Elegant equation

Idag var det långt ifrån min dag trots att just denna dag, den 22 november, är Cecilias dag tillsammans med Sissela. Namnsdagen började med att försöka hålla värmen uppe med mitt täcke som bara bestod av lakanet eftersom själva duntäcket hade lyckats att ta sig ur lakanet och låg på sidan av sängen. När jag väl hade tagit mig upp och ätit en god frukost var det tid för mig att börja med gårdagens plågande, reklamanalysen ur en kulturell synvinkel. Då ringde min mormor och räddade mig ur den frustrerande situationen även kallad skrivande. Det var mycket trevligt att prata med henne ett tag innan jag fick återgå till studierna.

På något konstigt sätt kommer denna kulturkurs ta livet av mig. Jag förstår bara inte varför det som egentligen är simpelt och förståeligt är helt ofattbart. Uppgifterna känns nästintill omöjliga och mitt intresse för dem känns nedgrävt långt borta tillsammans med mina fungerande hjärnceller.

Sedan efter mer tid spenderandes framför datorskärmen med ångest var det tid för plågande i form av motion i en timme. Jag kan i alla fall vara glad över att jag har gått nästintill åtta mil denna vecka, dock inte lika glad när jag inser att det är så resten av de kommande veckorna i mitt liv kommer att spenderas. Låter positivt, plågande i motion och oförklarliga skoluppgifter.

När hurtandet var avklarat återgick jag till pluggandet med några smärre framsteg. Sedan var det god tid för middag och med dålig fantasi blev det någon form av omelett. Som ett stor ostälskare jag är, var det nog första gången jag kände att det fick vara nog med ost. Det var enbart på grund av olyckan mellan min tumme och osthyveln. Jag trodde inte att osthyvlar var så pass skarpa.

Sedan var det att summera ihop reklamanalysen och försöka att undvika alla panikskapande tankar och äta lite mer onyttigheter tillsammans med tv-tittande. Vilken namnsdag det har varit.

Idag är det den mytoms bundna dagen fredag den trettonde. Eftersom det är tandläkarmässa i Stockholm denna helg har mina föräldrar planerat att tillbringa denna dag i storstaden. Dagen för min del började med att vila lite i soffan framför morgonens tråkiga tv-program. Inte allt för oväntat somnade jag i soffan och det nästa jag kommer ihåg är att jag försöker att tillaga färdiggjord soppa. Det hela börjar med att jag kokar upp en massa vatten med diverse olika kryddor i blandade. Sedan inser jag att soppan jag egentligen skulle äta stod i kylskåpet redo att värma tre minuter i mikron. Istället för att hälla ut det kryddade vattnet för jag för mig att blanda ner en massa olika grönsaker, för att göra en egen grönsakssoppa. Resultatet av det hela var cayenne-smakande broccoli i varmt vatten.

Undertiden jag tillagade denna vattniga soppa med flytande grönsaksbitar i sig, kokade jag även upp tevatten. När det började koka blev hela spishällen vattentäckt. Pedantisk som jag är när det kommer till att hålla rent i köket, började jag att torka bort allt vatten. Plötsligt mitt i allt börjar kökshandduken att brinna. Dagens läxa eller påminnelse blev att jag inte borde vara tillåtet för mig att laga mat när jag har lågt blodsocker.

När jag väl hade släckt elden och fått i mig lunchen var det äntligen tid för mig att återbekanta mig med min kära symaskin. Det var nästintill evigheter sedan jag skapade något med hjälp at nål och tråd, men timmarna gick och när kvällen kom hade jag i stortsätt skapat ett gröntsidenfodral. Problemet var att dragkedjan till skapelsen är för kort. När jag väl hade spekulerat klar, insåg jag att det var god tid för sömn inför morgondagen.

Dagen startades ganska lågt med ett virrvarr av telefonnummer och aggressioner mot kläder och allt i mig omgivning. Som tur var kan jag helt och hållet skylla på mitt väldigt låga blodsocker. På senare tid börjar allt bli oroväckande, det finns inget jag klarar av riktigt speciellt inte att kunna diagnostisera min egen sjukdom. Efter att ha vänt på det låga blodsockret och det negativa humöret bar det av mot en kommande glädjande dag.

