Elegant equation

Dagens dag började ganska segt för den mycket trötta Cecilia Nilsson. Jag har inte bara blivit trött, panikslagen, fått värdelöshetstankar, blivit matgalen och helt och hållet tappat stinget efter att jag kom hem. På toppen av alla dessa glada saker har min diabetes återgått till det gamla vanliga dåliga igen. När jag väl hade segat ut det mesta av dagens förmiddag samt halva eftermiddag insåg jag att någon aktivering skulle ske för att jag inte ska ge upp helt och hållet.

Jag tog en kort promenadtur i Boulogner-skogen för att se på ett ungefär hur lång tid det kommer att ta sen när jag tar denna tur som min dagliga joggingrunda. Jag kommer att bli aningen mer hurtig än vad jag är nu, inte för att det säger så värst mycket, men jag känner att det är på tiden att min kropp får chansen att bli slank och vältränad. Inte för att det precis kommer att inträffa men man kan ju försöka i alla fall.

Efter att ha kollat ut den minimala rundan blev det tid för mig att gå ner på stadens gator för att leta reda på en skomakare. Jag har nämligen redan slitit ut sulan på ett av de två paren skor jag köpte i London. När jag väl hade gjort det träffade jag Josefine Glad över en fika inne på Flanör. Där spenderades en hel del minuter väl med informations byten på hög nivå. Allt som man har missat från det senaste halvåret samt återgå till andra saker från föregående år och liknande tillfällen. Nu är jag väl uppdaterad om det senaste från Vasaskolans föreningsliv vilket är en hel del. På sätt och vis borde man nästan kunna göra en skvallertidning som kommer ut varje vecka som bara handlar om föreningarna och dess medlemmar.

Sen när fiket stängde för dagen, mötte vi först Christer Zeeck samt Barbara en italiensk lärarinna som jag träffade när jag var utbytesstudent i Trieste. Barbara var något av ett stående samtalsämne för dem som var med på den resan, och glädjande nog så kände hon igen mig. Där stod vi och bytte några ord med varandra innan jag och Jossan drog oss vidare mot busshållplatsen.

På något sätt byttes mitt sällskap ut till Kajsa, Linnéa, en annan Jossan och deras polare. Det var då jag insåg att jag har väldigt härliga bekanta men även att jag stod och var den lite smått patetiska personen som attackerar välbekanta som är två år yngre än mig. Dem krakarna fick stå ut med mig och min dåliga humor ett bra tag innan jag drog mig hemåt.

Väl hemma blev det en storkopp te samt en skål med havregrynsgröt med lingon. Till detta satte jag mig framför televisionen ett tag innan ilskan tog över i kroppen och jag begav mig till min svala vrå i källaren för att sova bort all irritation samt ångest. 

Idag bar det av mot Verdandis biljettförsäljning i klart god tid denna dag. Väl nere på skolan efter att ha tvångsmatat sig själv eftersom mitt blodsocker gillade att ligga lågt under ett bra tag, träffade jag Anna tillsammans med Fanny och Emil. Efter att ha sagt adjö till dem gick jag vidare för att inkassera en biljett. Jag fick sitta på stol nummer sjutton vilket jag bara bugar och tackar för. Inte bara för att det är en bra plats i teatern utan det är mitt så kallade turnummer. Dock kände verdandisten som just då stod för försäljningen, Love, att det skulle vara roligt att ge mig tio stycken enkronor ihop fästade med tape i växel. Efter att försökt att byta ut den klumpen med enkronor till en fin guldig tia, samt sett några välbekanta gamla kära lärare, gav jag upp kampen om tiokronan.

Istället bar det av mot Hemlingbys villaområde. Det var en skön promenad samt att virra sig omkring bland de halvt ostrukturerade kvarteren, om man ber om min åsikt i alla fall. Sen när jag väl hade hittat fram till Jossis lilla söta hus samt sett hennes yngsta tillskott till syskonskaran, Liam. Det var ett litet knyte allt. Sen satt vi i hennes rum och kollade en del på bilder från hennes senaste resor i metropolerna Paris och London. Efter ett tag blev det tid för min kära väninna att äta mat och det var även tid för mig att avvika sig från trevligheterna och promenera hem till huset. När jag väl var hemma insåg jag att jag hade glömt det som var syftet med att besöka Jossi, nämligen hämta upp några saker hon var snäll att transportera hem åt mig från London.

Idag bar det av mot Skottland för min kära faders del, mot jobbet för min mammas och ingenstans för min del. Jag tog det lugnt under förmiddagen försökte att förstå mig på den nya enorma tv-apparaten som nu tar upp nästan en hel vägg inne i tv-rummet. Dock visade det sig att elektronik och apparater inte alltid är min starkaste sida och jag fick övergå till att städa lite samt stryka några skjortor. När jag väl hade städat lite i huset samt varit i tvättstugan och rotat lite, blev det tid för mig att tillaga en lunch.

Sedan efter att ha befunnit sig i någon slags hemmafruskepnad, blev det tid att röra sig ner på staden för att träffa Anna samt mina gamla lägenhetspolare. Där satt vi på det gamla WAYNE’S COFFEE, eftersom den lilla staden Gävle numera har två stycken kaféer av samma kedja bara två kvarter emellan sig. Väl där satt vi och pratade och bara tog det lugnt innan vi tog oss i kragen för att röra sig vidare mot Vasaskolan. Vi gick dit för att köpa några biljetter till lördagens teaterföreställning vilket inte är något mindre än Verdandis spex. Dock när vi anlände till skolan där biljettförsäljningen håller till, visade det sig att de hade packat ihop allt för dagen. Där stod vi och insåg att vi fick ändra våra planer och fixa biljetter till balunsen i morgon istället. Svårare än det var det inte.

Sedan på väg att kolla in de nyöppnade butikerna mötte vi Simon och Robin och socialiserade oss med dem ett tag innan Emil samt hans polare Johan kände att de behövde aktiveras aningen. Vi gick gå vidare till myrorna samt en butik som hette Izzie. Jag kände mig dock inte imponerad av någon av butikerna och sa tack och adjö till sällskapet för att röra mig vidare till mataffären.

Kändes bra att återigen gå och handla mat precis som den vardagen som man har lämnat. Dock är Tescos utbud klart både bredare och bättre än ICA Söders lilla sortiment. Efter att ha köpt basvarorna var det dags för mig att röra mig hemåt igen. När jag var i London kände jag att det skulle vara skönt att komma hem till huset så att man kunde gå tillbaka till att göra en massa småsaker hemma, bara rota lite bland alla saker. Nu när jag är hemma verkar det inte finna något som kan sysselsätta mig. Jag har ingen inspiration för att sy, eller att göra fotoalbum eller bara vara kreativ. All min energi för kreativitet verkar vara uttömt och istället sitter jag rastlös och skapar panik istället.

Efter att ätit middag tillsammans med mamma blev det dags för henne att dra vidare och för mig att fortsätta att försöka hitta på något. Tillslut tog min hurtiga del över och jag promenerade ner till Jossi som var på arbetet. När jag överraskade henne när hon stod i kassan på SF kom två andra jämgamla elever från vasaskolan nämligen Jonas och Sofie förbi. De skulle dock gå på Star Trek-filmen och hade aningen mer ett liv att skylta med. Sedan blev det hemgång för min del och njuta av en kopp te tillsammans med ett nytt avsnitt av CSI. 

Idag börjades allt med en promenad hem i den nyuppgångna solen innan jag somnade nere i källaren. Sedan någon timme senare var det redan tid för en frukostpaus innan jag sov bort några fler timmar. När jag väl hade sovit bort halva dagen var det tid för lunch och en liten uppdatering av gårdagens Eurovision song contest final. Det visade sig att Norge var dem som fick gå hem med flaggan i topp detta år, dessutom på den dagen de flaggar som mest nämligen deras nationaldag.

