Elegant equation

Sen var det trevligt att få träffa mina kära och saknade vänner. Det positiva med det hela är att det inte är en sådan lång tid innan några kommer ner hit för att hälsa på. Det kommer att vara mycket  intressant och trevligt att få lite nya personligheter inrusande i lägenheten och röra om det pedantiska och enformiga dagsschemat aningen. Sen de som tyvärr inte kommer att kunna ta sig ner på en visit här kommer man att få träffa igen senare mot sommarens start. Då kommer man även att få träffa mormor och morbror samt alla andra som man inte har hunnit med att svänga förbi under de två tillfällena jag har varit hemma och vänt. 

Nu är det som finns på mitt schema, arbete. Har stämplat ut för idag och det blir samma procedur till och med fredagen denna vecka. Nästa vecka blir det ännu mer slit för maten på bordet samt till den otäta matlådan. Sen blir det förmodligen pengar för en fin kjol jag har sett samt kanske ett par shorts, vilket känns som ett stort steg för mig, samt ett par skor. Givetvis blir det även pengar som läggs i en fin hög till hyran också. Dock är det slut på livet där man ska snåla till fullo och det är tid att leva livet i London. Det blir roligare att leva det när min kära bloggkompanjon kommer ner kanske i sällskap med min söta bästa väninna Jossi. Det blir även en trevlig stämning när min kära barndoms kamrat, samt en av mina närmaste vänner, Anna kommer ner. Det är snart det, man behöver inte vänta länge nu.

Steg två på resan var att checka in bagaget. Vilket jag själv tycker är den simplaste delen av hela processen, dock var det inte så idag. Först var det att checka in själv vid en incheckningsautomat, sen var det att ta sitt bagage och lämna in det till en av de trevliga personerna som jobbar där som ser till att det kommer till rätt plats. När jag skulle lämpa av mitt bagage började tjejen som jobbade där att tjafsa om att ens handbagage inte fick väga mer än det incheckade bagaget, vilket mitt självklart gjorde. Så där stod jag och packade om i väskorna ett flertal gånger innan hon var nöjd med det hela. Då när jag började gå upp mot gaterna insåg jag att jag inte hade fått tillbaka mitt bordingcard så jag fick gå på ett återbesök hos den trevliga damen som tog hand om mina väskor. Hon hade det inte heller så det blev för henne att skriva ut ett nytt till mig. 

Steg två var sedan avklarat och nästa etapp väntade lite snyggt på mig där. Det blev att stå och gå igenom alla säkerhetskontroller. Av med skorna, fram med datorn, visa medicinen, fram med all elektronik, stoppa ner alla vätskor i en plastpåse och bara le och gå vidare. Sen efter att ha röntgat mina skor två gånger var det dags för tax free-shopping. Det blev att köpa hem lite choklad på familjens begäran samt att man fick en choklad ask på köpet. Kändes som en bra affär för mig. Sen blev det bara att ha koll på alla sina saker och invänta flyget.

Väl på flygplanet satt jag bredvid en mycket pratglad polis ifrån Stockholm. Hon tillsammans med sina kollegor hade varit i London och besökt polisen där. Vi pratade om olika städer runtom i världen, om utbildningar, vanor och allting. Sen efter att ha suttit där och pratat en hel del om framtiden och om föräldraskap visades det sig att hon var mamma till NHL-spelaren Mikael Tellqvist. Så nu vet jag en hel del om honom och hur han har varit och tänkt när han var yngre och innan han åkte över till Kanada och USA för att tillslut vara målvakt i Buffalo Sabres.

Tillslut var jag tillbaka på svenskmark igen och när jag väl hade fått tag i min incheckade väska blev jag upplockad av min pappa och broder. Vi satt där i bilen på väg hem mot en mysig kväll hemma hela familjen samlad som det var förr i tiden. Efter att ha sett lite på svensk tv, njutit av en god middag, bastat samt smaskat i sig Ben & Jerry´s glass kan jag lätt avrunda dagen och känna att trots allt slit i början av dagen, har det varit värt det.

