Elegant equation

Det var länge sen sist och som vanligt har det hänt en hel del. Skolan är över nu och har varit det sen den 18 maj. DÅ var det pompa och ståt med den otroligt snygga, väldigt ironisk må jag säga, graduation kostymen. Med ingen röst och Robert och Cattis som mina temporära föräldrar gick jag där och gjorde hela ceremonin. Då kan man checka av det på listan. Den sista tiden innan ”studenten” var det full rulle på teatern. Först så gjorde advanced acting klassen sin uppsättning, där jag tillsammans med Miguel framförde The Great Father. Det känns absurt att säga att det var roligt att göra den akten, med tanke på att de var på ett mentalsjukhus och att min karaktär hade blivit våldtagen av sin alkoholiserade pappa när hon var ett litet barn, men till skillnad från de andra akterna, som var otroligt komiska, hade den här komplicerade relationer samt problem som låg under den positiva ytan. Efter pjäsen så kom det fram folk som sa ”Du fick mig att gråta” vilket igen känns absurt att säga men att jag lyckades att få dem att gråta var verkligen något jag lyckades med och det glädjer mig.

 

Efter det så hade Sophie ett projekt där studenter fick regissera internationella pjäser. Hon satte upp Fröken Julie, där en sjuk Cecilia fick agera Kristin. Men knappt någon röst och en veckas träning för det så var det bara att köra på stort. På grund av det tappade jag rösten totalt till studenten, men det var det värt. Sista framträdandet i Jerkowitz, Garvin var det galaöppningen samt när vi hade chansen att få ha klassen där inne och auditions.

 

Sen efter skolan har det varit fullt upp med att ordna med papper för två andra skolor i LA. Jag har träffat mina kära lärare Katie och Michael för att prata om framtiden samt blivit bjuden på lunch. Jag har dem båda att tacka. Trots att de har sagt att det inte är dem som står för talangen bara för att ha tagit fram den och uppmuntat mig för att göra mer och bättre. Jag förstår dem till fullo, men om det inte hade varit för dem så hade jag nog inte insett att jag faktiskt kan göra det här mer än bara för en rolig grej. Michael sa till mig precis innan jag lämnade Santa Barbara att att agera är något som många personer vill göra, men för dig är det något som du måste. På toppen av det hela har jag fått två fantastiska rekommendationsbrev.

 

Efter att ha städat ut den lilla studion som har varit mitt hem de senaste månaderna och lämnat in nycklar, lämnat tillbaka routern, ordnat hyrbil och hotell i Los Angeles samt tricksat med flygbolagen alldeles för många gånger, var det att säga farväl till staden jag har spenderat det senaste ett och ett halft år i. Det känns bra dock, för jag vet att det inte är sista gången jag är där, samt att jag har fullt med vänner som bor där nu och platser jag fortfarande inte har besökt. Dock vet jag att jag måste gå vidare till nästa steg, som förhoppningsvis blir LA.

 

Efter att ha kört och suttit fast i bilköer ner till storstaden, var det dags för att göra två auditions för två skolor. Den ena på fredagen kändes bra, jag lyckades att visa att min svaga sida, vilket är att gråta på scen, när jag fick en cold reading. Hon tyckte även att jag hade en bra närvaro och var intressant att arbeta med. Sedan var det på lördagsmorgonen, den skolan hoppas jag nog lite mer på men auditionen var inte alls lika bra. Det började dåligt med att jag var mer eller mindre död när jag vaknade och hade ett lågt blodsocker så jag hade svårt att fungera. Inte för att det gick dåligt och att jag glömde bort mina lines, men jag kändes inte så genuint och äkta. Förhoppningsvis var det bara min uppfattning av det hela och att han inte tyckte likadant. Hur som helst hoppas jag att jag blir accepterad till någon av skolorna, men om två veckor så ska jag ha fått svar på det hela.

 

Sedan har det varit att ta det lugnt i LA. Staden jag inte alls gillade så mycket till en början, har vuxit i mina ögon. Jag har insett att det inte tar så lång tid att gå från alla ställen här. Det som kändes som en evighet med bil tar kanske en 20 minuter gåendes. Jag har också insett att jag är en magnet till konstiga personer. Jag var inne på Samuel French Bookstore och plötsligt får jag en man på mig som är den mest osmidiga personen på att flirta, och var förmodligen lite av ett psykfall eller något stod inte rätt till i alla fall. Sedan har jag fått en tourguide som pratade som tusan med mig om politik, en grabb på hotellet som mumlar och bjöd över mig till 211 där han bor, samt en hel drös med personer. I morse så var det andra gången det knackade på dörren till rummet bredvid mig och det är LAPD som är på besök. Jag kände att det som händer i CSI och NCIS och liknande händer i verkligheten med. Jag är gärna på att medverka i någon av serierna men undviker det gärna i verkliga livet.

