Elegant equation

Idag är det namnsdagen man lär komma ihåg om man heter Cecilia. Inte för att det är märkvärdigt eller så men glädjes för gratulationer samt ett fint litet kort på posten. Nu har jag fått en adventskalender vilket känns konstigt men det stärker verkligen saknaden efter en riktig höst och en kall snörik vinter. Det känns absurt att det nu är två veckor kvar innan sista veckan är här. Den senaste tiden här har man i alla fall sprungit till sjukhuset med jämna mellanrum för att få svar på vad felet är. Dock verkar allt vara bra vilket är konstigt. Tur är att den doktoraktiga personen jag är i kontakt med nu tycker det med så hon verkar inte ge upp. Veckan som precis har passerat har jag njutit till fullo av att Hanna är på Hawaii och njuter. Att ha rummet för sig själv är guld värt säger jag bara. Det är bra att man har testat på hela grejen att dela rum med någon och så, men som en tjugotvåårig dominant person känner jag att det inte är det mest ultimata. Hade klart passat bättre om man var liten igen. Jag får påminna mig själv att ha ett eget rum i framtiden.

Dock har man inte kunna njutit till fullo eftersom min kropp tyckte att förkylning och en endagars feber passade bra. Trots sjukdom så måste jag säga att det känns bra så jag borde inte klaga. I skolan är det mycket nu i slutet. Man borde vara mer produktiv men hjärnan går på reserven för stunden så man har knappt energi att hålla sig vaken från morgon till kväll utan att somna. Dock blir det att lägga på ett kol eftersom slutet snart är här och man vill verkligen inte göra allt i sista stund. Konstigt nog har jag i alla fall fått bra respons ifrån skådespelarklasserna vilket är uppmuntrande i alla fall. Tyvärr är det dem andra jag måste göra en massa väldigt krävande saker. Det blir att göra det samt att hoppas på ett bra resultat på de testerna man får göra. På torsdag är det i alla fall Thanksgiving vilket blir intressant kan man minst sagt säga. Inte nog med att man har fått uppleva Halloween i staterna utan nu ska man medverka på en av amerikanernas största tradition. Man skulle befinna sig i en mer höstig stad dock för att den typiska bilden av högtiden skulle inträffa, dock tror jag inte att man kommer att bli besviken. Om jag har uppfattat det hela rätt är det mat som konsumeras konstant under dagen, och man skämtar ju inte om mat så.

I torsdags var det tid för att skådespela i skolpjäsen. Det var en staged reading vilket jag inte hade talas om innan jag plötsligt medverkade i den. Det innebar att man står på scen skådespelar för fulla muggar samtidigt som man har manuset i hand och läser sina repliker. Låter konstigt, är ganska konstigt, men med tanke på att man får manuset dagen innan ganska förståeligt. Man kände sig dock ganska hemma med det hela, med tanke på att det var min kära teaterlärare Katie som var director, samma manusförfattarinna som skrev några scener i förra terminens pjäs samt en del av samma uppsättning av skådespelare som den pjäsen. Hon som skrev pjäsen tackade mig för att jag ville arbeta med henne samt att hon tycker att jag är bra att jobba med. Jag klagar verkligen inte, trots att jag var tvungen att vara en negativ överklass gudinna som faller för samma person som jag var tvungen att kyssa i dansscenen förra pjäsen. Jag känner att jag gärna inte vill bli ihop parad med honom igen. Efter en skapligt lyckad show så blev det att fira i helgen tillsammans med en massa teaterelever.

Sedan var det tid för att gå till skolan och prata med Katie om framtiden. Då fick jag reda på att hennes föräldrar tyckte att jag var fantastisk i pjäsen och att hon personligen tycker att jag har en väldigt bra närvaro. Väldigt glad över det hela, känns positivt och glädjer en lite. Det får en i alla fall att känna att man får ett bra resultat på det man verkligen vill. Samt att hon hjälpte mig med att välja ut några skolor här i staterna för att plugga vidare. Trots att det inte är i Santa Barbara så blev hon glad över att jag kommer att vara kvar i landet. Dock är detta land enormt men i vilket fall. När jag vet att det snart är över får jag minst sagt panik. För stunden känner jag att jag inte vill hem till Sverige, inte för en lång stund i alla fall. Det blir onekligen trevligt att få njuta av det man är van vid, mat, vänner, familj och samhället och at inte glömma det härliga med vintern som kommer att vara när man återigen sätter sin fot i sitt hemland. Mer än så känner jag dock inte att det är, jag behöver nog en längre pause från Sverige. Jag behöver utvecklas och skapa mig en framtid, tyvärr känns det inte som om den är i Sverige.

Nu har ännu en till helg passerat och paniken över att man snart är klar med skolan blir bara större och större. Tillsammans med mycket dumt växer den inom mig. Efter att ha haft en matlagningslördag tillsammans med rumskamraterna, har jag och Robert kommit fram till att det skall skrivas en kokbok. Oskar är hjärnan bakom det hela, Robert är Robert så mer behöver man inte säga sen står jag för själva recepten. Känsla kommer man långt på, eller ett fem liters Chardonnay lådvin, beroende på om man heter Cecilia eller Robert. Efter en lyckad middag, precis som kalopsfredagen, var det festligheter i grannhuset. Dock var det inte så mycket fest där i jämförelse med vad som garaget har att erbjuda. Tillsammans med huskamraterna hade vi det spännande på många sätt och vis. Plötsligt sitter alla med kepsar på och taggar till samt att Oskar går lös på alkoholen tillsammans med Dominos pizza. Robert och jag känner att kombinationen pizza, Smirnoff vodka, Captain Morgan samt Mickey’s inte placerar sig i vår kokbok. Kvällen avslutades för Roberts del att han fann Åsa. Enligt facebook är hon det närmaste ”åhh herregud” man kan komma.

