Elegant equation

Nu har jultiden försvunnit och kvar är paniken inför det sista i plugget samt nyårsdagen. Först och främst kan jag summera den lyckade, fullspäckade julen tillsammans med släkten. Dock skippade vi traditionen att spela När & Fjärran vilket alltid resulterar i bråk och tjafs. I år satsade vi på alkoholen istället, eller snarare den manliga delen av sällskapet. Jag förvånas otroligt mycket över hur mycket alkohol kroppen verkar kunna få i sig utan att haverera. Min kropp kraschade ett flertal gånger under julhelgen, dock inte av de få dropparna alkohol jag fick i mig, utan på grund av min kära diabetes. Mitt andra jag levde sitt egna lilla liv och verkar bara vilja äta utan att behöva ta så värst många sprutor. Känns positivt till viss del, men om man inte vill äta så mera för att tänka på figuren känns det inte kalorierna inte lockande.

På tal om saker som inte är så värst lockande fick jag idag en kallelse till sjukhuset till min doktor. Jag se verkligen inte fram emot det, den 29 januari blir dagen jag återigen får höra att jag borde gå ner i vikt av en person med ölmage av en större sort. Han borde veta bättre själv kan man tycka, samt att insulinet, i hans fall en massa mat och öl, motverkar en viktnedgång.

Förutom detta har det hänt en del saker sedan senast. Jag har varit en tur till Stockholm för att lämna mormor samt för att spendera några få timmar bland alla shoppingsugna varelser. Hysteri av högsta sort är det när mellandagsrean sätter i gång. Tragiskt nog gillar jag den inte. Utan tvekan kan man hitta en hel del fynd, men majoriteten är bara sådant man har sett under året och känt att man verkligen inte skulle vilja ha det. Jag vill inte ha dem sakerna nu heller, billigare eller inte det kvittar!

Sedan har jag även varit på en hejdundrande födelsedagsfest hemma hos Daniel som var i samband med firandet av juldagen. Det var en mycket trevlig kväll med mycket trevligt umgänge med många som man inte hade sett på ett bra tag, en del dansande, samt mat och dryck. Kvällen avrundades på Cava, vilket är en klubb som visst befinner sig i denna stad. Där blev det mycket dans samt en del konstigheter.

Sedan har mitt hurtande svalnat av lite, det har delats upp i en massa små pass på grund av lathet och trötthet. Istället satsar jag på att äta en hel del och motionera konstigt. Samt motionera i längdskidspåret, vilket är nästintill otänkbart enligt mig. Trots min talanglösa sida på längdskidor har jag gett mig ut i spåret två dagar i rad. Igår blev det en runda på sex kilometer i snigelfast och fäste på skidorna så det bara small om det. Idag var det minus sjutton grader kallt, längden på spåret ökades med 2,5 kilometer och hastigheten var bättre den likaså. Det mesta gick bättre när jag fick valla under skidorna, dock inte i uppförsbackarna och där spåret försvann ut i skogens mörker. Jag försökte undvika mörkret när jag åkte ur spåret i en nedförsbacke, istället landade jag framför en stolpe som jag försökte undvika även den. Trots min orientering utanför spåret och ner i diket, blev det en rekord tid för oss alla. Jag känner mig stolt, till största del för att jag överlevde det hela. Sedan hem och planera morgondagens baluns, nyårsfest hos Cicci, medan snön fortfarande ligger vit och vacker ute på taken och trädens kala grenar. Snart är dagen och decenniet slut, men inte ännu.

Nu är det snart julafton, högtiden då familj och släkt samlas för att njuta av mat och sällskap. Dock brukar det alltid resultera i tårar och tjafsande, vilket vi ska försöka undvika i år. Igår var det första natten jag sov uppe i mitt gamla, men mycket nyrenoverat, rum. Resultatet på premiärnatten blev dock inte som det jag hade hoppats på. Jag märkte en massa ljud omkring mig som jag inte är van med från källarens tysta vrå. Sedan blev det dock frukost på sängen, dock inte för att det skulle firas eller vara lite elegant och lyxigt, utan det var mer för att komma tillbaka till liv från ett väldigt lågt blodsocker. Det känns stabilt att starta upp dagen likadant för andra dagen i rad.

Efter att ha fått medvetandet tillbaka var det tid för umgänge med mormor och morbror vid frukostbordet. Det är alltid trevligt att de är här över jultiden och firar den med familjen min. Sedan drog delar av sällskapet ut på promenad, medan jag tog på mig rollen som tillagare av lunch. Ännu en måltid tillsammans med resultatet av glada miner och humören var fortfarande uppe.

Det var sedan tid att gå ner på stadens gator och kika lite i butikerna inför morgondagen och nyårsafton. Efter att ha strosat omkring och köpt på sig lite idominsalva tillsammans med mamma, var det tid för mig att äntligen ta en fika med Linnéa Larsson. Det har varit många om och men när det har kommit till frågan om när denna fika skulle äga rum, men slutligen blev det denna onsdag före julafton. Vi hade det trevligt och satt och planerade lite om diverse saker, samt delade med oss av vissa drömmar som vi av en händelse delade. Sedan var det tid att åka hem för oss båda.

