Elegant equation

Idag var det en helt vanlig söndag, med planen att plugga så att man ligger före veckoplaneringen. I själva verket blir det ingenting utfört vilket man är lite halvt medveten om redan från början.

Vi åt gårdagens broccolisoppa a la Cecilia till lunch innan jag drog igång med lite sortering av mina saker som snart kommer att bli inflyttat i mitt snart färdigomgjorda rum.

Efter att ha sorterat bort lite små saker samt hittat många fina gamla minnen, blev det tid för mig att göra i ordning middagen. Klockan var redan tre på eftermiddagen. Jag hade fått för mig att tillaga riktig svenskhusmanskost, skånsk kalops. Under tiden den stod och puttrade i två timmar hann jag och pappa iväg ut på en promenad, samt för mig att transportera mig ner till Sankt Ansgars hus.

Det var tid för mig att uträtta min rättighet, eller snarare skyldighet. Göra min röst hörd i Kyrkovalet. När jag gick ner i rask takt mot centrum kände jag att jag kanske borde bytt om efter motionsrundan, eftersom jag nu hade mina träningskläder på mig vilket inte kändes som några lämpliga kläder att spatsera runt i på stadens gator.

I själva verket visade det sig att det var nog det mest lämpliga jag kunde ha på mig. Det visade sig att det förmodligen var den första gången jag har smält in bland Gävles befolkning när det kommer till klädvalet. Majoriteten av alla jag stötte på hade någon slags av träningskläder på sig, och långt ifrån alla hade det på sig av träningsskäl.

Sedan var det tid att virra sig runt i vallokalen innan jag kom tillbaka hem till familjen och den skånska kalopsen.

Efter middagen blev det tid för återhämtning av krafter framför tv-apparaturen tillsammans med mamma efter att ha tackat pappa för denna helg innan vi skickade iväg honom till Stockholm för att arbeta.

Nu är det tid för sömn och förhoppningsvis är jag pigg och glad i morgon utan dessa krämpor i axlarna. Jag börjar bli som en gammal tant som har ont överallt. Det går fort utför när man har passerat tjugo, det gör utför nu.

Förste man upp, Cecilia Nilsson. Idag var det talet som gällde och inte att träna in det eller att modifiera det. Utan att det var om att framföra det.

När Marko valde en frivillig till den första personen som skulle förnedras. Jag kände en kallklump i magen när han skulle välja en stackars krake, när det kom till valet av den första personens förnedring. Magkänslan sade ganska klart och tydligt att jag skulle bli första man upp. Jag borde lita oftare på min magkänsla.

Där stod jag och sade det ena felet efter det andra. Förhoppningsvis märkte folkmassan inte det alltför tydligt, vilket jag tror att de gjorde.

Nu har jag stämpeln märkesnörd som har konstiga presentationer med en väldigt distinkt brittisk engelska. Fullt så förfärligt var det nog inte, trots att det är så det känns. Hade varit enklare om det hade varit jag i form av en annan karaktär som stod där och talade om något någon annan hade skrivit.

Efter att ha talat om Chanel och haute couture i knappt fyra minuter var det hela över. Sedan var det bara att lyssna på resterande framföranden presenterade av dem andra medlemmarna av klassen.

Sedan blev det mer pluggande på den mer oseriösa nivån. När den äntligen blev överstökad bar jag mig av mot hemmets trygga väggar för att sega lite framför tv-apparaturen samt med septembernumret av ELLE, innan det begav sig av mot promenadspåret.

bilden är tagen från google.se. 

Där mitt i allt, träffade jag på min lågstadierektor samt min fransklärarinna tillsammans med sin dotter och min aning skräckinjagande svensklärarinna. Trots att fasan är kanske aningen mer respektingivande, kändes de få orden jag sa som om hon skulle ändra på upplägget. Om hon någonsin skulle få en smäll i huvudet och vilja läsa allt detta, är jag mer eller mindre körd. Till största del mer. Lyckligtvis läster hon inte denna blogg, liksom ett val hon har tillsammans med otroligt många andra.

Nu är det kvällstid och jag vet inte om jag har ork och vilja nog, att ta på mig mina glasögon för att sätta mig in i skolböckernas värld och plåga. Vi får se hur jag gör innan jag lägger mig till sängs.