Efter att ha sovit bort en del av dagen var det tid att aktivera sig aningen för att känna att dagen inte blir helt bortkastad. Jag träffade upp Linnéa för att gå igenom gårdagens alla händelser över en kopp kaffe respektive en kanna te från coffeehouse by George. Där satt vi och snackade om det mesta och tog igen en massa spännande saker från den tiden vi har varit borta från varandra. Väl uppdaterad om det senaste som har hänt i staden den senaste tiden träffade vi på Chi som kom ifrån direkt från Runas årsmöte. Nu har ännu en ny styrelse bestämts och man inser sedan att de är dem som var ettor när man själv gick i trean som nu blir äldst på skolan. Tiden har utan tvekan gått hysteriskt fort och det känns nästan som om pensionen är närmare än studenten. Som tur är det inte så än men jag lär väl stå även där en vacker dag, den kommer nog snabbare än planerat.

Sen bar det av hemåt för att äta middag innan vi sågs igen senare på kvällen. Då hade vi dessutom utökat vår fagra skara till tre när Anna kände för att komma över för att dricka en kopp te och mysa lite tillsammans. Precis som den gamla goda tiden, då vi lekte tillsammans och var alldeles oförstörda och livfulla. Från den aktiva unga tiden till den panikslagna perioden med en massa bekymmer.

När tiden sedan drog iväg kände Anna och Lilli att de skulle göra det samma. Sen var det tid för att sova mer för min del, som om jag inte hade gjort det tillräckligt denna dag.

I morse insåg jag att Fanny och Emils säng inte ens är med på njutningslistan om man jämför den med min säng. Äntligen tillbaka till en varm, stor, mjuk och fluffig säng från den smala, fyra centimeter tjocka madrassen som jag har spenderat mina nätter i de senaste månaderna i. Efter att ha tagit sig ur sängen och upp mot köket var frukosten framdukad och allt. För tillfället känns det bra att vara tillbaka i ett ombonat samt värmande hushåll. När frukosten befann sig i magen var det tid att möblera om i mitt nuvarande rum. Det blev ganska mysigt och ompysslat trots ett överflöd av soffor och sängar samt ett pingisbord. Mitt rum har lite av det mesta kan man säga förutom de sakerna jag redan har nämt finns det en diskokula i taket. Känns som den viktigaste saken jag har i rummet, utan tvekan. När jag väl hade tagit in möbleringen av mitt temporära rum, blev det tid att gå ner till Gävles centrum för att äta en liten lunch med mamma och pappa. Väl när man satt där och åt en välkomponerad nyttig sallad insåg jag snabbt att bilden av Gävle som jag har haft undertiden jag har varit borta, verkligen inte stämde. Plötsligt kändes allt som landet och folket verkade otrevliga och nonchalanta och nästan som om de har gett upp. Jag vill inte bli en sådan som ger upp och inte längre bryr mig om utseendet etcetera. Hur ytligt det än låter vill jag inte det.

Sedan efter att ha ätit en lunch samt köpt några strumpbyxor bar det av att kolla efter några skor. Efter några besök i alla skobutiker som finns runt stortorget blev det ett par spexiga silvriga skor samt ett par inlägg. De kommer bli mina samt min mammas mest annorlunda skor. Sen bar det av hemåt för att byta om och fixa till sig aningen innan man åkte iväg till Majas hus. Där möttes jag av en massa kära hedersmedlemmar från skolföreningen KGF Runa. Tillsammans med alla bekanta ansikten och härliga personligheter åt vi middag samt drack lite vin innan vi drog oss vidare mot Gefle Teater.

På teatern möttes vi av andra bekanta ansikten samt syskonföreningen GGF Verdandi, för att tillsammans njuta av årets soaré. Årets tema var minst sagt annorlunda och långt ifrån förväntat, nämligen sex. Första akten var om en indisk tjej som skulle fylla sexton år, följt av den andra som handlade om sex stycken syskon som blev uttagna till en talangjakt. Efter pausen startades det hela med en akt om en älg med sex stycken taggar på hornen, tillsist var det akt nummer fyra som handlade om en sjätteklass. Efter en hel del timmar av komiska inslag och chockerande mellanakter var detta årets föreställning över.

Sedan blev det att röra sig vidare mot skolgården samt vänta in den kvinnliga föreningen för att sedan bege sig ner på föreningslokalen i skolans källare. Där blev det en hel del dans och konversationer med personer man inte har sett på ett tag samt folk man aldrig har sett förut. Sen var det tid för mig att visa att jag kan vara dum nog att trycka in mig i ett trångt utrymme och bli instängd där. Sen efter att ha befriat sig själv från klaustrofobiska tankar och dansat aningen blev det tid för Johan att visa sina kunskaper i att göra knopar. Gustav fick en snara och jag en livlina och tillsammans satt vi fast runt Johans handled när vi intog dansgolvet. Farligt och riskabelt men väldigt roligt.

Idag blev det upp och skutta tidigt för att fixa till allt i lägenheten samt försöka slänga bort de saker som visade att vi har levt där ett tag. Efter att ha moppat golven samt slängt en hel del sopor var det bara för oss att börja vår hemfärd mot Sverige klockan kvart i sju på morgonen. Vi började med bussen som tog två trötta Londonsvenskar mot tunnelbanan. Där kom vi till det jobbiga momentet vilket var att bära en mycket bastant resväska, aningen lättare kabinväska samt en tung handväska ner för en hel del trappor eftersom tunnelbanan inte är så värst vidare handikappanpassad. När vi väl hade kommit på Piccadilly line ut mot Heathrow hade vi gott om tid bara sitta och vänta. Jag åt min frukost vilket bestod av ett kokt ägg samt en smoothie. Personligen tyckte jag att inte bara min väska utan även hela kupén luktade ägg på grund av, eller tack vare om man gillar lukten av ägg, ingen mindre än mig.

Väl på flygplatsen var det tid för incheckning, då det visade sig att Anna inte alls hade någon större vikt medan jag hade klart och tydligt mer än den tillåtna vikten. Dock behövde vi inte betala någon övervikt vilket aldrig är lockande att göra. Sen när jag hade agerat flygplatspersonal samt gått igenom flertal säkerhetskontroller, den ena bara passet, sen boardingcard uppvisning, sedan av med alla kläder med metall på sig samt plocka ut alla vätskor och elektronik samt av med skorna. Till sist när man väl hade fått ordning på alla sina saker och plagg var det tid för passkontroll igen följt av en undersökning av skorna för en andra gång. Sedan var alla kontroller mer avklarade och vi blev välkomna av Baileys inne på taxfreen, sådär klockan halv tio på morgonen. Kändes otroligt moget att stå där och smutta på lite alkohol när man gick runt och letade efter billig choklad. När jag stod där och valde mellan alla Lindt askar kom en annan person fram till mig och gav mig smakprov på chokladen jag var på väg att köpa. Vilket tillskott på min frukost.

Sen blev det för två trötta resenärer att köpa med sig lite lunch och sedan sätta sig på planet för att flyga mot välbekanta ställen. Sen var det tid att äta lunchen när min söta men ack så trötta medresenär somnade snabbt brevid mig. Sedan efter lite mer än två timmar var man tillbaka på svenskt territorium. Efter att ha fått bagaget och kommit ut ur tullen möttes vi av min söta pappa som sedan skjutsade oss hem till lilla Gävle. Vi gjorde dock ett snabbt stopp i Uppsala för att kolla in ett kök som mina föräldrar har kommit fram till att det skulle passa hos oss. Jag kände dock att hela planritningen var konstig och var inte värst imponerad av hennes skiss av det nya köket. Sedan fortsatte resan till destinationen Gävle, hem.

Först kom vi fram till Annas dörr och lämnade av henne där. Det kommer att vara konstigt att inte ha dem runt sig varje dag när man kommer hem. Nu kommer man vara så gott som ensam i ett enormt hus. En klar omväxling om man

Jämför med den lilla lägenheten jag hade med dem andra tre.

Sen kom jag väl hem och blev nedskickad till källaren vilket är mitt nya rum, på grund av vägg och takrivning av mitt egentliga rum. Efter att ha tagit in den nya fast otroligt gamla miljön drabbades jag av panik, vilket i sin tur resulterade i en gråtande Cecilia liggandes ihop kurad på den ena sängen och kände att jag bara ville tillbaka.

Sedan blev det att skaka av sig tårarna när jag tog en promenad till Elin för att hämta det hon tog hem åt mig. Tråkigt att hon har blivit sjuk nu igen efter resan till London. Sen stod vi där och snackade ett tag tills jag skulle hem för att ”fira” att jag har flyttat hem igen.

