Elegant equation

Idag var det upp och hoppa, dock var första upp gången klockan halv tre på natten. Det lyste ute i vardagsrummet trots att alla borde vara i säng vid denna tid på dygnet speciellt när det är tid för skolstart denna morgon. När jag väl hade beslutat mig att se vem som var uppe i huset, samt tagit mig upp för att snyta mig, ser jag en saknad Jesper halvt vaken packa ihop sina saker för att försöka ta sig till sängs. Då var hela hushållet hemma och i säkert förvar. Dock blev sömnen lidande denna natt. Först efter att ha tryckt i mig glass, macka och mjölk för att få upp blodsockret kände jag att det var drygt att ligga högt, på toppen av det kände ja de dryga symptomen från den blixtsnabba förkylningen jag har fått. Tillsammans med en täppt näsa, en torr hals, nästan feber försökte jag sova lyssnandes till Emelies nattprat. Komiskt nog hände allt natten till den första skoldagen.

 

Efter att ha gjort sig i ordning för den kommande dagen, men ett högt blodsocker, var det tid för Cecilia att agera Super Mario. Dock utan superkrafter och liknande men jag blev rörmokare i huset. Eftersom det har blivit stopp inne på en av toaletterna tänkte jag att det var på tiden att visa sina dolda talanger och lösa problemet.

 

 

 

Sedan var det skola och Beginning Acting och Introduction to Stagecraft. När de klasserna väl hade sats igång och att man har snackat med personerna i de båda klasserna kändes det bra. Dock kände man sig lite överkörd av allt, men inte var det värsta utan när man kom till skolans bokhandel möts man av en kö som går genom hela övervåningen samt långt ner på nedre plan. Tillsammans med Tove tog vi de två av de tre böckerna, som vi hade gömt, som bara fanns för alla tjugo elever för kursen. När vi kom till kassan insåg jag att denna bok kostar mer än vad alla de andra böckerna vi behöver kostar tillsammans. När jag väl hade köpt den och en annan bok bar det av mot huset och tillagande av lunch och vila upp sig en smula. Sedan bar det av mot staden för att leta efter billiga markeringspennor samt knäckebröd på World Market. Inte nog med utgifter för denna dag där, utan det blev ett besök på Ralph’s för att köpa sallad, nässpray och tvättmedel.

 

När jag gick ifrån mataffären mötte jag en man ner knuffad av tre poliser på trottoaren. Närsynt som jag är trodde jag först att det var någon stackare som hade fått en hjärtattack, men jag insåg att det inte var läge att försöka hjälpa till vilket var min första tanke. Väl hemma bar det av mot en liten motionsrunda för att försöka få ner blodsockret. För första gången ligger jag högt konstant trots all motion och mindre konsumtion av föda. Jag har sedan insett att det förmodligen beror på att jag är sjuk. Efter middagen var det tid att hugga in i den dyra boken och läsa det som skulle läsas till dagens lektion samt onsdagens. När det väl var avklarat möts man av två huskamrater som skapar musik samt ett nytt avsnitt av serien Gossip Girl. Med att ta en extra insulinenhet tänkte jag njuta av ett knäckebröd från Wasa samt en kopp te. Det är det värt, hoppas jag.

Efter en vecka med studier avslutades det hela på Universal Studios tillsammans med de andra svenska teatereleverna. Efter att ha varit där nu två gånger, ha jag nu fått två årskort dit. Om man inte finner mig på San Pascual, SBCC, Ralph’s i Santa Barbara, så hittar man mig på Universal Studios. Det var väldigt trevligt tillsammans med alla men dagen tog slut och vi åkte mitt i rushen norrut. Väl hemma var jag inställd på att duscha och krypa ner under mitt varma täcke och återfå en normal kroppstemperatur, dock var inte de få personerna som stannade hemma från LA resan inställda på samma sak. Det var matlagning för min del innan vi drog oss iväg mot La Brezza. Där var det en drös olika fester, dock ingen som tilltalade mig eller någon annan av San Pascual.

 

 

Bilden är Toves. All ära till henne.

 

Så istället blev det för oss att gå tillbaka till det stora huset för att skapa en härlig stämning i huset. Dock blev det inte riktigt efter mina önskemål denna gång heller, plötsligt fylls huset av en massa personer, vissa schysta och skötsamma andra inte så skötsamma. Efter att ha agerat spisvakt, eftersom folk hade en tendens till att sätta på gasen, samt blivit en slavisk person som städar under festen var det tid att agera utslängare. När en väl försvann fortsatte folk efter den trenden och hela huset var tömt klockan halv tolv.