Nervositeten låg nästan på maximal nivå när jag väl satt inne i skolans lektionssal kvart över tio. Det var tid för vår första av alla seminarier vi kommer att få gå igenom. Idag handlade det om att säga varför man tyckte något specifikt ord tillhörde en av de nio ordklasserna eller till vilken satsdel den tillhör i olika sammanhang.

Där satt vi och fick var och en samma fråga: So, what do you think that is? Turligt nog klarade jag mig från att göra någon tabbe, trots att det inte skulle spela någon större roll. Eftersom seminarierna inte kommer ha någon inverkan på betyget.

Sedan var det tid för lunch och bli en i kundkortsklubben, samt att invadera lärarnas avskiljda rum i matsalen. Efter en stund i solen var det återigen tid för en lektion. På den skriftliga kommunikationen skulle vi läsa varandras uppsatser och ge kritik så att skribenten kan förbättra den.

Jag hade redan innan lektionens start bestämt att jag inte skulle sätta mig tillsammans med varken Josef eller Anton. Vilket givetvis leder till resultatet att jag får dela med mig av min artikel till båda två eftersom en grupp skulle olyckligt nog sammanfatta tre medlemmar. När klockan var fyra över tre satt bara vi tre kvar i rummet för att avsluta denna skolvecka aningen segare än de andra.

Efter undervisningen var det första gången på ett tag jag kände mig pigg och påfylld med energi, vilket ledde till en extra lång promenad i det underbara höstvädret. När man sedan kom hem var det en stor skål med svampsoppa som väntade på mig följt av ett varmt bubbelbad.

När kvällen väl kom var det en efterlängtad premiär på televisionen, Criminal Minds. Jag har verkligen sett fram emot säsongstarten på denna serie, vilket kan verka absurt eftersom det hela handlar om psykopater som har hobbyn mord.

Det var tveklöst en trevlig afton. Utan att ha näsan i skolböckerna eller tankarna enbart åt att hinna klart i tid. Dock kommer dem nog tillbaka redan imorgon när jag inser att det är en massa saker till nästa vecka, men nu ska jag njuta av en kopp te och ledigheten.

Idag var det dags för ännu en förnedring inför publik, att hålla en informationsstund om modehuset Chanel. Efter att ha suttigt en hel dag för att läsa en bok om Chanel på etthundrafemtio sidor, som jag sedan inser att samma information står på två och en halv sida i en annan bok.

Frustrationen kom väldigt snabbt eftersom jag hade spenderat en hel dag åt att enbart läsa denna bok. Gårdagen handlade om att skriva ihop det intressanta talet om modehuset och på kvällskvisten var det halvdåliga talet äntligen klart.

Efter panikslagen natt med många ångesttankar över att inte ha memorerat talet helt och hållet samt att talet överskrider den givna tiden om jag inte skulle läsa det utantill.

Med en nästintill oupplöslig knut i magen gick jag ändå till skolan för att hålla talet. Väl där får jag den goda nyheten över att man inte måste hålla sitt framförande idag utan att vi har även nästa veckas tillfälle på oss.

Det gjorde min knut betydligt mindre, men den försvann inte totalt efter att jag inser att ens utvärdering hålls inför hela klassen. Jag tror att publiken kommer att upptäcka alla de misstagen jag gör och jag vill gärna inte att de kommer att påminnas av dem när Marko berättar om dem.

Efter lektionen, insåg jag att mitt tal nästan slängs i soptunnan samt att jag måste få ett bättre syfte med det hela. Som tur var kommer en del förhoppningsvis kunna användas i den skriftliga delen.

Sedan var det tid att gå hem och styra upp saker och ting med renoverarna samt få i sig lite föda, innan jag gick tillbaka till högskolan för att studera tillsammans med Josef och Anton till torsdagens seminarium.

Sedan efter att låtsas att förstå en massa ordklasser samt satsdelar och promenera hem för att ta sin motionsrunda följt av en hel del segande framför tv-apparatens alla halv roande komedier.

Nu är det tid att fortsätta med att skriva samt försöka förstå alla dessa ordklasser och satsdelar. Vi får se hur det nu kommer att gå.

Idag var det ännu en dag med endast en föreläsning. Dock fick jag gå runt hemma och packa lite saker, ringa några samtal med misslyckade resultat, laga lite mat, hälsa på handverkarna, se lite på tv, innan självaste föreläsningen drog igång klockan kvart över ett.