Sen efter att ha trängt sig igenom folkmassan kom jag äntligen iväg till Oxford Circle för att kolla runt lite i affärerna. Vad inne på Liberty, samt en sväng in i Ted Baker-himmelriket på Regent Street. Jag borde nästan bli avstängd ifrån alla Ted Baker-affärer för mitt eget bästa, men det är svårt att motstå alla fina kläder de ha där inne. Tillslut tog jag mig där ifrån och kom fram till att det var redan tid för att dra mig hemåt för att laga till en liten middag. Jag tänkte att det kunde vara kul att gå en annan väg genom Soho på några nya gator. Det var dock ett misstag när jag kommer in på en liten gata där jag var väldigt malplacerad. Det stod en man utanför en biograf iklädd ett par lackbyxor med nitar på sidorna, endast. Han tyckte nog också att jag var rätt så felplacerad när han såg mig gå längs gatan. Efter den konstiga gatan var jag konstigt nog inte tillräckligt smart att tänka på att inte ta samma tripp över Leicester Square igen. Dock var det precis vad jag gjorde. Denna gång träffade jag dock den drygaste gruppen småtjejer samt den mest nonchalanta "kändisen" som befann sig i London. Flickorna skrek hysterisk hela tiden samt lät mig inte gå förbi dem, samt den glamorösa tjejen frågade lite snofsigt var ingången till den röda mattan var, eftersom hon skulle intervjuas där om tio minuter. När flickorna fick höra detta hände något som jag trodde inte var möjligt. Den falsett ton de hade redan innan blev ännu högre, nästintill så hög så att bara hundar kan höra det. Dock hade ingen en susning om vem hon var, annars skulle hon inte behövt trängas och fråga om vägen till ingången, jobbigt läge. 

På bussen hem sen träffade jag på ett mycket intressant gäng. Eftersom Elephant and Castle och Peckham är ett område där majoriteten härstammar ifrån Afrika bor det uppenbarligen många mörkhyade här. När jag då kom på bussen var det ett litet gäng med äldre mörkhyade män som tyckte att jag inte borde vistas i detta område och verkligen inte på deras buss. Jag sjönk ihop i ett hörn innan jag sprang upp på bussens över plan för att gömma mig. Sen när jag skulle av dolde jag mig lite snyggt bakom en annan brud och gick sedan med raska steg hem. Väl hemma igen var allt lugnt. Nu är det bara att packa lite till morgondagens tidiga färd mot Sverige.

Ahh, nutidakultur!

Sen gick jag tillbaka mot Covent Gardens små mysiga affärer och kollade runt lite på skor och kläder. Det blev ännu ett fynd inne i en affär som hette Full Circle. Vilken underbar klänning alldeles färggrann och fin, användbar året runt vilket gör den ännu bättre. Sen blev det att sukta efter lite kläder utanför Ted Baker innan man var förbi Fannys jobb och drog sen hem. Pratade med mina kära föräldrar på telefonen och diskuterade lite om framtiden men framför allt om nutiden. Sen hem och äta middag och mysa med Anna och Emil innan Fanny kom hem ifrån en lång arbetsdag. 

På TV:n här i Storbritannien visar de en reklam där de visar att man inte ska hålla på med cannabis eftersom det är oförutsebart och att man inte ska hålla på med droger. Om man gör det ska man ringa till Frank för att få hjälp med att ta sig ur sitt drogmissbruk. Detta har jag försökt informera mina lägenhetskamrater om men idag slant det till för dem. De hade hittat icetea på en punds affär som hade en otroligt givande logga. Det var icetea med en hint av cannabis. För mig blev det bara att dokumentera och se om det blev någon skillnad på dem. Om de gjorde det är upp till er att bedöma.

        

    

Jag ska bara tillägga att icetea:t var helt ofarligt och hade något från cannabisplantan i sig. Dock var det inte farligt och man blev inte drogad av det, inte värre än helt vanligt kaffe eller te. 

När Fanny väl hade kommit hem fick Emil avnjuta sin starköl till middagen som han hade lagat till dem. Ölen jag köpte till honom som tack för att han har hjälpt mig under mina svackor, kunde man hitta en liten avvikelse på. Ölen i sig är ifrån England, från ett engelskt företag samt köpt i England, London, men på etiketten stod det Starköl. På svenska och allt fanns det lilla ordet dit skrivet, hysterisk roligt, vilket avrundar denna afton alldeles utmärkt.