Det hela startade förvånandes nog i skolan under lektionen i engelska som ett globalt språk. Det känns som den roligaste delkursen vi har för tillfället, inte för att det är något att stoltsera med eftersom de andra två är kultur och litteratur. Varför jag har satt denna kurs på en piedestal över de andra beror nog inte bara på att det är den respekterade läraren som håller i den, utan att det handlar inte bara om att läsa en massa böcker och tolka dem. Jag gillar kurslitteraturen dessutom. Tragiskt nog har denna kurs bara sex stycken lektioner, varav två har redan ägt rum.

Under dagens lektion var det väldigt intressant och lärorikt med många komiska inslag om den brittiska dialekten, folk man inte värdesätter högt samt dialekter som en gång klassificerades som frånstötande och vulgära som har klättrat upp på statuslistan.

När skolan var över var det tid för nästa glädjande sak, en snabb tur ner på staden. Först till det mest manliga stället Gävle centrum har att erbjuda, Clas Ohlson. Om det är vidare manligt vet jag inte, utan det är snarare en magnet för alla män som inte orkar med att gå runt med sin respektive i alla butiker, samt de som känner att de gör det mycket bättre själv i jämförelse med alla professionella hantverkare och sen är jag även inkluderad in till denna Clas Ohlson grupp. När det var avklarat gick jag för att köpa lite typ, snart kommer min kreativa sida att bli stimulerad en aning. Eftersom Gävles klädutbud inte riktigt passar mig, samt att en tripp till Stockholm behöver lite mer planering känner jag att lite typ och en stor del tid vid symaskinen kommer att lugna min klädabstinens ett litet tag.

Bilder är hittade/snodda från Google.

När jag anländer hem ser jag att jag har fått den senaste ELLE-tidningen, vilket var oväntat men glädjande. Efter att ha promenerat en mil på crosstrainen ätit lite middag i lugn och ro samt sett ett nytt avsnitt ”Criminal Minds”, var det tid att läsa klart boken ”Things fall apart”. Den ska redovisas på måndag, samt att det som skulle göras denna vecka i skolan blev avklarat igår och nu den sista saken idag. Känns underbart att få saker och ting gjorda efter min planering. Förhoppningsvis kommer det att fortsätta i den banan resterande tid under terminen.

Idag var det den sista dagen man hade på sig för att fixa ihop sin portfolio för de skriftliga och muntliga delkurserna. Morgonen spenderades framför datorn och en del korregerande i diverse texter tillsammans med två stora koppar te och ljuv musik från Frank Sinatra. När jag väl hade skrivit ut alla papper och satt ihop dem vackert med gem, bar det av mot högskolans lokaler.

När jag väl hade kommit fram till rätt våning i rätt byggnad, visade det sig att det var lunchstängt. Tur i oturen var att jag möttes av en trevlig lärare som lät mig in och förklarade var lärarfacken låg. Då var det avklarat, tänkte jag, och lade ner min mapp i Markos fack. Sedan bar det av på cykel ner mot stadens tygaffär, och hem igen utan tyg men med en massa idéer.

När jag väl hade anlänt hem och det var god tid för lunch, tänkte jag rensa bort papper som numera var onödiga. Då insåg jag bland högen av papper att jag har glömt att lägga in papprena angående den muntliga kommunikationen, i mappen som numera låg fint placerad i facket tillhörande mr. M. I panik och ångest städar jag undan kaoset i köket och tar reda på alla papper som skulle till det inlämnade arbetet. Jag gjorde mig ett till portfolio och skrev en liten lapp och bad om ursäkt, sedan bar det av i racerfart mot skolan. Väl framme visade det sig att jag missade öppentiden med sex ynka minuter. Så jag fick lägga min andra mapp i någon gemensam korg eftersom ingen ville släppa in mig i lärarrummet.

Detta kommer inte resultera i något bra betyg känner jag. Missar deadlinen, eller klantar till sig totalt.