 

Det positiva personerna jag har mött är i alla fall folket som var i PRIDE festivalen, som ägde rum här i Los Angeles i går. Det var en grupp med glada personer som kom fram till att jag hade en väldigt fin klänning på mig, sen att jag såg ut som en klassisk version av Audrey Hepburn och Natalie Portmans kärleksbarn i modern tid. Komplicerat minst sagt och en komplimang som blir svår att toppa, trots att den tyvärr inte är så sann. Senare på kvällen gick jag till Mel’s Drive-In och körde på en riktig amerikansk middag, med köttfärslimpa och avslutade det hela med något otroligt gott, choklad milkshake. Verkligen något som en diabetiker inte bör äta så ofta men vad ska man säga. Den var otroligt krämig och god, jag minns den sista gången jag drack en milkshake. Det var min kära broder Carls hemmagjorda på hemglassbilens glass med små bitar av choklad och lite rom i. Den var god, men långt ifrån samma krämighet som denna. Efter allt unnande av mat bar det av mot Ralphs för att köpa 510 gram blåbär för 20 kr, och sen hem och njuta lite extra. Snart bär det av mot Sverige igen, men en sak är säker, det är långt ifrån sista gången jag är här.

Idag är det den sista dagen årets sommar bjuder på. Turen med oss delades det ut några sista solstrålar samt några urkramade varma grader. Med sommarens sista timmar är det en hel del fokus på höstens underbara dagar som är smått inplanerade redan nu. Igår natt bokades resan till staden som jag fortfarande anser vara mitt hem. Konstigt nog längtar jag till slutet av oktober mer än vanligt. Det är något med London som jag inte riktigt kan sätta fingret på men frågan är om det verkligen behövs. Staden säger mycket i sig själv och jag lyssnar med nöje på den om och om igen. I vanliga fall gillar jag variation när jag lyssnar på musik, men London kan jag ha på repeat i evigheter.

 

 

 

Tyvärr är sommaren slut vilket är tragiskt i många fall trots att känslan av dess bortgång redan har varit här någon vecka. Dock är jag principfast och traditionstrogen och med den sista augustidagen avslutas den sista sommardagen. Minuterna som avrundar sommaren tvåtusentio är väldigt få för tillfället och räknas ner sakta men väldigt säkert. Jag har turen på min sida i alla fall, jag har London en lång helg i höst. Jag har även skapliga planer för framtiden halvt bestämda. Nu är det bara att utnyttja tiden fram till dess till fullo. På något sätt känns det som om jag kommer att ha en hel del projekt och idéer men som vanligt blir schemat lite knapert. Kanske blir det annorlunda nu när man har ett år till på nacken, annars är det en del av mina traditionsfasta delar. Allt återstår att se.

Efter att ha tagit det lugnt på hemmaplan ett tag efter festivalyran, genom att ha åkt och badat, sytt en ganska misslyckad klänning, åkt en dagstur till Uppsala, haft en liten men mycket lyckad återträff med några tjejer från gamla 6A, samt träffad både Johan och Daniel som är hemma för tillfället. Har jag nu med sällskap av den manliga delen av familjen dragit mig ut på en lång bilsemester. Jag kommer ihåg när man var liten och åkte runt i södra Sverige för att besöka alla möjliga små glasbruk och underliga platser, en resa för att upptäcka och bekanta sig med sitt hemland under en vecka eller lite mer. Denna gång har resa ett helt annat syfte och destination och tempo. Vi har nu Frankrikes champagneprovins i sikte för att bunkra upp källaren med lite drickbart och gärna på en sådan kort tid som möjligt. Resan började lite lätt på kvällen den 6 juli mot Stockholm för att övernatta där.