Idag var det den första lektionen i skriftlig kommunikation. Jag märkte ganska snabbt in på lektionen att jag inte hade tillräckligt med socker i blodet eftersom mina anteckningar blev väldigt obegripliga. Jag startade varje mening vackert med tre eller fyra ord, sedan gick jag över till något nytt och gjorde samma sak där. Känns inte som om dagens noteringar kommer att vara så värst mycket till nytta.

Sedan när det var cirka fyrtiominuter kvar på lektionen fick vi rast, då jag tänkte att det var tid för mig att gå och köpa något i caféet. Dock tänkte ungefär halva campus det samma vilket ledde till att jag skippade det och gick tillbaka till klassrummet, där vi skulle sätta oss i smågrupper och diskutera vilket ämne man ska skriva om.

Eftersom vi ska både ha ett informativt tal och uppsats, tänkte jag inte göra det krångligare för mig än vanligt.

Jag valde samma ämne till båda uppgifterna, nämligen haute couture samt modehuset Chanel.

När jag satt och diskuterade diverse ämnen man kunde skriva om, kom Marko och frågade oss om våra val för att agera bollplank. Där satt jag med blodsockernivån 1,7 och ansträngde mig till tusen att kunna formulera mig på engelska. Jag tror inte att Marko har en bra bild av mig för tillfället.

Jag lär nog informera honom om min last, min diabetes.

När klockan sedan hade blivit tre var det tid för en mycket pratglad, barnaktig, galen samt aningen sentimental Cecilia att ta sig hemåt. När jag stod utanför Silvanum för att säga tack och adjö till Josef och Anton, såg jag något otroligt hemskt men naturligt.

En stackars död kanin som tre kråkor satt och pickade på. Oturligt nog låg denna döda krake utanför min kära vän Lillis, som länge har talat ut om sig kärlek till kaniner, hus.

När jag hade schasat bort fåglarna samt pojkarna var det tv-fåtöljen tillsammans med en stor skål yoghurt som väntade, innan det bar av ut i skogen.

Idag hade jag otroligt mycket energi trots det låga blodsockret. Jag vet inte vad det berodde på, stress inför skolan, stress inför den knappa tiden innan tågavgången eller någon slags konstig effekt efter yoghurten, men jag gick min vanliga runda som i vanliga fall tar cirka femtiosju minuter på enbart femtiofyra.

Väl hemma var det bara att duscha och äta innan jag åkte mot Stockholm. När jag kom till Uppsala var frestelsen stor att hoppa av för att besöka Stinas tjugoårsfest, men istället satt kvar på tåget till Stockholm centralen.  Där hämtade pappa upp mig och tillsammans åkte vi till Esplanad för att handla lite mat innan vi åkte mot lägenheten för att mysa framför tv:n med en stor kopp te. 

Denna dag har varit lite spännande. Jag började med inställningen att gå till skolan, hem och äta, ta min dagliga motionsrunda, en snabb visit på staden och sedan spendera resterande tid med näsan nere i studierna.

Olyckligtvis höll inte min planering så värst vidare. Jag startade bra med morgonens lektion sen en liten justering och bytte plats på lunchen och motionsrundan.

Dock var jag inte mycket att uppmuntrande sällskap under turen ute i spåret.

Pappa försökte att hålla humöret uppe, men min hjärna hade visst andra känslor inpräntande som var långt ifrån pappas glada humör.

Efter lunch var det tid för mig att spräcka schemat totalt. Jag satte mig i den varma bastun innan jag tog min upp till en varm fåtölj i tv-rummet. När pappa kom tillbaka från frisersalongen nydresserad, var det dags att åka till mataffären för att storhandla i nyttigheter och nödvändigheter. Vi pantade även en hel del burkar och flaskor från festen och insåg att man kan tjäna en riktig hacka på att panta burkar.

Efter att ha införskaffat mat för en knapp framtid, blev jag avlämnad på staden för att köpa nya strumpbyxor samt jämföra priserna på läppstift på Kicks med NK. När jag väl hade avklarat uppgifterna som skulle utföras på staden gick jag hem för att fixa middagen.

När jag nästan var hemma möttes jag av min mamma, som har legat halvtdöd på soffan hela dagen, på cykel pigg och glad. Jag önskar att min förkylning kunde gå över så fort.