Sen var det ganska lugnt under dagen. Jag fick sätta prislappar på en massa plagg när det inte var några kunder där. Sen så kom det in två damer som min boss trodde var ifrån Sverige och var väldigt nöjd över att han hörde när de pratade och uppfattade språket som svenska. Dess personer var inte alls svenskar utan självfallet tyskar. Då blev det en lektion i att förklara hur svenska låter och hur man hör skillnaden mellan olika germanska språk. Det blev dessutom en massa information om de typiska svenska saker, traditionerna och temperaturer under de olika månaderna. Inte bara det utan även de maträtter som är typiskt för det avlånga, glest bebyggda landet uppe i norr som kallas för Sverige. Han var mycket intresserad av det hela och började sen säga en massa konstiga saker som inte verkade ha någon betydelse. Jag fattade inget och log lite smått och skrattade till lite som jag gör när jag inte fattar något av det hela men vill inte verka helt dum. Han förklarade sen att det är en massa talesätt som de har här. Det är visst något de använder flitigt och det är då man märker att man är en utlänning. Han lovade att han skulle lära mig en del så att jag hänger med när britterna kläcker ur sig en massa meningar som är obegripliga. 

Sen var det slut för idag och tack för idag så jag städade undan, fick min lön, sen gick jag mot Trafalgar Square för att ta tunnelbanan hem där ifrån. Då anföll en liten japansk karl mig och frågade om jag hade en pund på mig och jag skulle få hans euro i kompensation. Jag ville vara snäll och gå med på hans lilla erbjudande, eftersom jag trodde att han behövde pundet för att köpa en tunnelbanebiljett. Sen visade det sig att han ville växla upp mot en 20 euro eller säkert mer. Det går dock inte att lura mig för att jag vet att en pund är mer värd än en euro. Så han kunde bara slänga sig i väggen eller något liknande och drömma om att kunna lura mig på pengar. Jag må vara ung och verka lättlurad men icke. Det blev att åka hem för mig och hoppas att ingen annan blev lurad av hans fula lilla trick.

Idag är det i alla fall morsdag här i Storbritannien. Det firade jag med att äta en massa kakor samt godis för att ladda inför att städa under kvällen. Mitt hushåll åkte till Brick Lane Market för att fynda bland alla second hand stånd denna somriga mars dag. Anna kom fram till att det kändes som skolavslutningen, i solen är det sommarvärme och skönt i solen medan det är kallt i skuggan vilket gjorde denna dag till vår skolavslutning. Dock har jag nog aldrig varit så otroligt trött och tråkig på någon av mina solavslutningar förut. Jag fick dock för mig att ta en lång rask promenad runt i Burgess Park. Jag var inte den enda som hade fått den tanken idag. Det var jag barnfamiljerna, barn som försökte lära sig att cykla och dem som var ute och gick med sina hundar, men man får inte glömma bort alla dem som spelade fotboll. Det var fullt av fotbollsplaner runt om i hela parken med latinska spelare, kinesiska spelare samt latinska kines spelare. Helt hysteriskt mycket fotboll var det, ett gäng frågade till och med mig om jag ville vara med att lira. Om jag hade varit Emil hade jag nappat på det på direkten, men jag är ju onekligen inte Emil så jag tackade nej och gick vidare. Kanske var det inte det smartaste eftersom jag verkade bli straffad snabbt efter att ha tackat nej, jag blir attackerad av en cricket boll som kom farande från absolut ingenstans. Sen kom det två springande indier mot mig och bad om ursäkt och undrade om jag blev träffade. Tur för dem men kanske mest för mig att dem så missade dem mig. Dock var det bara med nöd och näppe att jag inte blev träffade av den vita gummibollen. 

Efter promenaden blev det att komma hem och äta lite mer och städa lägenheten grundligt. Eftersom jag nu har varit sjuk och hostat nu  i nära två månader, tyckte jag att städning samt en utvädring var välbehövligt. Mina föräldrar har kanske löst gåtan på den mystiska, långdragna förkylningen. Heltäckningsmattorna i sovrummen. Det är något med dem i kombination med råheten nere på bottenvåningen. Det känns snarare som att vi bor nere i en unken källare med väldigt dålig isolering och en massa mögel och äckliga bakterier. Jag ska förmodligen, eller snarare förhoppningsvis, på läkarbesök nu när jag kommer hem till Sverige, annars får kvartersdoktorn nog rycka in med att skriva ut lite penicillin eller något liknande. Jag orkar inte vara sjuk och halvt skabbig. Folk må nästan tro att jag har tuberkulos eller något, vilket jag inte har eftersom jag är vaccinerad. Tack och lov för vaccinationer och mediciner. 

