Elegant equation

Detta blir dock väldigt tjatigt för de få läsarna denna fina blogg har, eftersom detta blir det fjärde inlägget jag skriver eller snarare lägger upp idag. Jag är ledsen att det är jag igen och inte min kära skribent från Sverigefronten. Just nu sitter jag i vår kära lägenhet på golvet fastklistrad mot galler som sitter framför två glasdörrar som går till den lilla trädgården som vi har här i Southwark området. Helt otroligt att jag äntligen har någon förbindelse med omvärlden från hemstationen, lägenheten. Annars är det en tv som visar oss små ögonblick ur vad som händer i världen. Dock är det inte ofta man får se nyheter på tv:n, för britterna har en förkärlek till två olika slags tv-program. Det första är mäklarprogram och det andra är auktionsprogram. Saken med detta är att det finns minst tre olika program av dessa två kategorierna och de visas den ena efter den andra. Den brittiska tv-programmen är så otroligt konstiga och dåliga, men det är just det som är charmen med dem. Introt till de flesta programmen ser ut att komma från 90-talet. blinkande färger och konstiga färgkombinationer. Det är dock tur att det finns flera olika gratistidningar i London. De har London Lite, The London Paper, Metro och säkerligen flera. Dock är majoriteten av det som står i tidningen skvaller men lite information om världen där ute får man. Man får dessutom tre  sudoku i varje tidning. Jag klagar inte, inte så värst mycket i alla fall. Det är ju alltid lika lätt att klaga. Jag hoppas också att det är bra på hemfronten. Bunkern är lite svår att få all information från basen hemma i Sverige, men jag väntar här i säkerhet.

Ja nu sitter jag och Emil på ett jättemysigt fik i Clerkenwell på samma ställe som jag träffade Lizzy för första gången. Bloggen är inte så väl uppdaterad från min sida på den sista tiden eftersom mitt internet inte riktigt vill fungera i vår nya lägenhet. Lägenheten i sig är alldeles underbar trots allt liv utanför väggarna. ingen tortyrdusch i alla fall. Känns bra det, dessutom är hela lägenheten större och rymligare. Vi har kommit fram till husregler, om man vill bada kostar det en pund som man ska lägga i matkassan. Matkassan eller hushållskassan som den egentligen borde heta är en praktiskt lösning till allt. Dock finns det en negativ sak med Sumner road. Lägenheten är mer som en bunker än ett trevligt hem. Ingen signal till varken internet eller telefonen, detta gör mig mer än hysterisk. Jag får förmodligen försöka att fixa detta på något sätt i morgon. Annars blir mitt framtida liv i London sittandes på olika fik och snylta på deras snabba internetuppkoppling. Inte nog med att det är snabbt, det är dessutom helt gratis! Lyckan är mycket stor för tillfället. 

Hej hopp halloj alla partyprissar!!

