Elegant equation

 

För att eliminera den nya kulturella personen jag har försökt att framstå som igår, gjorde jag något som förmodligen bara kommer att upprepas en gång på år. Efter en orolig natt och morgon cyklade jag ner till staden innan butikerna hade öppnats. I väntan på att klockan skulle slå tio ställde jag mig och inväntade det klockslaget utanför systembolagets glasdörrar. Hela fyrtio minuter innan butiken öppnar står jag och hänger på låset och känner mig ivrig för att komma in. Det är säkerligen inte varje dag jag står och hänger på systembolagets lås och ser fram emot att de öppnar butiken. Som tur var, var det inte bara jag som stod där och inväntade det stora klockslaget. Tillsammans med en vinkompis till pappa och en lätt förvirrad äldre dam fördrev jag tiden rätt så väl. Jag är en aning förvånad att de jag trodde skulle stå där och vänta på att affären med deras favoritdryck skulle öppna, inte fanns så långt ögat kunde nå. Istället anlände de in bland flaskorna långt efter tioslaget.

 

 

Plötsligt hände det man hade väntat på. Klockan blev tio och systembolaget släppte Bordeaux och Bourgognevinerna. Dock försvann de två mest eftertraktade flaskorna snabbare än blixten men med lite tur fick man några andra fina viner. Resultatet på mitt desperata agerande genom att med iver vänta utanför bolagets dörrar innan de öppnar, blev dock inte riktigt som jag hade hoppats men jag får nog vara nöjd med det jag fick. Det var spännande att galet försöka få tag på en Romanée Conti men dömt att misslyckats. Likaså var min idé om att jag skulle bli kulturell. Jag är förmycket av en naturvetenskaplig individ för att klara av det. Trots de olika idéerna förblir jag personen som står utanför systembolaget och gillar logiska

Idag var det den sådan dag jag inte hade förväntat mig alls. Det var en dag jag fick för mig, i all aggression mot mig själv, att slå på stort. Dagens beslut och resultat gör i alla fall att jag skulle passa en aning bättre in bland mina kära vänner i Uppsalalivet som går under namnet kulturkollektivet Kråkan. För en gångs skull känner jag mig en aning kulturell i min naturvetenskapliga livsstil. När jag var nere på stadens gråa gator bestämde jag mig att gå in i dess bokhandlar. Böcker är något som är svårt att kombinera med mig, om de inte handlar om mat eller har en hel del bilder. Idag blev det ändring på det och min tomma bokhylla har nu fått ett tillskott. Inte nog med att jag investerade pengar på en roman, utan årets Nobelpristagare i litteratur roman Den stygga flickans rackartyg. Jag hoppas verkligen att den är gripande och intressant vilket jag är skeptisk att den är. Egentligen var det en annan roman av honom som intresserade mig men det visade sig att den enda boken de hade med honom var just den jag köpte. Det fanns även en annan, men problemet med at välja den skulle vara språket. Jag brukar läsa böcker på engelska och ha problem ibland med vissa ord, men i det här fallet skulle jag vara tvungen att lära mig spanska för att förstå något av vad som står i boken.

 

 

Efter att ha uppdaterat min kulturella sida en aning har det varit en annars så okultiverad dag. En del frustrationer, promenader och en hel drös av grönsaker i olika dess slag. Om sanningen ska fram trånar jag efter de två fantastiska glassförpackningarna som pryder den översta lådan i frysen med namnet Ben & Jerry’s på kartongens sida. Det skulle vara härligt att kunna äta upp dem båda, eller något annat utan att bry sig om konsekvenserna. Den dagen det blir så blir jag en lyckligare men framför allt en friskare person.

Tiden har nu gått på utan att något speciellt han inträffat. Det positiva är att jag har pratat med en hel del vänner i alla fall. Glada minuter i telefonen har det varit för min del i alla fall. Dock har det inte alltid varit glatt de senaste dagarna. När jag väl hade accepterat att träden har släppt taget om de underbara löven möts jag av en kyla. Först tänkte jag att jag förmodligen bara inbillar mig att det är kallt, eftersom jag är en kylig person nästan jämt. Då syftar jag på temperaturen i första hand och kanske även lite känslomässigt. Efter ett tag, promenerandes i det kalla klimatet, inser jag att det inte var en inbillning för plötsligt kände jag texturen av snöflingor mot ansiktet. Det är slutet av oktober och vintern kommer snart, men det var nyligen det var hyfsat varmt utomhus. Tur var det att snövädret varade under någon enstaka minut och mängden snö som föll var minimal. Det dröjer nog inte lång tid innan det blir mer av det kalla och marken får ett lager av snö.