Efter att ha fått en skinande ren lägenhet med frisk ren luft så var det inte så mycket mer planerat på schemat förutom att göra en matlåda till jobbet i morgon samt att ta det lugnt och vila upp sig efter en rolig och fullspäckad helg. Nu blir det bara att vila sig inför jobbet, det blir kul. Hoppas jag i alla fall.

Idag tog jag en tur till Victoria för att besöka TOPSHOP. Jag var inne där förra veckan för att köpa en söt beige trenchcoat, problemet var bara att de glömde att ta bort ett av de två larmen som var fastsatta på jackan. Annars hade jag klarat mig utmärkt utan en jacka idag för vädret var alldeles underbart varmt och skönt. I London har våren verkligen kommit för att stanna. Sen tog jag mig en promenad upp till Covent Garden för att besöka mitt kära lilla jobb för att fråga när jag ska få jobba igen. Sen blev det att strosa runt lite i några affärer innan jag hittade detta underbart söta caféet, Primrose Bakery. De säljer en massa små gulliga muffins i olika storlekar och allt. Väl där inne fick jag beslutsångest av att välja ut tre muffins till Fanny, Anna och mig. Sen efter att ha valt ut tre chokladdrömmar och kom till den stunden då man skulle betala. Precis då tyckte jag att det var läge att kasta ut alla mina mynt som jag hade på golvet. Jag hade som tur var turen på min sida och fick hjälp av en söt liten farbror att plocka upp mynten som låg utspridda över hela parketten. Sen bar det av till Tesco för att leta efter druvsocker, vilket britterna inte är så bekanta med, batterier samt en öl. Förklaringen till varför jag köpte muffinsen fast kanske ännu mer varför jag köpte en öl, var för att ge dem till mina kära vänner i kollektivet som tack för allt hjälp jag har fått nu den senaste tiden när jag har legat lågt i blodsocker ett flertal morgonar. Jag är glad över att de tar hand om mig när det behövs, jag ställer gärna upp för dem utan några problem.

Nu är dem äntligen tillbaka

Idag har det dock varit en lite speciell dag, på ett kanske inte alltför positivt sätt. Det började med att Fanny var hemma från jobbet eftersom hon är sjuk. Vi har nog fått någon bakterie här i huset som ger oss en otroligt dryg huvudvärk, illamående och den suger ut varje liten droppe energi ur kroppen. Alla går runt här helt utmattade, inte för att man blir det i vanliga fall. Jag tog mig i alla fall till Morrissons och letade järnet efter linfrön, dock efter en kvart utan resultat tog jag mig mod till att fråga om de har dessa nyttiga frön. Den första anställda på affären som jag frågade visade mig vägen till fågelfröna. Inte riktigt som jag hade tänkt mig med jag gick och frågade någon annan istället. Hon visade mig vägen till en tredje person som hade koll. Dock visade det sig att de inte hade linfrön tillslut. Allt var i onödan, det enda som jag fick ut av det hela är att jag hittar bättre i den mataffären nu. 

Sen blev det hem och äta och vila sig lite, Emil och Fanny kollade på lite utbildningar och ansökte till några. Emil städade dessutom lägenheten väldigt noggrant och på toppen av det hela bjöd han på sång. Sen skulle Emil till arbetet och Fanny och jag satt hemma och mådde lite dåligt tillsammans. Efter ett tag mådde min mage bättre efter att ha fått upp dess innehåll. Problemet med det hela var att toaletten inte mådde så vidare bra av det. Rören i toaletten var redan igenproppade med en del papper. Allt eftersom Storbritannien inte står för de bästa avloppssystemen i världen och därför klarar det knappt av någonting. Fanny och jag visste inte vad vi skulle göra riktigt men efter att ha gjort några heroiska försök ringde vi vår kära hyresvärd Elizabeth. Hon gav oss numret till Peckhams väldigt speciella rörmokare. Att vara rörmokare i London lever man nog inte som en kyrkråtta precis. Priset för att han skulle komma hit, efter många konstiga frågor och inte heller visat något intresse i det, var det fashionabla priset 75 pund om man inte vill att han skulle göra det olagligt. Det svarta priset var 65 pund men då fick man ingen räkning, vilket skulle kunna leda till att de skulle säga att vi inte har betalat för tjänsten och kräva 75 pund av oss. Nästa gång blir det att köpa en sugkopp för en pund nere på en punds affären, vilket känns som ett mer resonabelt pris för de tre sekunderna. 

