Elegant equation

Nu är det slutligen finalen på tvåtusentalets första decennium. För att summera dessa 365 dagar i några rader kan jag för det första säga att det har mer eller mindre varit ett katastrofalt år.

Om vi ska starta på ett internationellt plan har vi drabbats av bland de vanliga jordskalven och översvämningarna även fått katastrofen på Haiti, oljeläckan, den isländska vulkanens vrede, chilenare instängda i en grotta etc. Listan kan göras ofattbart lång. Trots all olycka runt om i världen och alla utsatta känns det som om all olycka börjar bli en vanesak, skrämmande nog. Till exempel bombattentatet i Stockholm fick mig bara att ägna lite mer uppmärksamhet åt nyheterna, sedan var det hela en del av historien och inte så angeläget längre. Tragiskt nog bryr man sig inte längre lika mycket om ala katastrofer som sker runt om i världen. Det är nog något man borde förändra på, så ska jag inte vara nästa år.

Katastrofalt är ett ord som även skulle beskriva mitt liv under en hel del stunder i min vardag detta år. Mitt i mardrömmen är det återigen otroligt hur jag kan säga att det känns som ett bra år. Jag ska inte förneka det som har varit drygt och påfrestande psykiskt detta år, men det mesta var väntat och det gäller bara att kunna ändra på sina mentala bilder av framtiden. Det kan ta ett tag men jag hoppas att resultatet blir bättre än vad det har varit. Då kan man inte klaga längre.

Under tvåtusentio har jag förutom att bevittnat hemskheter, rest till flera kära ställen och träffat en hel drös underbara personer. Mitt gamla tankesätt där man inte umgås med yngre personer, är numera skrotat. Det är något med deras umgänge som gör att man känner sig inte bara yngre och barnsligare, utan även vis och erfaren. De har fantastiska personligheter och förmågor, vilket jag inte såg förut på grund av att jag enbart såg den siffra deras ålder hade. Dock gillar jag fortfarande att umgås med personer några år äldre än sig själv, de får en att känna sig ung de med. Att dra en referens till årets nya favorithobby, matlagning, så njuter jag nu både av lammkött och välhängda köttbitar.

Årets sensation inom utvecklingen av Cecilia är nog matlagningen. På sidan av det maniska tränandet, i form av en mils promenad dagligen, sitter jag klistrad framför matlagnings program samt hemsidor och böcker. Det är roligt och intressant men framför allt en aning farligt med tanke på att man inte bör överkonsumera mat. Jag är snart där utan tvekan, men som tur är försöker jag att göra recepten mer nyttiga. Dock förlorar de en viss smak vilket jag kompenserar med salt, vinäger och smör. Dessa tre ingredienser pressas dagligen ner i min kropp, men en så länge har jag turen på min sida eftersom alla mina värden är bra.

Min diabetes är bättre. Mina värden är bra och om de inte var det skulle jag slå någon eller något hårt. Dock är problemet nu att mitt långtidsblodsockervärde är lägre än en ”frisk” människas, som min läkare skulle säga. Personligen skulle jag omformulera det hela till ”icke diabetiker”. Annars får jag väl träna konstant för att få bättre värden. Dock måste jag ge mig själv en liten eloge efter den andra dagens längdskidåkning under denna skidsäsong slog jag mitt gamla rekord. Inte bara det utan även att resterande familjemedlemmar låg bakom mig i spåret. Plötsligt blev personen som låg längst bak övergiven och utslagen i längdskidspåret, den som var snabbast och orkade mest.

Med det hela kan jag summera året i det klassiska uttrycket what doesn’t kill you make you stronger. Det har varit mycket att ta sig igenom detta år, mentalt och fysiskt, men jag lever fortfarande så jag är förmodligen starkare. Tack och adjö kära 2010, jag kommer aldrig att glömma dig.

Nu är det mesta under kontroll. Konstigt nog har paniken inför januari tagit över livet för stunden och även om jag vill går det inte att undvika planerande och oron som finns. I stort sätt verkar jag det vara bra och det mesta kommer att bli bra. Annars går det bara att transportera sig tillbaka till sitt fosterland och till sin trygghet. Nu får jag sluta låtsas befinna mig i en tankebubbla där allt är på något rofyllt och problemfritt sätt, en onormal situation som man egentligen inte vill ta del av.

Nu har jag i alla fall tagit mig i kragen och börja planera istället för att få panik över allt och skjuta upp det. Jag vet i stort sätt vad jag behöver och inte behöver samt mängden av det hela. Tryggheten kommer tillbaka vilket känns säkert. Då är det bara att fortsätta den stress som tillhör julen.

Jag har dock insett idag att det panikskapandet som tillhör denna tid på året, är något jag inte tänker ta del av. Mina storslagna planer om julkort, resulterade i några inköp av papper, penna och dekorationer, men slutade även där. I vanliga fall skulle jag känna vad jag kände förrut för en vecka sedan, men inte längre. Jag tänker låta bli dessa kort och om folk blir ledsna kan jag trösta dem med att jag förmodligen gör några till nästa år istället.

Ingen mer stress inför julen, utan lite planering som får ändras utan sorg i hjärtat. Istället blir det att fira julen på bästa möjliga sätt, en massa mat med dem man har närmast hjärtat. Det är tur att jag har den tryggheten mitt i all ovisshet. Vad mer kan jag önska mig till jul? Seriöst, vad ska man önska sig till jul?

Så långt tillbaka jag minns, har jag alltid haft denna jobbiga känsla inom mig. Alltid varit orolig över att min farhåga skulle inträffa och fick mig att somna flera gånger på en tårfylld kudde. Jag har ständigt blivit påmind om detta mardrömsscenario. Nu behöver jag inte längre invänta att det värsta ska inträffa, för det är redan försent. Från att ha varit Bambi på hal is, har det hela resulterat i att Bambi har fallit genom isen och ner i det iskalla vattnet. Inte nog med den plötsliga chocken utan även insikten att hur man än gör kommer man inte att kunna ta sig upp till det säkra igen.

Det känns svårt och jobbigt och för tillfället vet jag inte vad jag ska göra eller hur jag ska lösa situationen. Det blir svårt att ordna något som man inte har med att göra, men blir utsatt av det som händer. Det är även underligt hur något som är strålande och glädjande för någon, resulterar sig i total olycka och ensamhet för en annan. Jag vill gärna inte vara ensam i världen fylld av lycka, men det är kanske så att någon får ta den olycka för att väga upp andras eufori. För stunden känns det som om jag är personen som har dragit nitlotten.

Efter några tårfyllda dagar trodde jag inte att det skulle finnas några fler tårar att fälla. Jag tänkte att den smärtan bara är psykologisk och försvinner om jag så bara vill. Sedan inser jag hur fysiskt ont det gör i vänster arm och runt hjärtat. En del av mig blir orolig över min hälsa, den andra bryr sig inte om vad det än är. Hur mycket jag än vill förneka det verkar min kropp lida av det hela på samma sätt som mitt sinne. Inget ser ljust ut i denna värld och varje cell i min kropp får nu känna samma sak som det mentala utsätts för.

Nu är jag här förtvivlad och sårad med alla säkerheter raderade. Från att ha varit en välfylld bok har allt innehåll bara suddats ut och ger mig inget val än att starta om på nytt. Dock får jag skriva den helt och hållet själv, utan den hjälp och stöd jag egentligen behöver. För nu, nu är jag ensam. Jag är ensam i en värld fylld av människor.