When The Light Fades
Det var säkerligen ett bra tag sedan och jag vet inte hur många gånger jag säger att jag ska bli bättre, men om sanningen ska fram kommer jag nog aldrig bli bättre så jag vet inte varför jag fortsätter. Mycket har hänt sedan sist, tyvärr må jag tillägga. Året startade bra allt, klarade av första terminen, flyttade till ett bättre boende, var med min älskade pappa under en vecka och utforskade USA lite mer, träffade Marita för första gången, upptäckte Warner Bros studios och njöt av IKEA tillsammans med min älskade fader. Sedan blev det full rulle med skolan igen. Jag lyckades hamna i skolpjäsen, blev en stand-in. Jag klagar verkligen inte, fick arbeta med Bontempo igen vilket är fantastiskt, samt lyckades vara en av de 15 av 130 personer som gjorde audition. Inte illa för att vara en andra terminare. Skolan var i full gång och man hade inte mycket till liv utanför studier. Konstigt nog klarade jag av att hålla bra betyg i alla klasser samt få bra omdömen från alla lärare.
Sedan en vacker dag hände det som jag har varit rädd för hela mitt liv. Jag hade precis ändrat min biljett till Sverige så att jag skulle kunna gå på en kär väns student. Pratade med min kära fader om att fixa saker för sommaren och för påsk, vilket var några dagar ifrån. Jag lärde pappa hur man använde instagram så att jag även kunde få se vad han hade för sig hemma. Planerade att åka till diverse ställen och göra saker under sommaren, samt alla måltider vi planerade att tillaga tillsammans. Sedan var det tid för min acting techniques klass att köra igång och denna onsdag var i full rulle. Två timmar efter mitt samtal med mitt allt, försvann han ifrån mig, ifrån alla. Ärligt talat kan jag inte riktigt förstå att han inte längre existerar. Den person som har haft mest gemensamt med mig, lärt mig om livet och hur de mest basala sakerna. En otroligt begåvad, socialt och akademiskt, person som har lärt mig en bråkdel av vad han visste, hjälpt så många personer, och alltid fanns där för mig. De är så många saker, enkla saker som han alltid gjorde och sa för att få mig på bättre humör. Han lärde mig att vara professionell och vetenskaplig, även om jag satsar på något långt ifrån det, jag är glad att han har lagt ner tid på det i alla fall. Jag värderar det otroligt mycket. Du var min klippa i livet, och fortfarande är, vilket gör mitt liv svårare eftersom jag har ingen stabil punkt jag vet jag alltid kan gå till om jag behöver hjälp. Tack och lov var jag dig nära och oftast förstod hur du mådde och tyckte utan att ens prata eller fråga dig. Eftersom du var mer eller mindre som jag. Det är många gånger jag tänker, vad skulle pappa säga/tycka/rådgiva mig? Jag har dig inom mig vilket är den enda jag har kvar av dig. Jag älskar dig mer än något annat.
Efter att du försvann har jag mer eller mindre tvingat mig att fortsätta plugga och vara en bra elev, eftersom jag vet att du sa fokusera på studierna Cecilia. Tur nog har jag haft Bontempo omkring mig, och han påminner mig om dig, vilket du är medveten om från förr. Även om saker som påminner mig om dig gläder mig, är det otroligt jobbigt att bli påmind. Jag har svårt att lyssna på musik, och sjunga har jag slutat med totalt eftersom det påminner mig enbart om dig. Jag vet att du ville att jag skulle ta tag i det igen, vilket jag lovar att jag ska, men det är för mycket smärta i det nu. Jag har även blivit en helt annan person, kall och nonchalant. Jag vet att det är en försvarsmekanism eftersom jag vill inte bli sårad igen, så det lättaste är att inte bli beroende av någon. Även om jag är annorlunda vet jag att det bara är temporärt med. Jag kommer komma tillbaka till den person som du hjälpte mig att skapa.
Skolan är nu över för ett tag. Betygen har sänkts eftersom jag missade en veckas klasser, för att åka till Sverige för ett sista farväl till pappa. Jag vill verkligen inte lämna USA just nu, för jag känner att jag vill inte till Sverige och få smällen att du inte är där längre. Jag känner att jag måste gå vidare och lyckas i livet eftersom det är vad du ville att jag skulle göra så jag gör det för dig. Om jag ska vara ärlig orkar jag dock inte, jag orkar inte leva så här. Jag vet dock inte vad jag har för val om jag ska vara ärlig. Du ville gå till en bio och se en film med mig i så det är vad jag siktar för. Jag ska skärpa med med allt och vara dottern till den fantastiska person du var. Jag har mycket att leva upp till. Det känns som om jag är på väg till Sverige för att se dig där igen med ditt leende och dina kramar och somnande framför tv:n. Jag saknar det även om jag jag irriterad till och från. Jag önskar att jag hade mer tid mer dig och mer inspelningar av dig samt brev. Jag vet att du inte är med mig i kroppslig form, men du är in mina drömmar, mina tankar och framför allt i mitt hjärta. Du är fenomenal, stRolande. Om jag bara kunde vara hälften så begåvad, framgångsrik, utåtriktad, vacker och bedårande som du, skulle jag vara fantastisk. Du har berört så många personer, och jag är glad att så många har fått haft dig i deras liv. Jag tackar dig för allt, jag tackar dig för den jag är.
Älskar dig oändligt.
<3
C