Jag gillar idén med att äta god mat tillsammans med god och välpassande dryck. Jag gillade dock inte idén med att ha det i ett glädjande syfte vilket skulle vara att jag har kommit hem igen. Det var dock skönt att inte behöva äta samma tråkiga middag vilket jag har gjort dag efter dag, utan få njuta av lite andra saker samt sedan kunna ställa in allt i diskmaskinen för att sedan gå upp för att ta ett varmt uppfräschande bad. Det är dock något jag verkligen har saknat i London samt att vara avslappnad och bara njuta av vardagliga saker. Sen blev det att mysa tillsammans med mamma och pappa innan källarvrån kallade på mig.

Att norpa åt sig Fanny och Emils säng var förmodligen det bästa jag har gjort. Jag insåg snabbt att ryggraden inte behöver bli hoptryckt och lidande varje natt. Trots att jag hade sovit väldigt skönt under natten och lycklig över det, blev man lite deppig när man faktiskt förstod att detta var ens sista dag som londonbo.

Anna och jag tog oss en liten tripp till St. Paul’s Cathedral eftersom jag fortfarande vill se mer av den underbara arkitekturen. Dock var det inte mycket som sågs under denna vistelse i katedralen. Först Lord Nelsons grav sen kön till biljetterna och det var ungefär det. Inträdet i kyrkan var hela tio pund vilket jag kände kanske skulle kunna vara värt det men i sådana fall en annan gång i framtiden. Istället gick Anna och jag i det gråmulna Londonvädret mot Covent Gardens mysigaste kafé, Primrose Bakery. Där satt vi och åt de gulligaste muffinsen staden har att erbjuda, tillsammans med en kanna te och varandras sällskap. Sedan efter en citronmuffins underbara smak gick jag mot The Loft för sista gången, medan Anna fortsatte sin runda i shoppingandan.

När jag var hos David stod vi och skämtade och skrattade lite och pratade lite om framtiden och sådant. Det var kul, jag kommer verkligen att sakna honom och allt. Sen fick jag en liten present i form av en gullig liten tygkasse. Den var till och med köpt inne på Orla Kiely vilket inte har några saker i den billiga prisklassen. Väldigt rart och gulligt av honom var det. Sen var det tid för att säga farväl och kindpussar återigen, väldigt italienskt av oss men jag är hans kompis enligt honom. Sen när väl hade börjat min promenad till Victoria blev jag stoppad av Alevis som satt utanför candycakes söta butik. Han försökte först tvinga mig att ge honom en puss på kinden, men jag sa nej och bad honom sedan att tillbaka mig min hand som han satt och höll hårt i. När han väl gjorde det, kom frågan ”När kommer du tillbaka?”. Mitt svar var att jag inte är säker eftersom jag vill studera nästa gång jag kommer hit och det är inte säkert om jag kommer in på det jag vill ens.

Hans fina lösning på det var att han skulle hjälpa mig med studierna samt fixa en lägenhet till mig. Vilket är ett väldigt generöst erbjudande, dock vill man inte få det av en person som nästan förföljer en och påtvingar sig in i en annans liv. Efter det tjatade han väldigt bra när det kom till hans fråga eller krävande om att vår vänskap skulle växa och bli stor när jag kom tillbaka. Jag kan redan nu säga att det är svårt att få något som inte existerar att växa och bli större, samt att om jag kommer tillbaka kommer jag verkligen inte att söka upp honom. Jag sa att vi får se hur allt är då men jag kan inte lova honom att jag kommer vara polaren från Sverige med honom.

Sen försökte han övertala mig att arbeta hos honom istället för hos David om jag väl kommer tillbaka. Det fick han dock svaret väldigt snabbt på, det kommer aldrig att inträffa. Då stannar jag hellre i Gävle för de resterande åren i mitt liv. När jag väl trodde att jag skulle få komma där ifrån säger han att han väntar på mig och om jag inte kommer tillbaka kommer han åka till Schweiz och leta upp mig. Som jag hoppas att han åker dit, för han kommer inte att hitta mig där. Han är allt en jubelidiot samt en läskig sådan, vilket jag till och med upplyste honom om. Han skrämmer mig verkligen, vilket nu även känns bra att han vet. Hans ynkliga försvar var att han skämtar bara och slutar det hela med meningen att han väntar på mig.

Han förstår verkligen inte mycket, påstridighet och efterhängsenhet är varken attraktivt eller intressant hos en person.

Idag hade jag och Anna lägenheten för oss själva efter att Fanny och Emil åkte med tåget till Paris tidigt på morgonen. För Annas och min del var det att ta det lugnt på morgonen samt att bara sitta och deppa aningen tillsammans. Efter att slutat deppa samt efter lunchen drog vi oss in till staden för att kolla lite i butikerna. Vi var inne på TOPSHOP dock såg jag inte Storbritanniens tv-stylist Gok, vilket jag gjorde i går när jag var nere där. Jag fann dock inget som passade men det gjorde allt Anna. När Anna hade lite beslutsångest över vilka av alla plaggen hon skulle köpa, medan jag drog mig iväg för att säga farväl till Nicoletta. Jag hade tänkt att det skulle ta maximum en halv timme, vilket visade sig ganska snabbt att det tog en och en halv timme innan jag kom där ifrån. Hon är allt rar hon vilket jag nu har sagt ett flertal gånger nu men det tåls verkligen att upprepas.

När jag gick vidare till affären vägg i vägg vilket var The Loft, träffade jag en mycket glad David. Dock var han inte lika glad över henne som provjobbade där. Han sa att hon bara stod där tyst och gjorde inte något, vilket ledde till att han sa att han inte gillar polskor. Han sa även att han inte vill ha någon mer person från Lettland, vilket han retade mig för att vara. Sen kom även en ogillad belgare in och blev aningen glad över att jag var där. Jag vad dock som vanligt ganska disträ mot honom och gav honom en hel del pikar. Dock förstår han inte att jag trycker ner på honom och skrattar istället och säger att jag är en sådan rolig person. Jag må vara mycket men humor har aldrig varit en stark sida hos mig. Efter att ha kindpussat David och fått Alevis att skratta ännu mer blev det för min del att promenera hem.

Väl hemma blev det att stabilisera blodsocker samt hungernivån i form av en middag innan jag åkte till Victoria för att träffa Anna och hennes före detta arbetskamrater. Efter att ha promenerat runt lite blev det en mysig stund sittandes tillsammans med dem andra på en pub. Sen var det tid att säga farväl till Annas kompisar och välkommen till den sista utekvällen den här gången.

Eftersom de flesta klubbar runt Leicester Square har partystämning varje dag tyckte vi att det var det självklara stället att åka till. När vi väl kom dit insåg vi att onsdagar inte var någon dansdag runt om på Londons gator. Vi fann i alla fall ett casino som vi kom in utan att behöva något medlemskap. Dock insåg vi hur tråkigt och långt ifrån glamoröst det egentligen var. En stor besvikelse från min sida, dock kände jag inte för att spela bort en massa pengar samt om man vill ha en casinoupplevelse borde man kanske åka till Las Vegas eller liknande. När vi sen nästan hade gett upp hamnar vi uppe på femte våningens klubb, ”the sound”. Där spelades bara en massa R ’n B musik och jag kände mig totalt malplacerad. Dock hände allt många spännande saker där. Det första var när vi ställde oss vi baren ställer bartendern två drinkar framför oss. Jag tänkte snabbt att jag inte har beställt något och tänker banne mig betala för dem, men blir sedan informerad om att de är från en herre på andra sidan baren. Vi tackade och tog emot drinkarna och satte oss långt ifrån den drinkbjudande karlen. Sen när vi väl intog dansgolvet fick vi två korta pojkar på oss som kände att dem skulle få äran att dansa med oss. Vi kände dock för att dansa med varandra och puttade bort dem ett flertal gånger. På något konstigt sätt förstår klubbfolk inte signalen bort puttning. De tänker mer att det är en invit än en gest att man inte vill vara i närheten av dem.

Sen tillsist hittade vi dansgolvets favorit par. En tjej som står och dansar samma förföriska steg om och om igen mot en kille som varje gång ser lika förvånad ut när hon dansar mot honom. Frågan var om han bara var dum nog att inte se den övertydliga signalen eller om det var något slags rollspel. Efter att ha dansat ett tag insåg både Anna och jag att sängen kändes mer lockande än dansgolvet.