 

När man vaknar upp på morgon har man insett att vi har spräckt det fullproppade schemat aningen, men det var inte förrän vi kom till Södertäljetrakten tidsplanen sprack fullständigt. Vi stod så gått som stilla i en lång bilkö nära Hölö. När vi väl kom fram till den lilla avfarten alla bilar skulle igenom hade vi turen att bli igenomsläppta på motorvägen. Dock visade det sig att vi drog nitlotten när vi hamnar i en ny kö. Efter att ha stått stilla i drygt en och en halv timme sammanlagt, kom vi fram till om man är lastbilschaufför och inte kan hålla sig på vägen, ska man inte köra.

Sedan bar det av mot Linköping där vårt lunchstop inträffade. Vi insåg även att Linköping kanske inte var den roligaste staden i detta rike, inte om man utgår ifrån det lilla vi såg. Efter en bakad potatis rikare bar det av mot bilresan igen. Efter många mil och några chaufförbyten, var vi äntligen framme i Malmö. Där vi virrade oss runt efter stället där vår första natt ska spenderas. Det är lite av ett lägenhetsrum kombinerat med ett hotell. Rummet var väldigt fräscht och modernt. När vi hade checkat in och tagit upp vår packning bar det av mot Möllans bar och restaurang. Där hittade vi ett bord ute i den fortfarande rätt så varma luften och åt lax samt entrecote, innan en promenad runt om i Malmös kvarter inträffade. När vi väl gick runt och kom in i dem centrala delarna började regnet att ösa ner. Det blev för oss att pinna tillbaka till hotellet för att njuta av värmen och tv-apparaterna samt alla Michael Jackson program i samband med hans begravning.

 

Idag ska hela gänget till Robins, Söt-Emils och Bymans 60-års fest. Gänget består av Elin och Cecilia samt bloggarduon i sailorettes Jossi och Lilli.  

Idag så är det den tredje dagen här i storstaden London. Jag bor ute i förorten bland alla förortsfolk med deras små söta barn. Stället jag bor på nu och i cirka en vecka fram heter Northolt, ganska gulligt väldigt förortigt. Svårt att klaga är det dock, jag bor tillsammans med Londons sötaste svenska par, Fanny och Emil. De tar hand om mitt liv för tillfället, de tar hand om allt nästan. Jag och Emil har varit i Svenska kyrkan, som ligger nere i stan, tre gånger på tre dagar. Spännande ställe må man säga. Igår fick vi gratis vin, ingen god årgång eller snarare god bag-in-box. Folket där är trevliga men väldigt svenska. Inte för att det är något fel på att vara svensk, jag är väldigt stolt över mitt ursprung, men vi må vara lite stela. Britter är mer artiga, charmiga och grå, en underbar kombination och platsar perfekt bland världens alla folkslag. Idag i kyrkan så norpade jag en gitarr under några timmar, under tiden Emil läste alla tjejtidningar som fanns. Tillslut så tröttnade han och lämnade kvar mig där till kyrkans kör. Kändes lite som att bli indragen bland alla überreligiösa personer som kan sjunga alla psalmer i stämmor. Helt otroligt, men efter halvtid kändes min tid som övertid, så jag drog en lögn om att jag skulle dra. Cecilia, ljuga i guds hus och allt. Jag förvånar mig själv ibland, eller snarare ganska ofta. Livet hade nog varit aningen tråkigt om jag hade varit förutsägbar. Jag är nöjd över att vara här bland allt folk och leva halvt i en dröm som jag länge har velat ha gjort. Dock är verkligen inte alls lika glamorös som drömmen. Jag bor som sagt ute helt utanför stadsljusets räckvidd bland polisbilarnas blå sirener. Snart är jag där mitt i hjärtat av London och känner varje hjärtslag som pulserar och ger mitt hjärta några extra slag, eller slår ut några. Framtiden finns där med svaret. Jag känner att det här är spännande och klart mer spännande än livet som jag hade hemma i lilla staden, men bara för att det är litet i Sverige betyder inte att jag känner mig mer hemma där. Här har jag ingen familj, trots att jag är Fannys och Emils testbarn för uppfostran, inte alla mina saker, mitt hem, mina vanor. Det är mycket jag inte har, jag har inte mina kära kompanjoner, kamrater, vänner. Trots att det bor över tio miljoner personer här, i Storbritanniens välkända huvudstad London vilket skapar mycket liv och rörelse, känns det aningen här dött utan er. Jag skulle ljuga igen om jag inte sa att jag vill att ni hälsar på min och oss här. Hör av er, jag väntar verkligen. .C