 

 

Helgen i sig har bjudit på mycket härliga höstiga stunder. För det första har matlagningen gått i viltandan. Det blev första gången jag tillagade och åt vildsvin. Sedan har miljön utomhus varit fantastisk med ett varmt solljus. Inte nog med dessa två höstfaktorer utan de enorma vinteräpplena ute från trädgården har fått sig en omgång i ugnen. Andra försöket att göra äppelchips har ägt rum under både lördagen och söndagen. Återigen blev de inte helt och hållet lyckade men det fungerar. Chipsen tillhör snarare den sega än den krispiga gruppen av chips. Efter att ha varit lite huslig och sorterat saker hemma, fått aggressioner över diverse oresonabla ting, lagat en hel del mat har även denna helg passerat. Snart är den en ny vecka med nya händelser. Jag är i alla fall säker på att den kommer att bjuda på en hel del spännande saker och välkomnar den med öppna armar.

När man tror att det är lugnt och fint visar det sig att vara precis tvärtom. Det hela startade upp med att hjärna och kropp inte riktigt är synkroniserade med varandra. Den ena säger ”ge mig mat” den andra säger ”skulle inte tro det, du får dricka vatten om du vill ha något”. Det hela är mycket frustrerande och resultatet blir en sur och trött tjugoettåring vilket inte känns helt friskt och rätt. Eftersom solen sken vackert idag tänkte jag att det var en bra dag att ta lite fotografier på den vackra höstomgivningen med alla underbara gröna, blodröda, brinnande orangea och gula i alla dess olika nyanser. Det är fantastiska glödande färger blandade som glittrar som ädelstenar när de blir belysta av solens varma ljus. Tanken slog mig att fotografera det hela när jag promenerade för några dagar sedan men insåg sedan att mina färdigheter inom fotografi är väldigt magra. När det kommer till att ta en bild, vilket jag gärna gör vid alla möjliga tillfällen, tar jag upp kameran och trycker på avtryckaren och ibland använder mig av zoomen. Jag önskar att jag hade känslan och egenskapen att kunna föreviga stunder i form av ett fotografi. När man är ute och går eller bara i vardagen ser man vackra bilder i ens omgivningen men när kameran kommer i mina händer är det som om motivet gömmer sin glans.

 

"Fantastiska" bilder väl dokumenterade med hjälp av den "underbara" kameran i telefonen.

 

Jag skulle gärna vilja säga att felet beror på att kameran inte är tillräckligt bra, men jag tvivlar att det är så fallet är. När jag gick ut idag insåg jag att min tanke att agera fotograf var lönnlös eftersom de fantastiska miljöerna man har sett de senaste dagarna befann sig nu i en tornadoliknande virvel. Alla klorofyll fattiga löv flög runt och blandades runt vilket var vackert det med. Mitt i virvlarna gick jag och rensade hjärnan. När jag hade transporterat mig bort från orkanvädrets hjärta träffade jag på en gammal lärare från grundskolan. Jag minns henne väl som musikvikarie och även inhoppare för svenska etc under mellanstadiet, men chockerande nog kände hon igen mig med. Inte nog med hejandet utan hon mindes mitt namn. Jag vet dock inte om jag ska känna mig hedrad att hon kommer ihåg mig efter så många år eller att jag fortfarande ser ut som jag gjorde innan jag hade blivit tonåring. Jag hoppas att hon har ett utmärkt minne eller att jag är minnesvärd men svaret på det hela får jag nog inte reda på, vilket är förmodligen säkrast så. En sak är dock säkert, jag är inte bättre på att fotografera nu i jämförelse med mina kunskaper som tolvåring.