Efter att ha njutit av att betalat det hela så blev det att städa det fräscha badrummet. Trots att Emil hade skurat de få kvadratmetrarna till badrum som vi har tidigare under dagen, kunde man inte tro att det hade varit städat på flera veckor. 

Sen blev det att ta det lugnt och äta lite middag och njuta lite framför TV-apparaten. Eftersom min motion under dagen bestod av en promenad till mataffären och sen städat lite inne i badrummet kände jag för en liten promenad runt några kvarter. När jag var som längst bort på min lilla promenadtur märkte jag hur mina ben inte riktigt ville hålla mig uppe. Att ligga lågt i blodsocker när man är ute på en tur utan varken mat eller pengar på sig är inte det smartaste jag har gjort denna dag, eller någon annan dag heller. Det blev att ringa Fanny som fick börja gå mot mig med en macka, under tiden jag virrade mig till en rugbyplan de de hade träning. Förvirrad som jag var gick jag och frågade en av rugbyspelarna om hjälp men han hänvisade mig till det andra gänget som tränade på andra sidan av planen. Där fick jag det fina erbjudandet av en tjej att få hennes squash som hon hade med sig som snacks efter träningen. Dock skulle grönsaken knappt ge mig någon energi medan den förhoppningsvis skulle göra henne piggare efter allt springande och vad man än gör i den galna sporten. Hon visade mig till det lilla fiket de hade där men då behövde jag pengar, vilket jag inte hade. Det såg ganska dystert ut men jag tackade för hjälpen och tänkte fortsätta att gå hemåt. 

Problemet var bara att jag inte hittade grinden där jag gick in, så min underbara slutsats var att sätta mig mitt på en gräsplan bredvid de galna rugbyspelarna. Innan Fanny hittade mig sittandes helt ensam på den upplysta planen, kom en alldeles förträffligt trevlig person och gav mig två av hans Red Bulls. Han hade också diabetes sa han och dessutom hade han ett helt lager av Red Bulls med sig. Underbar person, verkligen. Sen kom Fanny med en macka och hjälpte mig hem. 

Sen var man hemma igen för att ta det aningen lugnt och reflektera över allt som egentligen hade hänt idag. Jag kan helt klart säga att idag har varit utan tvekan den konstigaste dagen under min tid här i London, hittills i alla fall.

Sen under dagen så fick jag panikartat svara i telefonen utan att ha någon aning om något. Chefen var väl inte hur glad som helst över min bemötning med kunden på telefonen men gick nog upp på plus sen igen efter att ha fixat en av mannekängerna. Jag hämtade en fin hudfärgad klänning istället för att leta efter femtioåtta olika byxor som bossen tyckte. Först skulle det vara slimmade mörka jeans, sen bara slimmade jeans. När inget av det fanns blev det vita slimmade jeans, sen vita tajta byxor. Tillslut sket sig allt och sen blev klänningen som jag valde. Klart snyggaste lösningen på skyltfönster problemet. 

Sen var det inte mycket av dagen kvar, det var då jag nästan fick veta vad personen jag arbetar för heter. Antingen är det David eller Dave och för att få reda på svaret får jag väl vänta till i morgon när han skulle ringa mig om nästa gång jag ska arbeta och ta över den japanska brudens pass. Då kanske jag får ett kontrakt på det hela, eller inte. Det återstår att se.