Väl hemma tog jag mig friheten att sova inne i Fanny och Emils säng nu när de har åkt. 

Tisdagens strålande morgon börjades med urplockning av föremål i lådor och skåp för att städa ur all smuts som befann sig i lägenhetens alla vrår. Jossi och Elin fick i uppdrag att packa ihop sina saker samt några av våra för att sedan pallra sig vidare in mot staden och njuta av de sista timmarna i Storbritanniens vackra huvudstad London. Efter en liten lunch för min del, var det dags att utföra mitt uppdrag vilket var att rengöra köket. Jag vet dock inte hur jag tänkte när jag paxade att göra rent i köket, eftersom det finns hur många skåp och ytor som helst som ska poleras och bli skinande. Efter att ha stått där och städat i ett par timmar kände jag för en paus och drog mig ner till Covent Garden för att byta en kjol jag hade köpt. Mycket fin kjol men till och med ännu vackrare i en mindre storlek. Dock var den inte bara snyggare på utan snävare. Jag känner att det kommer vara ett problem att röra sig i den men jag kommer i alla fall vara snygg, vilket kanske gör att det jämnar ut sig med positiva och negativa saker. Sen promenerade jag omkring lite runt om innan plikten kallade på mig igen.

Jag åkte åter hem för att äta en lätt middag samt lite choklad som energi för att fortsätta med den resterande hälften av köket som skulle städas. Jag måste allt säga att jag har plågat mig själv när det gäller städningen. För det första har jag burit runt en av de saker som jag verkligen ogillar och mår dåligt av, nämligen en disktrasa. Jag förstår inte hur otroligt äckligt en sådan kan vara, full av en massa bakterier som bara samlas och gror där i trasan tillsammans. Sen var det nästa plågsamma moment i form av hoppa in i städskåpet vilket konstigt nog var det skåpet som var mest nedskräpat. Jag förstår inte riktigt hur det fungerar men det var en massa dammtussar samt rikligt med olika rengöringsmedel utspillt. Det är fortfarande ett mysterium för mig varför det skåpet man förvarar alla medel för att fräscha upp lägenheten är det som är smutsigast. Tillsist var det förmodligen den äckligaste delen kvar, köksfläkten. Jag var illa tvungen att slänga en helt ny diskborste efter att ha skrapat bort ett fettlager från fläkten. Jag kan verkligen inte förstå hur smutsigt det egentligen är i ett kök utan att man vet om det. Usch och väligt mycket fy säger jag allt.

Jag vaknade väldigt utvilad på måndagsmorgonen klockan kvart i nio av städerskan som knackar på dörren samt travar in i rummet. Efter att ha känt att man borde checka ut blev det istället tid för att äta frukost. Jag bara satte mig nere i restaurangen och blev serverad te och ägg samt en hel del färska frukter. Jag kände vilken lyx jag plötsligt befann mig i, om man jämför med mitt stekta ägg till frukost inne i sin råa lägenhet. När jag väl var inne i lyxen kände jag att jag minsann kunde unna mig en dusch innan jag skulle lämna hotellet och åka tillbaka till hushållet. När jag stod där i duschen hör jag hur det ringer och inser att det är telefonen som sitter inne på badrumsväggen. När jag svarar och hör att det är conciergen tänker jag snabbt att de tänker kasta ut mig ur rummet, men det visar sig att han hade ett meddelande från min pappa vilket var att jag skulle ringa upp honom. Sen bar det av mot receptionen och farväl servicen och välkommen den fulpackade lägenheten i Peckham.

Väl hemma igen var det tid för att äta lunch innan dagens stora utflykt tillsammans med Jossi och Elin vilket var inget mindre än Abbey Road. Efter några tunnelbanebyten samt en promenad i det varma vädret kom vi fram till gatan som snyggt pryder Beatles-albumet med samma namn, Abbey Road. Där fanns det förutom en vitmålad vägg med en massa meddelande från beundrare, en del turister som blockerade trafiken på grund av fotografering vid övergångsstället även ett gäng flirtiga byggarbetare. När vi kände att vi hade gjort denna gata blev vi påhoppade av ett annat turist gäng på tre personer som ville ha vår hjälp i form av en George Harrison samt en fotograf. Jag fick agera George, Jossi fotograf och Elin blev byggarbetarnas flirtoffer. Efter att vi hade gått åt varandra samt fotograferat ännu mera blev det tid att gå tillbaka mot Baker Street, hade vi insett att vi hade bytt plats på medlemmarna i det legendariska bandet. Sådant händer när man inte har en sådan stor koll som Elin hade.

Efter att ha strosat omkring där bar våra vägar av mot olika destinationer. Jag gick en snabb tur på staden innan jag åkte hem för att fixa lite små saker innan jag träffade upp tjejerna där. I samlad trupp åkte vi in till Soho för att träffa resterande delen av kollektivet för att äta en avskedsmiddag tillsammans på Emils gamla arbete, Côte. Dock kände vi att ha en middag som avsked kändes alldeles för tragiskt så snabbt bytte vi namn på kvällen till ”vi syns på lördag-middag”. Efter ätit en mycket god middag samt fått en hel del gratis shots plus en stort avdrag på notan, bar det av till puben O’Neills.

Där var det meningen att folk som kände Emil skulle få en chans att ta farväl och dränka sina sorger från klockan nio till obegränsad tid framåt. Dock kände gästerna för att anlända klart senare samt fira tillsammans med Emil istället för att sörja. Där hade vi en mycket trevlig avslutning på vår kväll med en hel del dansande, skamliga förslag etcetera. Jag och Jossi fick på oss två minst sagt konstiga typer på oss, den ena dansade sig fram till Jossi medan den andra bad om ursäkt för hans brors påstidighet, samt att han kunde skjuta om vi tyckte att han var för dryg. Som tur var blev Emil vår räddare och drog oss ifrån dessa minst sagt mystiska typer. När puben väl stängde var det dags för hushållet att röra sig hemåt. På vägen mot bussen mötte vi förmodligen Londons gators mest patetiska och äckliga person som kände för att känna på förbigående personers kroppar samt fälla krokben på dem. Sedan efter att ha gått några kringelkrokar samt åkt bussen hem var man väl hemma och det var tid för sömn.

Åtta timmars sömn känns långt ifrån överskattat efter nattens fem timmar, på sin höjd. Det var tid för att åka iväg med flickorna Elin och Jossi till TATE för att göra ett försök på att vara kulturella tillsammans med min fader. Vi gick runt där men jag kände mig utan tvekan ganska illa till mods desto längre och längre in man kom i utställningssalen. De hade filmer och bilder som man utan tvekan kan säga var obehagliga och aningen perversa. Ibland kan man undra var gränsen för konst går. I detta fall skulle jag nästan kunna placera in både filmer för ”tillfredande” syfte samt bilder från slakterier och döda personer i konstfacket.

När vi väl hade gått omkring där ett tag promenerade vi till Covent Garden i samlad trupp för att hitta ett lämpligt lunchställe. Vi satte oss på Chez Gerard terrassen och njöt av god mat, rosévin samt den värmande solen innan våra vägar delade på sig. Medan flickorna fortsatte sin tid att utforska London drog jag med pappa på en liten shoppingrunda med ett stopp inne på The Loft. Jag har svårt att slita mig där ifrån trots att jag har slutat. Sen efter att ha investerat i en del plagg från Covent Gardens Ted Baker samt Full Circle färdades vi vidare till Knightsbrigde:s fina kvarter. Jag fann ett till par shorts som var vackra men inte i rätt prisklass. Väldigt stiliga och till och med mer exklusiva än de jag hittade på Ralph Laurent.

Sedan var både pappas och mina fötter långt ifrån levande så vi begav oss till hotellrummet, med en liten omväg på Marks & Spencers samt Patisserie Valerie för att inhandla lite glass och jordgubbar. Efter en minimal vilostund bar det av mot Bond Street för att sukta efter att få komma in i butikerna som precis hade stängt. Vi hamnade i alla fall på Boots där vi fann hårprodukter åt hela familjen samt att vi var moderna och använde självservicekassan.