Idag började resan och slitet mot en bättre levnadsstil. Fanny drog som vanligt till jobbet och lämnade mig och Emil efter i förorten. Det började med att jag och Emil plockade ihop alla saker vi hade utlagda över hela lägenheten. Konstigt nog känns det som om man kommer att sakna Radcliffe Way aningen, lite mysigt var det där trots allt. Sedan när det mesta var ihop plockat så började resa nummer ett. Vi tog med oss min stora resväska, min kabinväska, två tygkassar, Emils stora ryggsäck, Emils hockeytrunk, Fannys dataväska och min handväska. Det första som började krångla var mitt oystercard som inte ville fungera normalt under hela dagen. Jag gillar det verkligen att man kan åka hur mycket buss och tunnelbana som helst under en viss period, men när elektroniken skapar problem är det inte kul längre. Sen efter mycket slitande hit och dit kom vi äntligen fram till Elephant & Castle. Där blev vi omspurtade av en kines med två stora resväskor. Varken jag eller Emil förstod hur det hade gått till. Dock älskar jag engelsmännen. Vid tunnelbanebytet så är man ibland tvungen att ta trapporna till en annan perrong, givetvis var det så i vårt fall. Jag är ju inte känd som den smidigaste personen som finns i denna tid och inte så speciellt bra på att bära väskor heller. Då från folkmassans stim kommer en och frågar om jag vill ha hjälp och bara tar min väska och börjar bära upp min väska till den perrongen jag skulle till. Detta hände senare också och han fick ta en omväg dessutom bara för att hjälpa mig med min väska. Jag skulle vilja tro att de gjorde så bara för att de gillar mig, men tyvärr så ligger väl det i deras gentlemannavanor. Inte för att det är något negativt för den delen, inte alls, men man vill ju att de ska gilla än. Sen kom vi fram till Sumner Road 169 och till lägenhet nummer 2, vårt hem för den närmaste framtiden. Känns väldigt fräscht och modernt här. Badrummet och duschen speciellt är nästan som himmelriket i jämförelse med Northolts låga standard. Sedan fick Emil åka till banken och fixa med pengar och jag åkte tillbaka till kära förorten för förmodligen sista gången. Det känns aningen tragiskt men det blir bättre mer centralt. I lägenheten lagade jag mat och sen somnade jag nästan av utmattning efter allt kånkande. Efter ett bra tag var Emil tillbaka och vi drog ihop det sista och drog igen. Nu hade vi klart färre saker med oss den andra rundan dock var vi långt ifrån ensamma på tunnelbanan. Vi och cirka alla som har slutat jobbet och skolan samt alla turister skulle samsas om sätena på tunnelbanan och bussen. Vi kom i alla fall fram och packade ut och handlade mat på Tesco tillsammans med Fanny. Gillar att vi bor nära centrum, nära några mysiga pubar och gångavstånd till Tescos billiga mat. Det negativa är dock täckningen i lägenheten och området. Knappt någon signal till telefonen och inget 3-nät. Det som nästan är snäppet värre är att internet är inte så tillgängligt. Närmare centrum men ändå längre ifrån omvärlden, är det inte ironiskt så säg. 

Idag var det inte vilken tisdag som helst, utan den 27 januari 2009. Det betyder att min ena rumskamrat, det vill säga Emil, fyller 21 år idag. Detta firades genom att strosa eller stressa runt i Covent Garden och lite i Soho. Igår var man aningen nöjd efter att ha fått sett de pampiga husen i Westminster. Dock var man nästan minst lika glad idag bland de små typiska engelska husen. Helt underbara är de! Just nu förstår jag inte hur jag tänkte när jag inte ville vara i storstaden. London är ju bedårande minst sagt. Emil och jag letade efter ett ställe där vi kunde skriva ut fler CV:n för Emils skull och inga för min del eftersom jag är aningen efter med jobbletandet och CV-skrivandet dessutom. Efter att ha gått in i mystiska trapphus och virrat sig fram mellan gatorna hittade vi ett fungerande. Efter allt letande efter en skrivare övergick vi till letandet av jobbplats.Vi var inne på icognico, vilket är en av Londons finare restauranger, och där var de jättetrevliga och schyssta. Jag hoppas stort på en anställning där för Emil del. Sen åt vi lunch med Fanny på en pizzeria. Väldigt konstig personal men det var goda pizzor i inte allt för stora format. Sedan träffade Emil en gammal god vän från Paris som han jobbade med förra året och jag fann mitt favorit ställe, Brown's. Där skulle jag kunna bo och leva ett bra tag. Sedan pallrade jag mig hem ifrån alla fina kvarter och kom hem till mörkret som hade lagt sig över Northolt. Idag är det i alla fall den sista dagen här på Radcliffe way. I morgon kommer de ljusare dagarna in i vårt liv, livet i Elephant & Castle. Det blir mycket slit för mig och Emil vid flytten, men det kommer vara väldigt mycket värt all möda. Det är dock i morgon det.

C

Helgen är slut, och lika bra är väl det.
För på tisdag bär det med David av till Göteborg och Fridas härlighet.
Jag längtar.

I natt pratade jag med Frida via Internets fina finurligheter. Det kändes bra att prata med henne ett tag. Kanske samtalet bara varade i en halv timme men det var värt det. Det roliga var att vi båda precis tänkte på varandra och lyssnade på älskade Frank Sinatra. Jag är glad över att ha en dator och ha musik på den dessutom. Annars hade det slint till i huvudet på någon här, vilket ni alla kan lista ut att det hade varit jag. Det känns drygt att man inte kan göra något kreativt här i förortens förort.

