Cervinia
Nu sitter jag här och tänker mig tillbaka till den härliga veckan som var i början av mars månad. En vecka uppe på tvåtusen meters höjd i en liten by med namnet Cervinia välplacerad uppe i de italienska alperna. Jag och pappa bodde på ett vackert alphotell med väggarna tapetserade med tyg. Hotellets restaurang bjöd på bra service och annorlunda mat. Pappa testade hare bland annat. Till frukost fick vi en underbar buffé med lufttorkad skinka och goda ostar. Dock får man inte glömma äggröran gjord på säkerligen tre till fyra ägg blandat med grädde. Smaklökarna klagade inte på det dem fick kontakt med under resans period. I backen fanns den lilla lunchstugan Chalet Etoile, mer känt som Ullas bland alla svenskar som befann sig där.
Skidåkningen var fantastisk, långa fina pister och inte många personer man behövde dela dem med. Dock var det ett problem när det var molnigt eller dimmigt. Då var backarna plötsligt omöjliga att åka i, samt möjligheten att åka över till Schweiz försvann. Schweiz Zermatt var dock inte den behagligaste under denna vecka. Den bjöd på isande vindar oumbärlig kyla, dock hade den häftig skidåkning på glaciärens blåis. Efter två år utan skidåkning kändes det ändå som om jag inte hade gjort något annat än att åka skidor, jag hade turen med mig och slapp vurporna. Dock gjorde inte pappa det, vilket bevisar att han pressade sig mer medan jag feg åkte ner för backarna.
Under resans gång spenderade vi tid tillsammans med kära familjen Zetterqvist bland andra. Det blev en hel del trevliga middagar och åkturer i backarna. Ena kvällen fick pappa erbjudandet att gifta bort mig med en maffialiknande servitör från Neapel. Som tur skedde det inte något byte där, trots att han försökte köpa en puss med en klubba. Fel person att ge godis till. Sedan Anna fyllde år under resan vilket firades på den lokala pizzerian Matterhorn, där hon fick en ny överkäke av mig och pappa.
Sista kvällen spenderades på hotellet tillsammans med hela gruppen tandläkare med barn, och avslutades i baren där en duett mellan mig och pianisten utspelade sig. Publiken, vilket var ett ryskt par samt bartendern, ville höra Whitney Houston men fick nöja sig med Frank Sinatra. Efter det framförandet var det tur att vi skulle åka hem tidigt på morgonen. Dock saknar man Cervinia aningen, trots en skadad pappa, borttappade liftkort, skidåkning omringad av en vit tjock dimma, förfrågningar om giftermål, illaluktande vantar, bortdomnade fötter, konstig diabetes, och alla svenska turister. Den italienska byn vid Toblerone-toppen var mysig och alldeles perfekt.