När vi sedan kom fram till Selfridges visade det sig att även dem stängde. Vi hade inte tur med att komma i tid till affärerna, så vi åkte tillbaka till Piccadilly och letade efter ett ställe som var öppet och sålde lite smörgåsar. Tillslut hamnade vi på Costa med en kopp te och lite energi i form av en stol samt en hallonkaka.

Sedan kom vi till hotellrummet där jag insåg att det var det närmsta himmelriket jag har varit på denna resa, om man bortser från den gången jag nästan blev påkörd. Jag lade mig i badkaret och bara njöt följt av att lägga sig i en bred mjuk säng med duntäcke och två fluffiga kuddar. Där låg jag och gottade mig innan vi skulle iväg till kvällens höjdpunkt, middagen.

Denna kväll hade vi en reservation på inget mindre än The Ivy. Jag börjar med att bryta mot en av deras regler, vilket förmodligen är en viktig sådan där eftersom många kända personer brukar hålla till inne på den restauranglokalen. Jag tog nämligen upp kameran och fotade. Dock var den kända personen som fastnade på mitt minneskort ingen mindre än min egen pappa. Sen avnjöt jag en god Roquefort sallad samt en kir imperial följt av en underbart god laxbulle. Pappa satt och kämpade med att få ut sin insmörade hummer ur skalet samt att försöka hålla skjortan fläckfri. Tillsist avrundades middagen med frysta skandinaviska bär med varm vitchokladsås. Det var tveklöst den bästa middagen jag har haft under min London vistelse. Efter en mycket lyckad dag samt kväll promenerade vi hem till Cavendish hotel för att denna natt sova i den underbara sängen.

Lördagen börjades med att tillsammans med hushållets kära gäster, njuta av morgonen innan en tur till Brick Lane bar av. Vi åkte dit för att njuta av en varsin Starbucks kopp med olika vätskeinnehåll när vi strosade omkring i de olika affärerna med begagnade saker och plagg. När Jossi väl hade fyndat ett par fina klassiska svarta skor som var som avgjutna efter hennes fötter, träffade vi Nicoletta som stod och arbetade. Efter en liten pratstund med henne bar det av till tunnelbanan för att transportera sig vidare till virrvarret mitt inne vid Piccadilly Circus. Där promenerade vi runt till diverse olika charmiga butiker som sålde gamla fina kläder, vykort, smycken etcetera. Sedan efter ett stopp vid en butik som säljer en del vackra motiv från gamla filmer och sådant, blev det att åka hemåt för att ordna saker till kvällen. Jag packade ihop många av mina tunga inköpta saker samt fyllde på min energinivå innan jag lämnade gästerna i lägenheten för att träffa den senaste besökaren till staden, nämligen pappa.

När jag väl hade mött upp honom vid Piccadilly gick vi och åt på en italiensk restaurang med namnet Getti. De hade en liten förkärlek för Lady Gaga insåg jag när de verkade spela hennes skiva ett flertal gånger under middagen. Efter att ha ätit en god middag med pasta och ost samt en chokladkaka bar det av till Leicester Square. Där stod jag och väntade in buss tjugofyra som hade mitt kollektiv samt mina två väninnor som passagerare, för att tillsammans transportera sig till Camdens omtalade klubb KOKO. När vi väl hade kommit dit visade det sig att den vältalade utestället inte kände för att vara öppet på lördagskvällar vilket ledde till en bussresa tillbaka till staden. Efter att ha sprungit efter bussar samt delat upp sällskapet på två olika bussar, kände majoriteten att det var tid för att avrunda kvällen. Dock var jag och Jossi inte riktigt på samma läge vilket resulterade i att vi två gick ut på The ZOO vid Leicester Square.

Det hela började med dans till de gamla klassikerna från diverse olika decennier som man kunde både dansa och sjunga till. Vi fick även en liten skara beundrare som tyckte att vi dansade så ypperligt vackert och bra särskilt i harmoni med musiken samt varandra. Alla komplimanger ledde till mera dans tillsammans med ett äldre par samt ett gäng som hade Teenage Mutant Ninja Turtles kostymer på sig. Mitt i allt stängdes musiken av och vi blev hänvisade till att röra på oss ner i källaren för att övergå till dansande till en mer enformig musik utan sångtexter. Där nere stod vi och kände oss aningen malplacerade eftersom vi redan hade skapat dansstämningen på övervåningen och kände att vi inte riktigt kunde vara värst och bäst även här till den urusla musiken. När vi väl försökte smälta in aningen fick vi ett antal olika mystiska personer på oss, en man som hela tiden stod i vår närhet och bara synade av, sen en lång indier som var en stor beundrare av vispen. Det fanns minst sagt många konstiga, intressanta samt inte så vidare intressanta personer där. När klockan sedan slog kvart över tre stängde zoo:t för natten och det var tid för oss att orientera oss fram till rätt buss.

Sedan var det god tid för herrskapet att sova efter en mycket spännande och framför allt rolig dag.

Idag bar det av mot min sista arbetsdag i London för denna vistelse, dock en timme innan den tiden jag brukar transportera mig dit. Jag skulle nämligen skaffa fyra biljetter till musikalen ”Spring Awakening” för denna kväll. När jag sprang runt där och letade efter ett ställe som sålde biljetter till aftonens föreställning för ett billigt pris, träffade jag på en trevlig person från amnesty. Han pointerade snabbt att jag hade en orange klänning och frågade kvickt om jag visste något ord som rimmade på just färgen orange. Jag hade ingen aning och han visste lika lite som jag angående den punkten. Efter att jag ha pratat lite med honom övergick jag till att fortsätta jakten efter biljetter. När jag väl hade funnit det jag var ute efter bar det av att promenera runt i Covent Garden innan jag skulle börja den sista dagen på jobbet.

Allt var som vanligt denna dag. Jag stod redan från början av dagen och kände smärtan i ryggen. Väl vid min lunchpaus gav jag David de kremerade köttbullarna jag gjorde igår samt de maffiga chokladbollarna. Han blev glad över dem men inte lika glad som Nicoletta, vilken är tjejen från butiken bredvid, som jag också gav några svenska chokladbollar till. Jag måste allt säga att hon är bland de raraste personerna jag har träffat under en sådan kort tid. Hon tyckte att det var sorgligt att jag skulle fara hemåt nu när hon väl hade lära känna mig, vilket jag håller fullständigt med om. Sedan sa hon att jag var den raraste tjejen hittills som David har anställt, eller ”anställt”, samt att jag kommer vara mycket saknad av henne. Sedan fortsatte jobbet vilket nog var bra så att man kom bort ifrån den tårskapande konversationen. Senare under dagen kom även Mario, den glada taxichauffören in på besök. Han kom ner för trappen och gav mig en slängpuss utan att ens veta om att jag skulle dra mig tillbaka till Sverige. När jag väl hade berättat om att denna fredag var min sista dag på The Loft, tyckte han att det var väldigt synd och jag fick först en kram och sen sa han att jag skulle ta hand om mig samt att jag var lika vacker som vanligt följt av ännu en till kram. Denna fredag var fylld av komplimanger, vilket var tur annars hade jag nog förmodligen gömt mig i ett hörn bakom en massa kläder och torkat bort de tårblandade sminket från mina kinder. Det var även min favorit bög som var inne hos oss idag igen. Han har tappat bort sitt referensnummer men han hade en förklaring. Vilket var att jag visste hans nummer eftersom jag hade tagit den lappen samt pengar från hans plånbok så att jag kunde köpa den underbara klänningen jag hade på mig. Läget var inte riktigt så kan jag allt säga, men trots att han anklagar mig för att stjäla kände jag mig aningen smickrad.

Näste man att säga farväl till vad sydkoreanen Lee. Han fick jag dock en mycket spännande kram av samt att han redan hade memorerat de svenska orden jag lärde honom igår. Jag hade inte studerat min hemläxa kan man lugnt säga.

Klockan var sedan samt redan sex och det var tid för mig att stänga av allt för en sista gång. När jag väl fick mina sista trettiofem pund berättade David att om jag kommer tillbaka till London ska jag bara höra av mig så har jag ett jobb hos honom. Han skulle då successivt skära ner på den nya personens schema och låta mig komma tillbaka. Jag blev förvånad att han var så nöjd med mig men han sa att jag var lätt att arbeta med, jag var rolig, snäll mot kunder, gjorde det jag skulle snabbt och snyggt, han skulle utan tvekan anställa mig igen. Sen sa jag hejdå och när jag gick ut stod vi där och vinkade. Jag ska dock tillbaka på söndag för att ge honom min mail så att han kan hålla koll på mig när jag är i Sverige och samt om jag har får några planer på att återvända. Vilket jag har, men den stora frågan är bara när.