Morgonen efter var det en lite halvt väck Cecilia som tillsammans med Franks stöd städade bort allt skräp och diskade. Sedan blev det en handlar dag, strosade ner på staden kollade runt lite, innan det blev storhandlande inför den kommande veckan samt inför kvällens mysmiddag. Holly, Malin, Rebecca och jag gjorde en gemensam middag och fick en otroligt rolig kväll. Iklädd i långkalsonger, i stort sätt den enda i detta område som har det, åt vi middag och dokumenterade det hela i bild. Sedan kom några före detta San Pascual:are hit och kollade på filmen Beer Pong. När det väl var över tog vi det lugnt innan det var slut på lördagen.

 

Idag är det min mammas födelsedag, skuldkänslor över att missa den igen. Förra gången var när jag bodde i London. Morgonen startade dock på samma sätt som gårdagen. Efter att ha tryckt i sig chips, mackor, ägg, te och ett äpple var jag vid liv och mer där till. Försökte att få kontakt med Sverige dock utan någon större framgång var det tid för mig att ta en motionsrunda. Det var väldigt skönt att gå ute i värmen i solen, dock övergick gången till löpning när en mexikan började ropa en massa konstiga saker efter mig. Väl hemma på säker mark blev det lunch och säga hej då till de som skulle till zoo. Själv gick jag till skolan och hängde på bibliotek låset men fick reda på att det var i onödan eftersom de inte planerar att öppna idag. Istället blev det att förvirra sig till Ralph’s för att skaffa ett tuggummi och halstablett förråd. Sedan hem och bli barnvakt till Sues dotter. Satt och skrev upp information om skolan medan hon satt och kollade på en massa barnprogram. Jag kände plötsligt att min barnsliga sida har tagit semester och blivit ersatt av egenskapen dominant, eller rättare sagt stärkt den. Nu är det snart slut på kaoset innan skolkaosets början. Det är i morgon skolan startar och förhoppningsvis börjar mitt strukturerade liv då med det.

Nu har några dagar passerat sedan sist. I förrgår, den 17:e januari, var det den sista lediga dagen av ledighet på Martin Luther King Jr Day. Då var det tid att försöka låsa upp sin iPhone 4, utan någon större framgång. Dock hittade jag ett KFC vilket har gjort hushållet väldigt glada. Efter det blev det filmkväll tillsammans med fler svenskar hemma i storhuset. Det blev en väldigt konstig film med namn Donkey Punsch först följt av filmen Die Hard 4. Dock blev det en paus mellan filmerna när vi insåg att det var stor fight nere i det lilla huset, vilket inte resulterar i något gott alls. Personligen vill jag gärna att alla bara kan komma överens, vilket ibland innebär att man får kompromissa när man bor så pass många olika personer under ett och samma tak.

 

önskad BLT

 

Min BLT

 

När jag väl hade insett att jag hade sett filmen förrut kunde jag gå och lägga mig tidigare. Vilket resulterade i terrorattacken på morgonen. Tack vare mina kära huskamrater Emelie, Holly och Jesper vaknade jag till liv efter fyra druvsockerbitar och tre glas mjölk. Dock blev det kanske snarare två glas eftersom hela sängen samt mitt hår fick en hel del på sig. Efter att klarnat till blev det en liten frukost samt tvätta bort mjölkinpackningen i håret.

Dock borde jag inte vara alltför förvånad eftersom mitt otursdatum är just den 18:e, varje månad. Därför blev gårdagen BLT, tyvärr inte som smörgåsen utan som Bad Luck Time. Efter det blev det skola och storhandlande av mat innan det återigen var kväll. Dock blev det att plugga inför morgondagen istället för att bara chilla framför tv:n. Det känns annorlunda och ovant, men lär tyvärr bli en vana. Sedan kom Sue för att förmedla lite nere i det lilla huset. Förhoppningsvis kommer det att lösa sig utan att någon part flyttar, men vi får se hur den kommande veckan blir. Det lär minst sagt bli en händelserik sådan.