Sedan var helgens bravader avklarade och städveckan avklarad. Måndagen bjöd på telefonsamtal med sjukhuset där jag mer eller mindre skäller ut dem samtidigt som jag gråter. De förstod nog hur akut det var då i alla fall och ger mig en läkartid nästa vecka, annars måste jag vänta tills februari vilket känns klart avlägset. Om det var så skulle jag seriöst bli ännu galnare eller bli skickad till ett mentalsjukhus för vård. På tisdag blir det att skola för fösta gången för att åka till sjukhuset. Funderar seriöst på att ta taxi dit för att kunna vara med de första 50 minuterna på lektionen. Dock får jag tänka lite mer på den saken känner jag. Nu blir det att leta efter monologer samt scener som jag sedan ska memorisera.

Jag kan minst sagt säga att det har hänt en hel del sen sist. Nyligen har halloween varit här och spökat och de mest galna och absurda sakerna inträffade. Innan det har det varit pjästräningar och floder av gråt i samband med diabetesproblem samt sjukhusvistelser. Vården här är annorlunda kan man säga, men tur nog har jag en försäkring som jag har fått av skolan. Den lär täcka besöken hos diverse olika sköterskor, läkare, samt labbet. Diabetesvården här är bland de bästa i staterna vilket känns lovande, dock mindre bra när man kanske får vänta över en och en halv månad tills jag får en läkartid. När de skulle ta blodprover var det inte de åtta små rören som de tar hemma i Sverige utan åtta enorma sådana. Inte nog med att man blev mer eller mindre tömd på blod utan det kändes lite som man befann sig i fyrtiotalet. Det var inte så många moderniteter där och stolen man satt i kändes hade nog platsat bra på ett mentalsjukhus.

När prover har tagits och blivit yr samt att man har fått en ”ny” blodprovsmätare samt alla man ska skriva ner allt man gör, äter, blodsockernivå samt insulinmängd, var det tid att strunta i det en helg och underhålla sig med kostymer och trams. Tiden för det ökända Halloween var inne. Det blev firande i huset och efter några glas fyra dollar billigt, med andra ord äckligt, mousserande vin var flygvärdinnan Cecilia aningen yrare än innan. Under kvällen blev det plötsligt otroligt mycket utklädda människor som befann sig på tomten och firade tillsammans med oss i huset. Personligen fick jag för mig en dålig idé att stoppa ett potentiellt slagsmål, vilket resulterade i att man själv fick slaget mot vänstra kinden. Tackvare det inte så goda vinet, kände jag inte så mycket smärta då, vilket gjorde det lättare för mig att prompt skicka ut de stökiga amerikanska grabbarna. Påminnelse till sig själv är att fulla människor som är nära på att bråka uppskattar inte personer iklädda flygvärdinnedräkter och säger ”In case of emergency, the exit is over there.” och pekar klart och tydligt mot grinden. Påminnelse till alla andra är att jag ger mig inte så lätt samt att jag kan utan tvekan bli ganska domderande och aggressiv. Efter att sedan minglat omkring med människor tyckte polisen att det var läge att hänga med oss ett bra tag när de försökte skicka hem alla. Trots slagsmål och de oinbjudna poliserna måste jag säga att det var en väldigt lyckad kväll.

Sedan blev det lördag och tid för baseball-spelaren Cecilia att visa hur man försvarar Yankees utan att ha en susning om spelet. Efter att ha trängt in sig tolv personer i en van var vi framme i Halloween paradiset Isla Vista. Det var galet på alla sätt och vis och folk var hysteriska. Omgivna av en hel del spännande karaktärer blev det en mycket intressant och underhållande afton. Sedan var det tid för att vänta in måndagen och tiden för att knacka dörr och få godis. Det var den tappra ligan Rebecca, Emelie, Hanna samt jag som gick omkring och trick or treatade tillsammans med alla fem åriga mexikanska ungar. Trots att vi höjde medelåldern markant bland alla som var ute och bad om godis, så fick vi en hel del konstiga sötsaker samt några pennor.

Det var slutet på oktober månad, samt att starten på november blev alldeles utmärkt. Familjen Zetterqvist kom hit på en snabb visit och bjöd på god middag nere på FisHouse nere vid piren. Det var underbart att få träffa dessa härliga personer igen samt att få några väl behövda saker hemifrån av dem. Efter en trevlig kväll var det tid att gå tillbaka till studierna samt att se hur den vänstra kinden byter färg från dag till dag. Mer spännande än så vet jag inte om det är, men när jag tänker efter kanske det är tur det. Tillbaka till studierna med nöje nu när det har gått bra i alla fall. Tur att man gillar sina lärare samt att de gillar en tillbaka. En vinnande kombination på många sätt och vis.