Väl hemma blev det glöggdrickande och lite lugnt innan middagen. Hurtigt nog delade jag på mitt träningspass och tog tjugo minuter före maten och fyrtio efter. Väldigt effektivt tror jag nog att det blev. När motionerandet var över och födointaget likaså, blev det den veckliga bastningen tillsammans med broder och far. Kvällen avrundades med två stor koppar te, ett par vikabröd samt denna jultids första gråt. Det tillhör nog denna familjs tradition numera, vare sig vi försöker att undvika det eller inte.

Nu är det äntligen jullov och snön faller för fullo. Väldigt passande må ja säga. Idag spenderade jag min dag i Stockholm. Började sovandes i lägenheten innan jag tog mig till soffan för att se på snön som föll utanför fönstret, tillsammans med en kopp te och en hårdbrödmacka. Plötsligt var det lunchtid och jag pallrade mig graciöst iväg till Sophiahemmet för att träffa pappa och äta lite lunch. Jag fick även en fin liten guidetur bland annat till gymmet och den nya mottagningen. Eftersom placeringen av den kändes aningen udda tyckte jag att beskrivningen av platsen skulle vara: Om det känns som om ni har kommit fel, har ni kommit rätt.

Sedan var det tid att promenera ner till staden tillsammans med ovädret. Det blev ett litet virrande på Östermalmstorg, innan jag strosade runt på Biblioteksgatan samt kära NK. Dock utan framgång, inga julklappar och inga kläder i passande prisgrupp. När jag väl hade letat runt blev det att dra sig vidare i kylan och blåsten mot Åhléns och Sidencarlsson, innan jag mötte upp pappa vid Stureplan. Vi gick och kollade skor åt oss båda, dock var jag mer sugen på att vara hjälpreda till pappa än att frossa i skor själv. Min shoppingnivå hade nått botten, men julkänslan och den förlorade känseln i fötterna fanns där. Sedan gick vi till Thomas för att få lite råvaror innan vi drog oss hemåt. Då stötte vi på en mycket fräsch brud i nästan sjuttio år fyllda, nämligen Lill Lindfors.

Väl hemma skulle pappa iväg på middag, Carl tillagade middag och jag skulle iväg till Sophiahemmets gym. Innan jag kämpade ”hårt” ensam på gymmet, fick jag ett trevligt samtal från Daniel som denna dag fyller tjugo år. Det var trevligt att samtala med honom ett tag eftersom han har varit borta i Paris ett bra tag. Så, denna dag blev trots allt inte så misslyckad. Ett telefonsamtal med mormor, ett med Daniel, ett mysigt vinterväder i en fin stad, träning på ett gym, inköp av fina skor till pappa och ingen panikkänsla över plugg.

Nu har november travat förbi för ett tag sedan, och den första julmånaden har till en viss längtan äntligen kommit. Det är andra advent så här dagen till ära. Dock syns inte många spår av vintern ännu, det skymtas ljusslingor utomhus sam julstakar och stjärnor inne i husens fönster. Vädermässigt så lyser snön med sin frånvaro. Personligen tycker jag inte att det gör något, bara när den kommer innan julafton och stannar kvar då, istället för att få förhoppningar om att snön på marken kommer att stanna kvar men slutligen resulterar i något slaskartat och rinner ner i gatubrunnarna.

Den senaste veckan har varit lite smått ansträngande men är inget i jämförelse med hur min tid fram till den 15:e kommer att vara. Jag hoppas att jag kommer att vara vid liv efter det, samt att jag har klarat av alla uppgifter som ska vara färdiggjorda och inlämnade. På topp på det hela hoppas jag att min diabetes slutar upp med vad den än håller på med för tillfället. Den ena morgonen virrar man runt i huset till klockan två innan man är tillbaka i medvetandet, sen får den för sig att straffa mig dagar som denna genom att enbart ha högt blodsocker helt utan förvarning eller förklaring. Jag vill bara befinna mig i de gamla vanliga beteendena, de som man förstår.

Nu sitter jag hungrig, stressad, trött och tårögd och vill bara krypa ner under en filt och inte tänka på något av dessa nertyngande sakerna och sedan komma fram och allt är underkontroll. Jag önskar att det var den 16:e och allt var avklarat.

Jag har i alla fall träffat Frida som har kommit tillbaka till staden ett tag nu. Det var trevligt att träffa välbekanta igen och bara stänga ute den omvärlden och låtsas att leva i en snöglob. Dock har globen gått sönder och på något sätt har jag inte insett att den är sönder men lagar den lite smått, förmodligen sätter jag bitarna av glashöljet på fel plats. Jag tar hand om det sedan, den sextonde, tillsammans med en massa julpyntande och presentinhandling. Det tar jag då, om jag har överlevt till dess det vill säga.