Idag har i alla fall gruppen Northolt varit på stora äventyr. Vi var i Farringdon för att träffa Elisabeth. För alla som inte vet vem hon är, det vill säga alla i stort sätt, så är hon världens mysigaste hyresvärd. Stört skön person som är höggravid. Vi träffade henne där i alla fall i en mysig kyrka. Sen till ett helt underbart fik som låg precis bredvid kyrkan. Jag åt den största godaste paninon någonsin skulle jag tro för ynka 4,20 pund. Det var samma pris som M&S skabbiga, i jämförelse med dagens, macka som jag åt igår. Elisabeth som var hur mysig som helst måste dock tyckt att jag var aningen konstig, det skulle jag också tycka. Jag var den konstiga bruden på hörnet som bara åt och sa inget och svarade knappt på de få frågorna jag fick. ”Hej, segheten, det var ett tag sen!”. Ja dock fick jag ett svar på det hela. Min diabetes kände sig för att strula till det för mig. Den har velat göra det en hel del under den här resan. Tappar lite känsel på olika ställen, lite vätskebrist, blir yr, blir en zombie, blir efterbliven samt fler mystiska saker. Det kan dock vara en bra sak, för resan kan bara blir bättre. Jag ser det positiva i allt från och med idag. Sedan åkte vi till Fannys jobbarpolare Jo, hon hade en liten BBQ för att fira Australian Day. Dock blev den inomhus på grund av det brittiska favorit vädret, regn. Det var trevligt där och vi fick tatueringar med den Australienska flaggan på. Jag blev nog känd som den konstiga bruden som stod i ett hörn och smålog hela tiden. Jag skyller totalt allt på blodsockrets bergochdalbana. Högt, lågt, högt, lågt, min hjärna hinner inte med längre. Efter ett tag så beslöt jag mig för att åka hem och förbli den konstiga bruden. Dock är det aningen drygt att bo i Northolt eftersom det är som att pendla mellan Gävle och Uppsala bara för att kunna komma in i centrum. Väldigt drygt måste jag allt säga.

I morgon ska jag skriva ett curriculum vitae samt kolla lite i staden, eller bara försöka flirta in min i det brittiska kungahuset nu när Prince Harry är singel. 

Idag har jag och sötparet suttit hemma nästan hela dagen. Efter ett tag fick Cecilia panik eftersom jag kände att man måste göra något. Jag tog tunnelbanan till Notting Hill Gate för att strosa omkring i det området. Dock var det ganska mörk ute vid den tiden så man såg inte husen och de fick verkligen inte sin rättvisa i det ljuset. Det var annars väldigt trevligt i Notting Hill området samt Holland park som ligger precis kant i kant med Notting Hill Gate. Eftersom jag var ensam när jag strosade runt i mörkret bland alla skivaffärer och italienska restauranger, fick jag för mig att gå till Europas största shoppingcenter Waltrose Westfield, som ligger två stationer ifrån Notting Hill Gate. Jag skulle träffa Fanny och Emil där senare för att gå på bio. Efter att ha gått ett tag längst en väg så var jag plötsligt där. Jag borde lite mer på mitt lokalsinne i framtiden. Väl där satt jag och åt på M&S, en skinkmacka med lite sallad och några chips. Plötsligt så kommer en engelsk kvinna i 30-års åldern och frågar om jag skulle sitta kvar där ett tag. Det var då jag insåg hur dålig jag var på engelska. Eller mer ovan, men det blir nog bättre med tiden, jag är ju här för att lära mig. Det är verkligen nödvändigt. Jag satt och vaktade hennes saker tills hon kom tillbaka, sedan kunde jag gå ifrån fiket. Efter att ha gått omkring i cirklar så beslutade jag mig för att gå till mötesplatsen där vi alla skulle träffas senare. Jag satt där och väntade ett bra tag, som vanligt var jag ute i god tid. När jag väl trodde att de skulle komma ställde jag mig inne vid tunnelbanestationen och såg aningen förvirrad ut eller mer som en som förvirrad terrorist som inte riktigt var säker på att attackera tunnelbanan. Jag insåg även då i väntan att de få stiliga britterna som finns här är upptagna. Det är så det är, dem står och väntar på sina flickvänner. Jag såg att de gjorde det men senare när jag berättade det för Fanny och Emil föll inte Fannys polett hela vägen ner. Hon tänkte att jag bara utgick ifrån att de var upptagna, men hon är söt ändå. Vi gick i alla fall på en bio, valet var Emil favorit, Bride wars. Emil fick dock lite manlig känsla när vi gick in på bion. Jag blev först förvånad över att man har ingen speciell stolplats här. Det vara bara att ta för sig. Konstigt må jag säga. Jag fick en spännande karl på min högra sida. Han var spanjor och luktade på sitt eget svett som osade ur hans armhåla och fyllde salongens volym med råge. Om han njöt av det eller ej vet jag inte, men jag hoppas verkligen inte att han njöt. Han var konstig. Efter filmen var Emil inte den gladaste eftersom han blev minoriteten när vi skulle rösta på vilken film vi skulle så. Dock var hans försvar att han gick dock på bion inte för att han var en toffel utan han gick bara för att han kan dö för demokratin. Spännande är det i vår förorts trio. Snart är vi dock mitt i smeten och en kvartett, det blir schysst! Filmen i sig var ganska förutsägbar, inte för att jag hade trott något annat. Det var skönt dock att kolla på något lättsamt när det känns lite tungt annars. I morgon blir det en ny dag och nya äventyr. 