Sen bar det av mot Strand där Emil stod och flirtade in sig med LEON:s personal för att få ett bord. När vi väl hade fått ett kom den resterande skaran av flickorna för att vi tillsammans skulle njuta av en middag ute. När vi väl hade ätit upp bar det snabbt av till Tesco express för att köpa lite tilltugg till kvällens underhållning. Eftersom det Jossi hade på något konstigt sätt kommit långt fram i en mycket lång kö, fick hon köpa allas chokladbarer. Det var närmare ett dussin stycken, vilket gjorde att det var en spännande syn att se.

Väl på teatern var det tid att njuta av musikalen. Den var bra, annorlunda på många sätt. För det första var den modern och ganska tragisk, inte som de flesta musikalerna som visar här omkring. Den stora chocken var nog för den andra, nämligen väldigt mycket bar hud. Då menar jag inte en barbröstad man, utan en kvinna samt en oklädd bakdel. Chockerande minst sagt, men sen var det roliga ifrån av en tragisk musikal, slut och vi började röra oss hemåt i en mycket vacker London kväll.

Gissa var jag fann denna bilden?

När vi väl hade anlänt till lägenheten i Peckham möttes vi av paret Fanny och Emil. Fanny har nu kommit tillbaka från en lyckad all inclusive resa till Spanien, vilket vi alla kunde förstå. Sedan bar det av att sitta och snacka en del samt under tiden den ena efter den andra vikte av sig. Trots att denna dag har varit sorglig på många sätt och vis, har det överallt varit lyckat på flera sätt. Det känns bara lite overkligt att det faktiskt är över, men när jag väl inser det kommer nog tårarna. Då ska jag allt se till att jag har vattenfast skönhetsmedel på mig. Annars blir det inte en vacker syn för någon.

Dagen började med att guida Jossi och Elin till Elephant & Castle för att sedan åka vidare till arbetet. Denna dag startade med gårdagens panikskapande i form av alla nya dyra plagg som kom in. Jag fick leta efter kedjor samt ta bort kedjor från andra dyra men inte tillräckligt exklusiva plagg. När jag sprang runt där som om jag

var duracell-kaninen om inte snäppet värre. Det tog ett tag men när jag väl var klar med det fick jag en liten visit av Jossi och Elin. När de hade vänt på klacken och gått igen, var det tillbaka till att fixa plats på hyllorna för mer nya föremål som skulle ställas ut på försäljning. För tillfället har vi inte plats för något mera nere i butiken, det är alldeles fullproppat med kläder, skor, väskor allt som finns.

När jag väl stod där nere och hjälpte en hel del personer med att upplysa dem om priserna samt tyda vissa lappar, till och med hjälpt dem med att hitta olika ställen runt om i Covent Garden, fick jag den mest underliga frågan av dem alla. Det var från en japansk tjej som undrade var hennes pojkvän var någonstans. Det var den konstigaste frågan jag någonsin har fått. Det är inte alltid jag har full koll på allt i vår butik och om saker runt om i området vilket gjorde det jobbigt när jag hade koll på vara han höll hus.

Efter det kom en av affärens stamkunder in på besök för andra gången denna vecka. Så här i slutet av min vistelse här i London kände jag att det var tid att vara lite social och fråga honom lite vad han gör etcetera. Hans namn var Lee och han kommer egentligen ifrån Sydkorea och är i London för att arbeta samt plugga engelska. Där stod vi och pratade lite om att vara invandrare i London vilket övergick till samtalsämnet sydkoreanska. Jag fick lära mig några fraser på det minst sagt underliga språket, dock har jag inget språköra så de orden jag lärde mig gick aldrig riktigt in i.

Sen var det aningen lugnt, flickan från affären bredvid var inne på besök och fick sig en liten privat guidning av alla nya plagg som hade kommit in. Sen efter att hon hade rört sig vidare och en massa turister tyckte att det var tid att transportera sig till The Lofts källarvåning. Mitt i rushen tyckte David att det var lägligt att ropa på mig en hel del för att jag skulle fixa saker. Allt slutade med att jag stupade på trappan och föll pladask uppe vid kassan. Alla kunder blev alldeles chockerade och undrade hur det gick, medan David skakade på huvudet och undrade varför jag inte tar det lugnt följt av att jag hoppar upp från golvet och springer vidare.

Sen var det på det tempot jag fortsatte arbetsdagen till dess slut, vilket roade både David och Alevis som var på besök även denna eftermiddag. När jag hade fått dagens lön och packat ihop mina saker blev det att gå till Elephant & Castle för att möta upp våra kära turister. Sen efter att besöka mataffären blev det tid att göra köttbullar för min del. Eftersom i morgon kommer vara min sista dag hos David hade jag tänkt bjuda honom på köttbullar följt av chokladbollar. Känns kanske aningen konstigt att ge honom två mycket liknande ätbara saker fast innehållsförteckningen helt olika varandra.

Sen kom Anna hem från jobbet och Emil från fotbollsplanen med en stukad fot. Tillsammans satte vi oss framför det televisionen erbjöd vilket var ”thursdays are funnyest” som stod på dagens tablå. Samtidigt som vi underhölls av tv-programmen, njöt vi av Annas bakande av chokladbollar. Med det samt ett förhör på Emils franska avrundades denna kväll. 

Idag var det en annan fullspäckad dag på arbetet. Dagens begynnelse var för min del att njuta tillsammans med David i solljuset utanför butiken. När jag stod ute och avnjöt det vackra vädret fick jag besök av Emelie som promenerade förbi på sin lunchrast. Hon berättade att hennes bankkort hade blivit stulet och hennes pengar med det. Efter den chockerande informationsstunden blev det tid för oss mig att ta hand om en dam som ville sälja lite kläder. Det hon kallade lite är förmodligen mer än vad jag har i min garderob för tillfället. Jag skulle inte kalla åttioplagg för en liten mängd. Jag kände en aning panikkänsla över att få plats med alla dessa saker nere i den redan fullproppade damavdelningen.

Sedan kom det in en märklig man, eller en konstig kaka som David kallade honom. Han stod och skakade och stammade och bad oss att förklara allt väldigt långsamt samt att vi skulle upprepa det tre gånger. Efter det spännande besöket fick jag ännu en visit av en intressant människa. Det var dock Anna, min kära rumskamrat. Efter det började helvetet att skapa plats till de nyinkomna beklädnaderna.

Sen var det inte mycket som hände, samma vanliga personer kom in och rörde om bland de välorganiserade hyllorna. Efter ett tag kom den söta tjejen som jobbar i affären bredvid. Hon tyckte att jag var söt denna dag, vilket är en komplimang eftersom hon alltid är söt och gullig.

Sen blev det slutet för även denna arbetsdag. När jag frågade David om hur jag ska arbeta nästa vecka, ville han gärna att jag skulle arbeta om jag kände för det. Eftersom David berättade att han inte hade hittat någon som han ville ha hos honom för en längre tid, kanske jag ska arbeta någon dag även nästa vecka. Jag kände att jag blev väldigt smickrad av att jag så snabbt fick arbeta där och han inte har hittat någon som ska fylla mina skor. De verkar vara ganska stora trots allt, han gillar mig vilket aldrig kan vara dåligt.

Sen gick jag hem efter att vara nöjd från alla fina kommentarer. När jag hade handlat lite mat och precis kommit innanför lägenhetsdörren var det dags att åka iväg igen. Nu var det tid för mig att hämta upp våra kära gäster Elin och Jossi. Där stod dem vid Elephant and Castles tunnelbane station och tillsammans åkte vi hem mot lägenheten med en snabbvisit på Tesco. Sedan var det även att bekanta våra kära gäster med Londis där Jossi inhandlade lite mer choklad till sin godissamling. På ena förpackningen stod det att den chokladkakan kunde man njuta av i samband med sin hälsosamma och aktiva livsstil. Den kommentaren kändes väldigt nödvändig samt aningen pikande. Sen blev det tid för oss att gå igenom lite planer för deras vistelse här i London och med att fortsätta planerandet vad som borde bevistas övergår det till den tiden på dygnet att avvika sig. 