Efter tabben, bar det av mot vibrationsträningen. Efter träningen kände jag mig mentalt och fysiskt utmattad och ställde in dagens promenad ute i det regnfyllda vädret. Istället byttes det ut till en timmes promenerade framför tv-apparaten på crosstrainern. Resultatet av det var en ofräsch Cecilia med värkande ben. Jag föredrar att gå ute i mörkret och regnet tillsammans med min iPod, stavar och skrämmande tankar, framför att spendera en timme inne i värmen framför tv:n och en maskin som räknar ut hur många kalorier jag bränner samt hur många sekunder jag rör mig. Det är bra att se hur hårt man arbetar, men man fastnar utan problem på att stirra på hur många minuter och sekunder som har gått.

Sedan kom fader min, hem och vi åt middag, diskuterade olika minnen och planer för framtiden följt av rätt värdelöst tidfördriv framför fredagens tv-program. Nu sitter jag här och har avslutat dagens fjärde stora kopp te och tänkte skippa nattläsandet och övergå till sömnens rike.

Nu sitter jag här och försöker att få ihop en portfolio som ska lämnas in till Marko senast på fredag. På något går det inte framåt i den farten jag hade hoppats på. Istället sitter jag här och tänker på vad jag ska göra under morgondagen, förutom att skriva klart alla arbeten, läsa klart världshistoriens mest underliga bok som har blivit skriven samt när jag ska gå och träna. Jag har väldigt lätt för att klaga och har för mycket ilska inombords, men jag ska försöka att hantera det genom att fundera ut en lösning. Ibland blir det aggressions attacker mot mina föräldrar istället, men de förstår nog varför alla denna frustration vid det här laget.

Om jag ska försöka att sammanfatta min ilska och frustration utan att spåra ut totalt, som kommer det i grund och botten ifrån min diabetes. Jag har levt och vårdat den nu i hela arton år och nu har jag fått nog. Sjukdomen har blivit myndig och får gärna flytta ut ur min kropp nu, min tid som vårdnadshavare tycker jag borde vara slut. Jag orkar inte leva med diabetes längre!

Sedan kommer vi till det andra som gör mig galen, mitt hälsosamma och motionsrika liv. Allt började när min doktor kallade mig tjock och jag kände att det kanske var på tiden att försöka att gå ner i vikt. När man nu har motionerat för fullt och skurit ner på varenda måltid under en tre månaders tid, har resultatet blivit noll. Motion har inte gjort mig gladare, inte heller piggare och verkligen inte smalare. Jag undviker all mat jag tycker om, och äter så att jag klarar mig och ibland mer där till eftersom min börda tvingar mig.

När jag sedan gick till min diabetessköterska, visade det sig att det inrutade, glädjedödande livet jag har gått igenom under en fjärdedels år, är precis så jag är tvungen att leva resten av mitt liv som diabetiker. Vilket tragiskt nog, förmodligen kommer vara till min dödsdag eftersom de enda nyheterna inom diabetesvården är nya mindre blodprovsmätare. Jag vill inte ha en ny modell på en spruta eller en mätare, jag vill inte ha sjukdomen.

Som diabetiker är mitt liv på topp, frågan är bara vad är det för liv jag har egentligen? Jag känner mig inte levande trots att mitt hjärta slår friska slag. Vad är definitionen för att vara lid liv? Att kroppen fungerar, eller att man känner glädje, hopp och njutningar i ens vardag? Tragiskt nog är jag bara vid liv i det ena fallet.

I fortsättningen av alla klagomål, som skulle utföra en hel roman om jag så skulle skriva ner dem, är det alla dessa skolarbeten. Det är skönt att studera och får saker gjorda, men jag kan inte fokusera på det som jag borde ha min uppmärksamhet på, jag sitter hellre och fantiserar om hur saker och ting kunde vara och hur jag ska göra det bästa av vardagen och den kommande framtiden. Nu ska jag fortsätta med att skriva om några artiklar innan jag övergår till läsandet av ”Heart of Darkness”.