Igår var det en inplanerad grillfest hemma hos i det stora huset, vilket gjorde att det blev ett häng på dagen tillsammans med hela gänget på mötesplatsen nummer ett: Ralph’s eller med andra ord Raffes. Mataffären är stället vi alltid hänger på varje dag. Vilket inte kan vara bra för ens ekonomiska plan, men otroligt bra för magen och sinnet. Enligt mig löser mat många problem.

 

Sedan var det grillning på full rulle, hela gänget ute på uteplatsen samlade och samsade om gafflarna. Sedan blev det att fylla glasen med den två liter vodkan och hysteriskt stora Malibu flaskan i allas glas och spela en massa lekar innan vi drog oss mot det andra boendet på Buena Vista. Väl där när gänget hade beslutat sig för att spela lite beerpong kom hyresvärden och stängde ner festen. Klockan var vid detta lag halv tio, så vi förflyttades till ett annat boende på Cliff Drive. Tillsammans med många andra där var vi glada för att vi inte fick boende där när vi kom hit. Festen i sig var trevlig men stämningen vi hade innan var klart bättre, så San Pascual medlemmarna följa av en liten skara beslöt sig för att flytta hänget hem till oss. Där blev det chill innan jag tyckte att det var tid för att sova.

 

Sedan var det tid för en ny morgon. Återigen verkar min diabetes inte riktigt vara på min sida just nu. Men när jag väl hade ätit både frukost och sedan en snabb lunch blev det tid för att strosa ner på stranden för att lira lite beachvolleyball. Dock tog det ett tag innan personerna med bollarna kom så vi bestämde oss för att gräva ner Hollys ben. Sedan när bollarna kom blev det fullt med svenskar på två volleybollar planer. Dock var det bara volleybollspel på ena medan den andra, där jag befann mig, försökte att få bollen över nätet. Efter att ha hoppat omkring ett tag bar det av mot Ralph’s igen för att handla minimorötter, äpplen och en två liter diet 7up cherry. Jag blir positivt överraskad över det utbud av sockerfria produkter här. Dock finns raka motsatsen med, men dem har jag lyckas att undvika ganska bra hittills.

 

Sedan blev det kväll och tid för mat i huset. För majoriteten av hushållet blev det tid för pizza från Dominos. Processen är väldigt spännande när man beställer pizza där ifrån. Det startar att man går in på deras hemsida och pusslar ihop sin egen pizza. När det är avklarat betalar man och sedan får man se hur långt i proceduren pizzan har kommit. Det börjar med att de förbereder den, sedan tillagningen följt av en kontroll av det hela och den sista är hemkörningen. Väldigt smidigt må jag säga. Man får pizzan precis som man vill samt hemkörd till dörren. Väldigt praktiskt må jag säga, trots att jag inte är en pizzaätare för stunden. Dock blir jag väl det säkert framöver, jag befinner mig trots allt i USA så.

Nu efter en natt i huset på San Pascual har verkligheten slagit till. Plötsligt har man insett att det som innan kändes som en längre semester, är ens vardag framöver. Den fantastiska omgivningen, alla vänliga personer man träffar och en härlig atmosfär. Inte för att vara den som är negativ, men för tillfället känns detta ungdomsparadis mer som en dröm man vill vakna upp ur. Vetskapen att man kommer att kunna träffa alla sina kära vänner och familjemedlemmar, laga goda middagar i ett kök alldeles själv, röra sig fritt utan att behöva oroa sig över några skumma personer, kunna gå promenader när det är mörkt ute och bara få vara ifred ibland, kommer att dröja till i slutet av maj känns jobbigt.

 

Det ordnar sig säkerligen, detta är en typisk fas man går igenom i början av något annorlunda. Tur var det att man i alla fall har gjort samma procedur en gång tidigare, när man drog till det älskade London, vilket jag känner har förberett mig bra på denna sak. Dock är jag inte förberedd på skolan till hundra procent. De har verkligen lyckats att skrämma upp mig totalt inför vad som komma skall. Förväntningarna på internationella studenter är höga, de brukar vara dem som får A i alla kurser, vilket gör mig nervös. Det hade varit bättre om det var tvärt om, så att man hade kunnat visa att man var duktig istället för att visa att man är som alla andra eller ännu värre att man är sämre än dem. Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra, men det är ju så samhället är uppbyggt så vad ska jag göra åt det problemet?