Inatt hände det som jag hela tiden har varit rädd över att det skulle inträffa. Jag hade först aningen svårt att somna, på grund av paniktankar över att man aldrig kommer att kunna stoppa tiden och bara bli äldre och äldre. När jag väl hade somnat vaknade jag upp klockan halv tre i smärta och panik. För det första var allt mörkt men konstigt nog när jag kollade upp såg jag taket samt att när jag kollade mot spegeln såg jag en vägg. Det tog ett litet tag innan jag insåg att bordet jag sover under hade vält ner över mig samt att saker som jag har placerat på bordsytan låg utspridda över golvet, mina ben samt vid fönstret. Varför allt bara rasade ihop är inte begripligt, stört sannolikhet är att lägenhetens lilla gröna Lepricon inte har varit alltför nöjd över hur jag har behandlat honom. Vilket ganska dramatiskt resulterade i att ge mitt knä smärta samt min hjärna oro om att saker hade gått sönder. Sedan efter att ha städat ihop allt med hjälp av min nyväckta rumskamrat Anna blev det tillbaka till sömnens rike innan det var upp och hoppa igen.

Idag var det Bank Holiday igen. Vad det egentligen innebär förutom att man är ledig, är något jag fortfarande inte har någon aning om. Jag började morgonen med att få ett telefonsamtal av David då jag fick information om dagens tidsschema. När jag väl hade kommit till jobbet efter en hel del onödigt stressande, tyckte David att jag verkade aningen konstigt på telefon. Han förstod att jag låg lågt i blodsocker. Jag gillar att han har stenkoll på mig utan att han själv vet om det. På kneget idag hände det inte otroligt mycket, det var en lugn dag dock en hel del att städa upp nere på damavdelningen. Det verkar som om personen som jobbade där under helgen inte gillar att ha snyggt och prydligt bland kläderna förutom i fyndlådorna. Tveklöst mest ordning i dem korgarna under min tid där. Sen blev det att sega omkring, hjälpa kunderna sedan packa ihop sina saker för att stänga ner butiken och köra på den kyliga attityden mot Alevis som återigen var inne på besök precis innan stängning.

Sen blev det att strosa hemåt samma gamla promenadsträcka som vanligt. Idag gjorde jag ett litet avbrott på turen i alla fall, jag stannade vid min kära nyblivna hemlösa vän. Det var denna dag som blev dagen jag gav en tiger loaf från Tesco till honom. Jag må säga att han blev lycklig över min gest samt aningen lättad över att få en stor mängd mat. Han sa att det fanns hopp för denna värld trots allt elände. Jag har mutat till mig en person som gör att jag mår bra över mig själv. Sen blev det hem igen och handla mat för en stor summa pengar, innan jag fick ett utbrott på mitt oystercard som slutade att fungera. Plötsligt hade jag inga pengar kvar på kortet, konstigt nog eftersom jag har betalat för ett månadskort. Det blev bara att lägga ut två pund för en resa på fem busshållplatser vilket sedan kändes väldigt bortkastat. Efter det blev det middag samt tid för att vila huvudet genom en del tv-serier dock överarbeta magen med en massa tilltugg till televisionens uttjatade program och reklamer. Nu är det tid att fortsätta att sega och sedan sova, om man vågar det vill säga. Man är ju aldrig säker på vad hushållets Lepricon kommer göra för otyg, speciellt inte under nätterna. 

Igår var det en helt underbar lördag helt utan arbete på min lista för dagen. Allt började, förutom att njuta av friheten, med att äta lite lunch innan min efterlängtade shoppingdag startade. Det har till och med gjorts ett schema över vilka affärer jag skulle gå in i samt i vilken ordning. Jag tog tunnelbanan till Piccadilly Circus för att sedan börja strosa längs med Regent Street i sommarvärmen. Besökte Burberry, Ted Baker samt Karen Millen, men konstigt nog gjorde alla dessa vackra affärers utbud mig besviken. Sen blev det första fyndet för dagen inne på Accessorize, i form av ett sött guldigt diadem med en liten rosett på. Efter det blev det starten efter ett par strumpbyxor i någon färggrann kulör. Detta kan man tycka ska vara lätt sak att finna och investera i. När man dock letar efter några i någon fin färg och skapligt billig prisklass verkade det som om det ska vara svåraste saken att upptäcka. Till och med stället med plaggen, med tveklöst den billigaste prisklassen, har endast hudfärgade samt svarta strumpbyxor. Dock fann jag två par solglasögon för det fashionabla priset en pund. Nu går jag runt med två par likadana solglasögon, dock är ett par svarta medan det andra är vita. Sen blev det att fortsätta kryssa av affärerna som stod uppradade på shoppinglistan. Det blev ett snabbt besök på Mulberry för att stå och avguda ett par underbart fina skor för endast 275 pund. Sedan gick jag vidare till Ralph Laurent för att spana efter ett par byxor samt shorts. Jag har kommit fram till efter att inte har burit ett par byxor på några år, förutom vid enstaka tillfällen, kan det vara på tiden att man borde investera i alla fall ett ynka par byxor.

Efter att återigen ha hittat underbara klädesplagg men i en prisklass klart över den jag har siktat in mig på och har råd med. Snarare är det om jag köper dessa shorts som jag fann skulle jag inte ha mycket pengar kvar för att handla varken mat eller något annat. Sen blev det en tur till Leicester Squares Häagen-Dazs butik för att köpa en skopa underbart välsmakande glass. Efter att njuta av glassen och värmen blev det tid för mig att promenera hemåt. Efter att ha ätit sin middag samt att svidat om till en aning mer piffig klädsel blev det tid för hushållet att åka iväg på en tripp för att utforska Camdens uteliv. Annas arbetskamrat hade precis fyllt år och denna helg var det tid för att fira det. Först träffade vi upp Annas chef, Veronica, för att sedan gå till en pub i väntan på telefonsamtalet som skulle berätta om var vi skulle. Där satt vi och njöt av sällskapet samt musiken till tiden var inne för oss att möta upp födelsedagsbarnet och gå vidare till klubben. Jag insåg ganska snabbt att jag var aningen malplacerad där eftersom det var en latinoamerikansk klubb. Efter en limbo tävling och en snabbkurs i samba av Anna stod vi där och dansade hela gänget. Vi skapade en väldigt fin stämning där med en massa danser importerade direkt ifrån Sverige. Jag fick till och med en spanjor med påbörjat bockskägg, på mig. Dock kände jag inte att en person som tilltalar mig med seniorita och pussar på min hand, känns som min typ. Sen var det tid för oss att åka hem och efter många bussbyten inkluderade var det tid för sängen.

Ny dag nya händelser. Det hela började med att Emil tragiskt nog har blivit sjuk så här väl inplanerat mitt i svininfluensa tiden. För min del blev det först att njuta av alla dåliga tv-program som visades runt lunchtiden. Efter att tillslut ha tagit tag i dagen blev det att åka mot S:t Paul’s Cathedral. Efter många helt onödiga bussbyten var jag väl framme vid denna enormt stora katedral. Eftersom det är söndag idag hade jag turen att kunna gå in utan att behöva betala inträde. Dock hade jag oturen att komma den dagen det mesta var avstängt eftersom det var den ena gudstjänsten efter den andra inplanerad. Det lilla man kunde göra var att lyssna på kyrkokören, läsa lite om katedralens historia samt tända några ljus. Jag är glad över att jag inte träffar min kära bror idag, eftersom då skulle jag nog behövas begravas där inne tillsammans med Winston Churchill samt Lord Nelson, när han för det första skulle få reda på att jag åker till en kyrka på min lediga dag samt att jag bidrog med trettio pence till kyrkans ekonomi. Det var nämligen det priset var för att tända ett litet ljus. Efter att ha njutit lite av den magnifika arkitekturen i den enorma gamla byggnaden, köpte jag en kopp te för att ta med mig på min promenad ner mot staden. Då visade det sig att jag kunde ha tagit min första buss till katedralen utan alla dessa byten.