Hemma och efter en god hälsosammiddag tillagad i hungernöd, var det äntligen tid för plugg. Jag har nu bestämt mig att skriva och tala om haute couture. Det känns ganska osäkert men det kommer kanske att fungera.

Aningen lättare skulle det hela vara om det skulle finnas överflöd av fakta om ämnet. Nationalencyklopedin har skrivit hela fem rader om det. Känns aningen hoppöst med det ordnar sig nog.

Som inspiration såg jag på svt2s fina dokumentär serie om modehuset Chanel, vilket fick mig på spenderarhumör.

Tyvärr blev det inte på vackra kläder, väskor eller smycken utan först på en tågbiljett till Stockholm till i morgon. Sen blev det även en hel del kurslitteratur som jag inhandlade. Jag gick lös och köpte tio böcker för hela ettusenfyrahundrasextiotre kronor. Jag känner att min shoppinglista inför morgondagen nu kommer att skäras ner markant, eller så får jag konkurrera ut stadens burk samlare och panta en hel del flaskor och burkar. Det kommer att behövas, tveklöst.

Idag bar det av mot en lektion som inte låg varmt om hjärtat på morgonen, eller snarare på förmiddagen. Det var tid för en lektion i muntlig kommunikation tillsammans med den halvt skräckingivande lektorn Marko.

Dagens uppgift var att bestämma något som man ska tala om i sitt informativa tal. Vilket var långt ifrån det lättaste beslutet jag var tvungen att ta under de trettiofem minuterna vi fick.

Eftersom man får välja vad som helst mellan himmel och jord, men ändå något som gärna ligger en nära till intresset, gjorde det hela svårare. Jag hade svårt för att bestämma vilket ämne jag ville informera om under högstadiet, gymnasiet och nu även under högskolan. Det hela skulle vara mycket enklare om han gav oss ett ämne som vi skulle tala om. Inte nog med att sommaren numera är över men olyckligtvis är inte min nervositet över att stå inför en grupp och bara bli bedömd på sin egen personlighet och ens intressen. Jag ogillar det hela stark men inte lika mycket som deadlinen vilken är redan nästa vecka.

Om det är någon som känner att jag borde tala om något specifikt som speglar min personlighet, tar jag gärna emot era förslag. Speciellt när jag kanske inte fick en bra start med Marko, annars gillar han att ge folk det onda ögat bara för omväxlingsskull.

Sedan var det slut på det roliga och det blev att promenera hemåt för att laga lite lunch och ta det aningen lugnt samt njuta lite av höstens första dag. Misstro mig inte, jag saknar sommarens underbara dagar, men en dag som denna var det som om sommaren fortfarande var kvar.

När jag väl kulle promenera tillbaka till skolan för dagens andra lektion, var det en man i trettio årsåldern med ett turkiskt ursprung som stannade mig med orden ”Ursäkta kan jag ställa dig en fråga?”. Min första tanke var att jag skulle guida honom till någon sal på campus vilket inte är min styrka eftersom jag bara har haft lektioner i tre olika hus samt bekantat mig med högskolan i endast en vecka.

Efter många tvekande ljud fick han fram ”Du är mycket vacker. Tänkte bara hälsa det!” och klappade mig på axeln.

På något sätt hjälpte det mig aningen att hantera tanken av att sluta klockan fem.

Lektionen var i full rulle. Trots diverse hostattacker, snörvlingar, värmeattacker etc överlevde jag ännu en till lektion om enbart grammatik. Inte ens en stänk av svininfluensan eller samma gamla vanliga höstinfluensa skulle ta kol på mig under lektionen. Konstigt nog har jag inte samma hat mot grammatik längre, det kan bero på att jag äntligen börjar förstå några delar av den, eller att jag åtminstone tror att jag har det.

Det är mycket som förvånar mig nuförtiden. Om någon skulle berätta för mig för, låt oss säga runt studenten, att jag vardagligen skulle ta promenader med stavar, göra magövningar, studera grammatik med en aning glad inställning, skulle jag nog knappast tro det. Allt är ju möjligt givetvis, men vissa saker är bara mer ofattbara än andra. Dessa tre saker tillsammans med min personlighet har väl aldrig varit något som jag har trott skulle fungera. Jag hade uppenbarligen fel kan jag väl säga.