 

Dagen har i alla fall varit en aningen lärorik och givande. Lite inskolning först på dagen och inhandlande av studielitteratur sedan bar det av mot staden efter lunch. Först ansökte vi för ett amerikanskt ID-kort eller ett californiskt rättare sagt. Tydligen kan man ha ID-kort från alla stater eftersom de är olika. Samtidigt visade det sig att vara enkelt och billigt att ta ett körkort här. Man fyllde bara i ett formulär fick det teoretiska provet direkt i hand och fick ställa sig i ena hörnet av rummet för att fylla i det sen var det i stort sätt klart. Jag kommer ihåg teoritestet hemma i Sverige, det var en hel del vilket det inte verkar vara här. Dessutom verkar bilarna man har uppkörningen i vara automatiska vilket gör allt ännu lättare. Efter att ha varit på DMV och ordnat kortet bar det av mot att kolla bank och mobil. Dock velar jag vidare på den fronten men har förhoppningsvis kommit fram till ett beslut i morgon. Nu så är det bara att ladda inför en ny dag och bara komma igång med studierna så lär längtan efter ens normala liv försvinna. För det livet är slut och kommer tragiskt nog aldrig mer tillbaka.

Nu har det blivit ett nytt år vilket firades tillsammans med en härlig bunt med älskade vänner och även några nyfunna karaktärer. Efter att ha njutit av gott sällskap följt av några sista dagar i vinterlandskapet och skidspåret, bar det av mot en varmare breddgrad för starten på den nya fasen i livet.

 

I gott sällskap av min fader, flög jag den långa resan mot Los Angeles. Efter många timmars transporterande väntade en röd Ford mustang cabriolet på oss. Med stor hjälp av GPS:en fann vi vår väg fram igenom staden och till hotellet. På Sofitel trodde personalen att vi var fransmän, vilket jag inte tog som något negativt. Jag önskar att jag kunde franska men de och jag fick nöja sig med den brittiskengelskan jag halvt behärskar. Det vackra engelska uttalet har snabbt blivit ersatt av omgivningens amerikanska accent. Väl i LA var vi på Universal Studios, Walk of Fame, Gordon Ramsey at the London, Rodeo Drive, Santa Monica Pier, shoppingcenter och på en hel del gator runt om i staden. Utan den kära lilla guiden i form av bild och ljud hade man varit borta. Tackvare den har man även lärt sig att hitta en smula och lärt sig gatunamnen.

Jag må säga att Los Angeles inte alls är som jag trodde att den skulle vara. Enorma gator sedan låga hus och känslan av industriområde nästan, trots att vi bodde i västra Hollywood. Det är en fin stad om man är på rätt ställen, men det slår inte London.

 

Sedan bar det norrut med full rulle. Adressen var inställd på San Pascual, Santa Barbara, vilket kommer att vara stället jag kommer att befinna mig på under den kommande tiden. Efter att ha anlänt på plats i tid, visade det sig att min hyresvärd inte var i tid och efter att ha virrat runt ett tag strålade jag samman med honom. Dock hade jag nu även ett hotellrum för två nätter som grädden på moset. Jag klagar inte, det är aldrig fel att bo på hotell med pappa innan allvaret börjar med skolan och hushållet. Värden verkar väldigt hjälpsam och snäll, vilket känns viktigt och huskamraterna med. Efter att ha packat upp sitt liv i huset blev det lite familjetid på WineBistro där jag två dagar i rad avnjöt en god sallad med pilgrimsmusslor och enorma räkor. Plötsligt har mina smaklökar mognat och anammat skaldjur till en viss gräns. Vilket jag är glad för, eftersom det verkar vara en hel del skaldjur tillgängligt här precis vid Stillahavskusten.

 

Efter att ha anpassat sin livsstil en aning, mer mat mindre motion och en hel del chips, dock med den brittiska smakkombinationen salt och vinäger, verkar livet som svenskamerikan inte så dåligt. Haft de första proven i engelska och matte, där allt var väldigt annorlunda i jamförelse med hur det ser ut hemma i Sverige. Dock får man väl vänja sig med pappret där man kryssar i alla svar på samt det larm som utlöses varje gång tiden är slut. Panikartat men systemet verkar onekligen fungera. Förhoppningsvis kommer livet här också att fungera, det gäller bara att anpassa sig en aning. Så tyvärr, jag får lägga den fantastiska dialekten från London på is och lära mig amerikanernas snack.