Idag sitter vi alla hemma i lägenheten och myser samt städar. Fanny får pengar för sin lediga dag idag så alla i trion är nöjda. Efter en konstig kväll igår men blodsockernivåer från maximum till minimum så är läget bra i Northolt. Städningen går bra, vi sitter och lyssnar på Moulin Rouge och sjunger med så att det droppande ljudet ifrån den kinesiska tortyrduschen inte hörs. Duschen har fått diagnosen DAMP eftersom den vägrar att sluta droppa. Annars är det inte mycket av värde att berätta som händer men nu ska Fanny raka Emils huvud. Spänningen är olidlig. Vi får se hur resultatet blir, förmodligen utomordentligt eftersom Fanny är ju så gott som uppväxt på en hårsalong. Jag står för tandvården i huset, dock borstar jag inte de andras tänder, trots att det om något hade varit spännande. Det är mycket som vore spännande men Nicke säger icke till mycket. Vi ska kanske till ett köpcenter senare och kolla in lite saker, musik och film är billigt här så någon skiva lär det kanske bli. Det som lever, och givetvis läser bloggen, får se. Senare i kväll blir det någon utgång av något sätt, var när och hur är ingen som vet. Vi kanske ska stråla samman med en av Fannys jobbarpolare om inte så blir det bara oss tre. Bättre än inget.  

Idag fyller till och med min moder år, vilket man gör varje år dock. Det är kul för henne men aningen tråkigt för mig som inte kan vara hemma och fira den med henne och pappa. Jag har i alla fall fått lite uppdateringar ifrån hemmafronten. Det känns så konstigt att inte var hemma eller att kunna träffa familjen under helger eller något. Jag åker snart hem för en liten helgvistelse, det känns både skön men jobbigt. Väl hemma kommer det vara svårt att pallra sig tillbaka till Londons ensamma gator. Det känns jobbigt att ha en sådan otrolig hemlängtan, men inte för att det är något nytt i mitt känsloregister. Min värsta egenskap om jag själv skulle lista upp mina kvaliteter. Det är väl lite därför jag är här också, för att få bort hemlängtan från bottenplaceringen och byta ut den till något annat själsanlag. Det svider i hjärtat och i själen, men det får det allt göra. Lite smärta ska inte stoppa mig i första taget. Jag är ju en stark individ så. Det är i alla fall en av de bra egenskaperna som jag har.

Idag var jag på ett himla tråkigt möte, tur jag hade OP där!

Sen var vi på Vasaskolan, spännande!
Det var kanske inte just så spännande varför vi var där, Johanna skulle hämta lite Egyptenbilder, men vi fick iaf prata med Morgan och Patrick lite grann.
Sen blev det bråttom från skolan för att hinna med bussen hem på samma biljett, så jag sprang från grinden till bussen vid bowlingen, det var så jobbigt, trodde jag skulle svimma av syrebristen väl på bussen! Inte helt okej, bör återgärdas.

Nu - skriva klart min första inlämningsuppgift till högskolan.
Sen-  ner på stan igen för att träffa Lisa, betydligt trevligare än att pressa fram mina förväntningar på kursen.