Idag är det en dag som tillhör en mycket kär väninna. Det är hon som alltid har en trygg plats under sparvens vingar, min käraste Linnéa. När jag tänker tillbaka på vilka härliga minnen denna underbara person har skapat blev min dag räddad. Vid unga dagar i skolans start började det hela med alla fantasivärldar där vi levde, jobbade, skapade scenarion tagna från filmer och tankarna om hur vuxenlivet skulle se ut. Även undertiden då sovrummen och källarvåningen bytte skepnad skapade vi även den härliga miniatyrvärlden tillsammans med den yppiga dockan gjord av plast. Tiden gick och elektroniken präglade våra liv en aning i form av olika dataspel. Vi byggde små hagar för att rädda fåren i Age of Empire samt skapade svävande hus i The Sims.

 

 

Inte bara de dagar man har lekt har satt fina minnen i min hjärna, utan även alla tabbar som har gjorts eller gräl som har utspelats. Dock har inget gjort någon större skada under tiden det skedde eller speglats sig negativt på nutiden. Diverse olika räddningsförsök från min sida utan något mirakulöst resultat, misslyckade planer för fest på slovenskt territorium samt på hemmaplan. Har majoriteten av tiden jag har spenderat med denna fantastiska person har varit underhållande eller givande om inte en legering av dem båda. Det är underbart att ha någon som skrattar åt ens dåliga humor och finns där när man bara behöver någon. Någon som inte man behöver anstränga sig för att ha roligt eller trevligt med, utan det bara blir bra utan att behöva tillsätta en hel del planering eller energi. Det enda jag behöver göra för att ha en lyckad stund är att tillsätta henne.

 

Hon är min roligaste och underhållande vän som jag har haft nära mitt hjärta sedan sexårsåldern. Jag planerar att ha henne kvar där en bra tid framöver om jag har tur tills dagen jag dör.

Idag har det varit en vacker höstdag med en färgstark omgivning. Min plan var att njuta av denna dag men starten på dagen ändrade snabbt mina planer som var utsedda. Efter att ha vaknat till liv för andra gången väcktes även en spännande huvudvärk. Efter att ha ringt runt och oroat hela släkten fick jag skjuts av mamma till mataffären. Sedan blev det tillbaka hem och befinna sig i trötthetens och smärtans tillstånd. Efter mycket mat i magen och tankar i hjärnan kunde jag checka av en sak från dagens uttänkta schema. Det blev en härlig promenad i höstsolens mjuka strålar och luftens kyliga temperatur. Väl hemma igen blev det att tillaga pizza för att välkomna pappa hem. Det blev snarare att vänja hans mage med Cecilias matlagning och glömma bort det fantastiska italienska köket. Det var härligt att träffa pappa en liten stund innan det bar av för honom igen. Han verkar ha haft det bra i Italiens sköna land.

 

 

Nu är det tid för att planera inför den kommande veckan längre fram än så med för den delen. Nu är dessutom den nya Cecilia här, i form av nytt id-kort samt pass. Som vanligt har jag en tendens att inte se normal eller vänlig ut när det kommer till id-handlingar. Förmågan att inte se bra ut på viktiga bilder är lite av min specialité. Någon jag inte riktigt är nöjd över att ha men den går utan tvekan att förbättra, annars blir min framtid ganska jobbig känner jag.

 

 

Numera när oktobermånad är initierad är den kära gamla trofasta femtioåringen ingenting värd. Olyckligtvist befinner det sig närmare trettio sådana i en myntskål här hemma. Det känns aningen konstigt att en självklarhet plötsligt inte kommer att existera i vardagen längre. Tillexempel fördubblingen av panten på burkar har inte inträffat för att man vill samla in fler aluminiumburkar och göra folkets plånböcker mer välfyllda. Den har enbart blivit införd för att den kära gamla femtioöringen inte längre blir brukbar. Inte för att det lilla kopparfärgade myntet har existerat så länge, jag minns när det var i en storlek större och silvrigt. Den nya generationen kommer inte att ha en susning om hur det var med öre. Jag kommer att tillhöra de som drar gamla anekdoter om hur det var när man fick femtio öre i pant och hur saker och ting var billigare och man kunde köpa tuggummi och vissa godisar för endast ett litet mynt. Precis som ens egna föräldrar berättar om en öringsmyntets egenskap. Det är väl den sanningen man får leva med, man blir faktiskt bara äldre för varje stund. Den äldre generationen har nu ersatts med en yngre. Frågan är när man själv blir ersatt bara. Den dagen den sorgen förmodar jag, vem berättar om femtioöringen då?