Efter att ha kommit en timme sent till jobbet fick jag förklara allt för chefen hur det fungerar och allt. Han tog det lugnt och var väldigt förstående om det hela. Det var skönt att få bekräftat, en chef som bryr sig. Sen fick jag gå igenom varje plagg nere på damkläderna för att se vilka märken de hade av de olika slags plagg. Det fanns en fin Louis Vuitton klänning som var lila och det fanns några svenska märken med, dock en väldigt liten minoritet. Det tog ett bra tag att gå igenom alla plagg men det roligaste var när jag hittade en brun kjol från Lindex. När började Lindex sälja en massa märkeskläder? Sen slutade jag vid sex tiden och fick 35 pund i handen. Vilket gav svaret på min fråga om jag jobbar svart eller inte. Jag jobbar nog väldigt mycket olagligt men jag slipper att skatta och jag är fri att gå när jag vill, vilket känns bra om jag får jobbet på Monsoon eller favorit stället. Annars har jag ett helt schyst arbete på The Loft så jag ska inte klaga.

Sen blev det att gå och köpa dagens soppa på Léon vid Liberty's. Det vad lax och spenat soppa vilket var underbart gott. Dock åt jag den till den dåliga nyheten att min farfar har dött i dag. Ännu en till sak att lägga till D-dagen, dödsbesked. Det gick snabbt för honom vilket är det bästa minst smärtsamma, men jobbigast för oss anhöriga. Det känns lite konstigt att han har dött. Alla har dock sitt "bäst före"-datum och hans var olyckligtvis idag. Nu är det bara mormor kvar, vilket är tur, för hon kommer att finnas i väldigt många år till. 

Så nu har jag suttit och ätit lite jordgubbar som jag lovade mig att göra när jag hade fått ett jobb, vilket jag har på sätt och vis. Jag vet dock inte om jag äter dem i ett firande syfte eller ett tröstätande. Det kanske inte spelar någon större roll.

På kvällen blev det tacos och hela gruppen hade för en gångs skull middag tillsammans. Efter att alla har fått jobb är det sällan vi alla är lediga samtidigt. 

Idag har Emil varit ledig och Fannys mamma skulle åka hem. För min del var det att åka ner till "The Loft" för att få se vad jag ska göra när jag ska dit i morgon för att jobba. Det känns lite konstigt där, förmodligen kommer jag att få jobba svart med sex pund i timmen. När jag kom dit var det inte ens ägaren som visade mig hur man skulle göra saker och ting utan en av de anställda som inte verkade ha så stor koll på saker. Jag får se hur min framtid kommer att se ut för mig och "The Loft" men förmodligen kommer den inte vara så långvarig eftersom jag var inne på favorit butiken idag och körde på att påminna-dem-hur-mycket-jag-vill-ha-jobbet-taktiken. Resultatet var en miniintervju där på platsen av butiksbiträdet samt att hon skulle höra av sig, inte bara kanske höra av sig utan det var bestämt att hon skulle det. Gillar henne starkt, samt affären. Sen blev det att hämta ett par hela reparerade stövlar. Nu kan jag äntligen känna mig som mig igen. Jag och gymnastikskor är ingen slående kombination och kommer nog inte att bli det heller. 

Sen gick jag från Londons puls till den södra sidans mindre hektiska sida. Jag strosade omkring och letade efter "Imperial Museum". Det var ganska spännande men lite läskigt eftersom det var en massa krigsdockor som bara stod där bakom varje hörn samt en dämpad belysning och attackljud. Sen blev det att gå hem för att laga sig lite mat och dricka lite te och mysa med sällskapet.

Trots gårdagens alla förhoppningar så har jag insett att det är en standard fras som alla butiksbiträden säger men chansen att de ringer är väldigt liten. 

Jag har dock hittat en affär som jag så gärna skulle vilja jobba i och de söker efter någon, men förmodligen vill de ha någon som har erfarenhet av att jobba i affär. Jag tror dock på att gå-tillbaka-och-tjata-teorin vilket jag hade tänkt göra i morgon. 

Idag efter att ha gått omkring i varje liten affär runt om i Covent Garden, Soho, längs Regent Street samt Oxford Street så hade jag nästan gett upp för dagen och kände att söka jobb var inte alltid lika roligt som det var igår. Då när jag gick in i en affär precis vid Oxford Circus som hette Monsoon, kanske inte min favorit butik men verkar ha kläder som är helt användbara och vissa var stilfulla. Där av alla ställen ville de att jag skulle på en arbetsintervju i morgon klockan två. Jag som hade varit inne i två andra Monsoon-affärer där de hade varit väldigt otrevliga och jag kände att jag inte ville jobba där. Så läget är nu att jag ska på intervju på ett ställe jag inte gillar jättemycket, men det är ett jobb i alla fall. 