Idag så är det den tredje dagen här i storstaden London. Jag bor ute i förorten bland alla förortsfolk med deras små söta barn. Stället jag bor på nu och i cirka en vecka fram heter Northolt, ganska gulligt väldigt förortigt. Svårt att klaga är det dock, jag bor tillsammans med Londons sötaste svenska par, Fanny och Emil. De tar hand om mitt liv för tillfället, de tar hand om allt nästan. Jag och Emil har varit i Svenska kyrkan, som ligger nere i stan, tre gånger på tre dagar. Spännande ställe må man säga. Igår fick vi gratis vin, ingen god årgång eller snarare god bag-in-box. Folket där är trevliga men väldigt svenska. Inte för att det är något fel på att vara svensk, jag är väldigt stolt över mitt ursprung, men vi må vara lite stela. Britter är mer artiga, charmiga och grå, en underbar kombination och platsar perfekt bland världens alla folkslag. Idag i kyrkan så norpade jag en gitarr under några timmar, under tiden Emil läste alla tjejtidningar som fanns. Tillslut så tröttnade han och lämnade kvar mig där till kyrkans kör. Kändes lite som att bli indragen bland alla überreligiösa personer som kan sjunga alla psalmer i stämmor. Helt otroligt, men efter halvtid kändes min tid som övertid, så jag drog en lögn om att jag skulle dra. Cecilia, ljuga i guds hus och allt. Jag förvånar mig själv ibland, eller snarare ganska ofta. Livet hade nog varit aningen tråkigt om jag hade varit förutsägbar. Jag är nöjd över att vara här bland allt folk och leva halvt i en dröm som jag länge har velat ha gjort. Dock är verkligen inte alls lika glamorös som drömmen. Jag bor som sagt ute helt utanför stadsljusets räckvidd bland polisbilarnas blå sirener. Snart är jag där mitt i hjärtat av London och känner varje hjärtslag som pulserar och ger mitt hjärta några extra slag, eller slår ut några. Framtiden finns där med svaret. Jag känner att det här är spännande och klart mer spännande än livet som jag hade hemma i lilla staden, men bara för att det är litet i Sverige betyder inte att jag känner mig mer hemma där. Här har jag ingen familj, trots att jag är Fannys och Emils testbarn för uppfostran, inte alla mina saker, mitt hem, mina vanor. Det är mycket jag inte har, jag har inte mina kära kompanjoner, kamrater, vänner. Trots att det bor över tio miljoner personer här, i Storbritanniens välkända huvudstad London vilket skapar mycket liv och rörelse, känns det aningen här dött utan er. Jag skulle ljuga igen om jag inte sa att jag vill att ni hälsar på min och oss här. Hör av er, jag väntar verkligen. .C

Idag på Erikshjälpen kom en kille in och ville prata med vår föreståndare, efter ett tag inne på kontoret kommer Åsa ut och småskrattar lite, han själv såg inte allt för munter ut. Jag frågar Åsa vad det handlade om och hon förklarar; Killen i fråga hade tidigare i höstas hyrt ut sin lägenhet till en "kompis" i andra hand. Denna "kompis" ringer till oss och säger att han ska skänka möbler till Erikshjälpen, dem åker dit och väl på plats förklarar han att han har blivit tillsagt av killen som äger lägenheten att allting i hela lägenheten ska skänkas.

Vet inte vilka det var som åkte dit, men jag antar dem frågade om det verkligen stämde etc. Efter mycket om och men så tas allting med till oss. Väl nu två-tre månader efter att det hänt har denna kille fått reda på att det var hos oss grejerna hamnat, och idag kom han för att höra vad han skulle göra (antagligen ville han ha sakerna tillbaka, men vad ska Åsa kunna göra, hon vet inte vad det är för grejer, och om hon så visste skulle det lika gärna kunna blivit sålt...) Nu vet jag ju inte helt säkert utifall han försökte lura oss, det verkade dock som om Åsa kom ihåg lägenheten och händelsen i sig. Tydligen har "kompisen" nu försvunnit och finns inte att få tag i, och det enda den drabbade kan göra är att polisanmäla, det vill säga om han nu själv inte åker fast för något han gjort...

Han gick iallafall därifrån med ett Tackkort varpå han får fika för två, alltid något!













Från invigningen i november, jag och David är med!
Bilden har jag för mig är ifrån Korskyrkans hemsida.

Dagen D var kommen och idag åkte vår fina tjej. Men som vi sagt är tjugofem dagar inte allt för lång tid, det är hanterbart och jag får helt enkelt låtsas att du har den där lunginflammationen nu. Jag har själv varit med David idag och vi har, inte helt traditionsenligt, kollat på Gossip Girl. Sen får vi hoppas det går bra i matchen mot Gävles "frisörer".