Sedan, efter en promenad samt middag tillsammans med min nysmittade moder följt av lite grammatikläsande, bar det av mot soffan i tv-rummet för att kurera sig lite samt njuta av friheten att kunna sitta och göra absolut ingenting.

Nu har det varit ett tag sedan jag har skrivit något om min vardag, man kan nästan tro att man har gått under efter att man har blivit tjugo år gammal. I detta fall är det inte riktigt så, jag kan väl säga att det känns lite tungt då och då när man tänker på hur gammal man har blivit. Med detta menar jag inte att man är gammal när man har kommit upp till tjugosträcket, utan att jag är gammal när jag har nått och passerat det sträcket.

Om det bara kunde vara möjligt att stoppa tiden och spola tillbaka till de gamla goda tiderna när bekymmer inte fanns i ens liv. Det skulle inte vara fel att få återuppleva vissa minnen och kanske agerat lite annorlunda i vissa situationer.

En relativt snabb resumé av vad som har hänt i mitt liv som vuxen hittills:

Jag hade en trevlig födelsedag tillsammans med mamma, pappa, Carl samt mormor Titti. Vi firade med tårta samt ett middagsbesök på den italienska restaurangen cinque. Jag insåg att grappa inte är något som jag kommer gilla med åldern. Jag kanske borde tacka min samt Lillis italienska utbytesstudent pappa, för att ogilla den otroligt smakliga och alkoholstarka dryck.

Sedan var det tid för att åka till Stockholm på en dagstur med bil. Det var jag tillsammans med p2 klassiska musik, eftersom min radio hade svårt med att hitta radiokanalerna. Var där nere på Sophiahemmet och undersöktes samt fick ta blodprover. För den första gången det var smärtfritt och smidigt att fylla upp de små rören med mitt blod.

Tillsammans med min fader blev det ett besök på svenskt tenn, innan vi satte oss vid vattnet och lyssnade på Stockholms dryga tjejliga i åldersgruppen fjorton år. På svenskt tenn köpte jag åtta tallriks- och glasunderlägg, i Josef Frank mönstret över världens olika kontinenter.

Det som har hänt flera dagar i rad har varit att umgås med Frida som har varit hemma ett tag nu, det blev en hel del mysiga kvällar med en hel del som innebar bland annat wet-t-shirt-competition.

På lördagen den tjugoandra innebar det inget mindre än födelsedagsfirande tillsammans med vänner och bekanta. Det var en hel del saker som skedde, champagne späddes ut med fruktsoda, glas gick sönder, folk gömde sig i garderoberna, folk anlände utan inbjudan, stödsovning, händelser som genom folkmun blev skandaler. Ja säg mig vad som inte hände. Folk började till och med äta ”glass” gjord av kokosnötsmjölk, ananas och apelsinjuice samt en stormängd alkohol från det stora landet Ryssland. Efter ett tag var det tid för folket att gå hem och förhoppningsvis hade de det en lika trevlig och överraskande kväll som jag, samt min far, hade.

Efter städningen dagen efter var det en ny vecka som väntade. Med start på den nya veckan startades även skolan för min del. Kursen engelska A på högskolenivå, känns aningen mer ambitiöst än vad man har trott. Det verkar bli tufft framför allt när det hela börjat med grammatik vilket är långt ifrån min styrka. Jag kommer inte ens ihåg alla saker på svenska. Det är en sak jag önskade att jag kunde ändra på om jag hade möjligheten att åka tillbaka i tiden, att lära sig grammatiken grundligt istället för att bara få ett bra resultat på proven.

Nu när skolorna återigen börjar betyder det inte bara en hel del studerande för min del utan att jag blir ensam kvar här på landet. Alla vänner dra sig till Uppsala för att studera. Hela kompisligan kommer att befinna sig en dryg timme bort. Kanske blir ensamt men det är möjligt att ta sig dit enkelt och snabbt, annars får jag en massa tid åt studierna.

Vilket nu har lett oss fram till nuläget, vilket sittandes i min säng för att spänt vänta på morgondagens två spännande lektioner.Denna vecka börjar allvaret, vi får se hur jag kommer att kunna klara av detta. Om jag kommer att göra det, det vill säga.

En uppdatering kommer snart och i framtiden även oftare.