet där kosten är i stort sätt ingenting, vilket känns tur med tanke på att man behöver mat. Jag tänker ofta på min Kära vän Anna Larssons tal till smöret under midsommaraftonen och känner att hon verkligen fick med hur underbart smör är. Dock vet jag inte om hon var ironisk eller väldigt ärlig men hennes välvalda ord är min knubbiga varelses bibel.

 

 

 

 

Det är nästan som om man borde unna sig smörets crème de la crème, la motte. Det franska smöret med stråk av havssalt i formen av en liten kupol. Gudomligt kan man utan tvekan klassificera det som. Fast det mesta som är av kategorin smör eller salt är underbart speciellt när det är välkomponerat med varandra. Jag kan tillägga att det som är tillagat av bra råvaror och inte från ett massproducerat kök är i stort sätt alltid gudomligt. Kampen om mitt sinne och kropp verkar utan tvekan vara svår vunnet för den lilla varelsen som inte vill att min kropp knappt ska vara synlig, i sådana fall lär den göra något drastiskt och mer lockande än smör.

Hur mycket jag än vill förneka det måste jag nog inse att batteriet till min kära dator är inne på sin sångs sista toner. För att hålla den lilla rackaren vid liv har jag transformerat en bärbar dator till en stationär variant genom att vara tvungen att ha den inkopplad vid användning. Jag ska inte klaga för det kunde vara värre, det kunde varit samma öde som den gamla PC-apparaten som stod mig kär under de trogna åren Carl lyckades hålla den vid liv. Jag och datorer är inte en vinnande kombination på något plan, fast på något sätt fungerar kemin mellan mig och mac otroligt bra. Jag tackar Apple för att göra det enkelt för mig samt lyckas att förstå teknologi för en gångs skull.

 

 

 

Bort ifrån alla oförklarliga apparaturer och funktioner fann jag i dagens första höstdag några kvarblivna vattenpölar av sommarregn när jag tog mig en promenad. Jag ska inte säga att det är tragiskt att sommaren är förbi, jag gillar den årstiden otroligt mycket, men en höstdag som denna är inte helt fel den med. Om man inte tänker på den delen att man är aningen låst vid inskannande av negativ. Numera är det inte blodsockret som styr mitt liv i form av mat och motion utan det är skannern. När allt är arkiverat på den externa hårddisken blir jag glad men framför allt nöjd. Då har jag inte bara lärt mig hur en elektronisk apparat fungerar, utan även blivit vän med PC igen, förhoppningsvis

Idag är det den sista dagen årets sommar bjuder på. Turen med oss delades det ut några sista solstrålar samt några urkramade varma grader. Med sommarens sista timmar är det en hel del fokus på höstens underbara dagar som är smått inplanerade redan nu. Igår natt bokades resan till staden som jag fortfarande anser vara mitt hem. Konstigt nog längtar jag till slutet av oktober mer än vanligt. Det är något med London som jag inte riktigt kan sätta fingret på men frågan är om det verkligen behövs. Staden säger mycket i sig själv och jag lyssnar med nöje på den om och om igen. I vanliga fall gillar jag variation när jag lyssnar på musik, men London kan jag ha på repeat i evigheter.

 

 

 

Tyvärr är sommaren slut vilket är tragiskt i många fall trots att känslan av dess bortgång redan har varit här någon vecka. Dock är jag principfast och traditionstrogen och med den sista augustidagen avslutas den sista sommardagen. Minuterna som avrundar sommaren tvåtusentio är väldigt få för tillfället och räknas ner sakta men väldigt säkert. Jag har turen på min sida i alla fall, jag har London en lång helg i höst. Jag har även skapliga planer för framtiden halvt bestämda. Nu är det bara att utnyttja tiden fram till dess till fullo. På något sätt känns det som om jag kommer att ha en hel del projekt och idéer men som vanligt blir schemat lite knapert. Kanske blir det annorlunda nu när man har ett år till på nacken, annars är det en del av mina traditionsfasta delar. Allt återstår att se.