Dagen började aningen glatt med en tjugofemgradig varm demonstrationsdag i London. Eftersom bussarna fick för sig att inte åka längre än till Waterloo blev det att kuta till arbetet idag igen. Precis på klockslaget anlände jag till butiken där jag fick fixa en del saker och leta reda på borttappade prislappar till vissa plagg följt av en stressig lunch. Efter ett tag var det min tur att ta hand om hela butiken idag igen. Det känns bra att han har tillräckligt med förtroende i mig att han står ute på gatan och blir uppdaterad om det senaste av sina polare från gatans andra småbutiker. Då var det min stund i rampljuset i detta fall i form av The Lofts starka taklampor. Jag tog hand om kunderna både på över och undervåningen samtidigt. Sen var det tid för mig att chockera David genom att erbjuda mig att laga ett plagg han annars hade tänkt lämna in till någon som skulle ta betalt för den proceduren. Istället gav han mig en chans när jag berättade att jag syr kläder lite då och då, bland annat en balklänning som finns i min kollektion genom de få åren som amatör vid symaskinen. Sedan var det en liten rush och under den fick min favorit för sig att komma in på besök. Det var skönt att sätta dit honom framför David och dessutom driva lite med honom utan att han själv förstod det. Helt underbart om jag själv får säga något. Sen fick jag frågan var jag skulle göra efter jobbet, samt om jag hade snackat med min pojkvän något på senaste tiden. Ja eftersom han endast finns i mitt huvud var det inte svårt att skapa några samtal med honom utan några problem. Sen informerade han mig att han skulle hem till sig och hans säng och på något underligt sätt kändes det hela som en invit. Dock visste han inte att kvällen för mig skulle spenderas med min pojkvän som har kommit på besök. Han drog sig då tillbaka samtidigt som jag drog mig ännu längre ner i detta påhittade virrvarret.

Sen var det bara en kvart kvar av den tolfte dagen i rad av arbete, då kom en väldigt trevlig dam ner med en liten söt hund, som påminde om en dvärgvariant av en collie. Hon tyckte att jag hade en väldigt vacker engelska med en liten sötdialekt av något slag men hon kunde inte sätta fingret på varifrån jag hade mitt ursprung. Hon gissade på Frankrike, och blev lite förvånad när jag sa att jag är svensk. Hon blev dock mer förvånad över att jag inte hade bott här längre eftersom min engelska hade nästan en brittisk accent. Luften var fylld av komplimanger när vi stängde för dagen och det var tid för mig att återigen visa vad skåpet ska stå när det gällde Alevis och hans omeningslösa argumentationer om absolut ingenting. Mitt i allt försökte han dissa mig men både jag och David tyckte att det var mer han som gjorde narr av sig själv. Sen fick jag återigen informationen om att han skulle hem och vila när han förföljde mig en bit när jag gick ner mot staden.

Idag var det tid för att göra något annat för en omväxling från den gamla vanliga dagsrutinen. Det blev för mig och Anna att ta tag i det hela och först gå ut på favoritstället Leon för att äta en nyttig samt god middag. Dock nöjde vi oss inte där utan efter att ha avnjutit middagen gick vi mot Trocadero för att spana in bioutbudet. När vi väl hade valt film, samt lurat i kassörskan att vi var studenter genom att använda mitt gamla Vasa-passerkort, var det i god tid för oss att handla lite tilltugg från Tesco innan det var tid för att se den actionfyllda kära filmen ”X-men Origin: Wolverine”. Jag kan utan några tveksamheter säga att den inte alls gjorde mig besviken. Som ett troget X-men fan redan från mina yngre dagar kände jag att de gjorde ett bra jobb.

Efter att ha köpt en stor x-men samling i form av en grafisk novell igår, samt att ha sett den senaste filmen om allas kära Logan, tog Marvel påverkan inte slut där. Efter filmen var det tid för oss att gå in på hmv och för min del att inhandla en ”The Everly Brothers” skiva samt X-men trilogin på DVD. Nu är min Marvel-abstinens aning mättad för ett tag framöver, förhoppningsvis. Dock kan man aldrig få för mycket av det goda.

Idag var det ännu en valborg som man skulle fira på främmande ort. Förra gången var jag på skolutflykt till Trieste i norra Italien, tillsammans med bland annat mina kära vänner Linnéa och David. Tillskillnad från valborgsmässoaftonen för två år sedan var att där hade de i alla fall majkasar. I mitt nuvarande hemland firas denna dag genom att inte fira något överhuvudtaget. Idag var det för mig att göra min elfte dag i rad på jobbet. Det var överlag en ganska lugn dag, precis som resten av hela denna vecka. Variationen av händelser är inte alltför stor när det kommer till mina arbetsdagar. Idag fick jag börja med att samla ihop väldigt många klädesplagg, vilket gick snabbt och bra. Jag har verkligen koll på nästan alla plagg vi har för tillfället. Synd bara att det är nu när man kan allt man ska hänga av sig arbetsrocken och sätta sig på ett flyg med destinationen Stockholm Arlanda, Sverige.

Nåväl efter att det har gått några timmar och jag har letat reda på några tiotal klädesplagg kom min kära belgare in i butiken. Nu var det ett bra tag sedan han har vågat sig in i affären. Eftersom alla kvinnliga kunder rymde i vinden av golvfläkten fick jag bara bita ihop och vara social med Davids polare. Jag måste säga om min kära väninna Linnéa hade varit där hade hon fått användning av sin gamla standard replik: ”Vi har en ljugare bland oss!”, dock var hon tyvärr inte det men jag var allt bra på att kläcka ut en massa vita lögner. Han borde bara veta hur upptagen jag har varit framför tv-apparaten samt arbetet. Jag borde nästan få en medalj för allt slit, men inte sjået för allt jag har gjort utan för alla otroligt fina lögner.

Sen efter att han hade lämnat av fyra par otroligt gräsliga jeans samt två par jeansshorts. Med skam i hela kroppen måste jag säga att shortsen var fina, men när jag insåg varför de egentligen var det mådde jag bättre. Jag vill inte tycka om något som denna karl är skaparen av. Det han hade gjort var att klippa av ett par vanliga Levi’s byxor och ändrat på några saker bara. Han tar alltså andra märken och säljer som sitt. Konstigt nog sjönk denna man ännu lägre ner trots att jag inte trodde att det var en möjlighet. Sen var det bara att hänga upp alla saker och använda min övertalarförmåga på två japanskor. Dessutom kändes det för första gången som om jag nästan var en delägare av affären inte bara en av dem alla anställda. Jag tog hand om kassan och allt. En bra känsla var det jag hade när vi sedan stängde butiken och det bar av till Forbidden Planet för att spendera nästan hela dagens lön på tre superhjältesamlingar. På något sätt vet jag inte om det känns bättre att ha böckerna eller pengarna, men jag får tänka att jag tjänar lite mer pengar i morgon och nästa vecka.

Sen blev det en promenad mot hemmet i Peckham. Idag gick jag återigen förbi samma uteliggare som sitter vid St Johns kyrka i Waterloo. Jag hejade glatt på honom idag igen, vi ser ju varandra varje dag så varför ska jag då låtsas om att jag inte ser honom. Han sa idag att jag har ett underbart vackert leende och upplyste en främmande karl om detta dessutom när han gick förbi oss. Jag tror jag ska köpa honom en av Tescos helglimpor på hela ett kilo för en pund, någon helg. Det är dock det enda jag tänker på när jag går förbi honom så varför inte. Det lägger jag gärna ut en del av min lön på. Han är i stort behov av mat, större behov än vad jag har av serietidningar i alla fall.

Väl hemma firade jag och Anna valborg tillsammans. Majkasen blev dock i form av en storhög av gamla tidningspapper liggandes på grillen. Där stod vi och njöt av den brittiska valborgsmässaftonen tillsammans med en massa glass. Sen blev det för oss att återgå till tv-apparatens tablå. Sen var det slut på denna dag. Ingen Fanny kvar hos oss längre, samt att även Sofia åkte hem idag. Nu är vi bara tre tappra själar kvar i lägenheten. Nästa vecka kommer antalet expandera till sex innan vi tynar bort en efter en och lämnar ingenting förutom några fingeravtryck kvar. Då är vi tillbaka till Sverige alla i samlad grupp.