Jag hoppas dock att jag kan få jobbet på min kära affär genom att gå och påminna de kära personerna om hur mycket jag vill jobba där. Jag kan så gärna börja med bums, ge mig en tid, en lön, ett anställningsbevis och jag är där snabbare än vad de kan säga sina egna namn.

På en affär var det en svensk tjej jag pratade med, vilket jag hoppas att jag får ett litet plus i kanten för. Det känns lite jobbigt dock att ljuga för folk när jag säger att jag tänker stanna här för en lång tid framöver. Det kommer inte riktigt vara en sådan lång tid även om jag så skulle få för mig att utöka tidsschemat för att stanna här. Jag är väl inte den första som drar en sådan fuling skulle jag väl tro. 

Trots att många ställen sa att de skulle höra av sig och att vissa sa att de söker efter anställda, så är mina känslor blandade. Det skulle ju vara underbart om de ringer någon dag här framöver och vill att jag ska komma och provjobba eller börja på direkten, men risken att de inte kommer att ringa är nog aningen större. Jag får bara inte hoppas på för mycket, jag blir så lätt besviken så jag vill inte deppa ihop efter den första dagen av allt sökande. Det är en annan dag i morgon, trots att ingen kanske ringer så får jag leta efter fler spännande affärer där de får turen att anställa mig. Jag hoppas för allas skull att de tar den chansen.

Eftersom jag har gått omkring på stan i flertals timmar så har nu mina fötter sagt ifrån. Kroppen har nu straffat mig med blåsor under fotsulorna och en smärta i varje steg jag tar. Som tur är har jag tagit med mig mina gamla Lacoste-skor så att jag kan röra mig något, så det blev en liten orienteringstur i området istället för att frenetiskt gå ute och leta efter ett jobb. Tur i oturen kan man säga. Jag får en liten förlängd pause från det galna arbetslivet, på gott och ont. 

Så jag tog lite bilder på området där vi bor när jag och min Tesco-påse gick hem ifrån mataffären på denna helt vanliga vårdagen i London. 

Igår var det min tur att städa lägenheten, eftersom den var min städvecka. Dock var det aningen svårt att ta sig i kragen och börja jobba. Dagen började helt oväntat med att mina tre kära lägenhets polare sitter och häller i mig mjölk och juice samt försöker få kontakt med mig. Jag dippade verkligen i blodsocker efter att ha dansat hela natten på en klubb vid Oxford Street. Det var väldigt trevligt att vara ute och dansa och hänga med brudarna bara. Dock så blev man straffad morgonen efter. Ja men med lite hjälp av min mamma via telefon så fixade allt sig.

Efter att ha vilat upp sig efter att ha druckit tre stora glas mjölk och två juice blev det lunch och Anna kom hem ifrån jobbet. Hon har fått en heltids anställning på Office, Victoria. Så nu har vi två anställda i kollektivet på den kära skokedjan Office. Det känns bra att hon fick jobbet. Efter en liten lunch så skulle Emil till jobbet och vi andra drog ner till samhället Peckham, för att kolla läget. Dock är nästan allt stängt på söndagar, det är i alla fall inte öppet så pass länge. Sen efter att ha letat efter någon liten affär som säljer grönsaker och mat som är fräsch. Det är något med alla små mataffärerna och deras dåliga standard. De har varor som har ett bäst före datum som var för en månad sen etc. Det är ganska äckligt och oförståeligt. Jag förstår mig inte på konceptet dyrt och dåligt.

Sen blev det en promenad innan jag steg in i min roll som hembiträdet. Jag hade titeln "Farmor" förut men den byttes ut till "the french maid", om det är bättre eller sämre är en bra fråga men det funkar väl ganska bra ändå. Nu är i alla fall lägenheten ren och fin ett tag framåt. Min första städvecka är över men jag får se hur länge det kommer att ta innan jag springer runt här helt frenetiskt och städar bort saker och skurar golvet igen.