Elegant equation

Nu sitter man i lägenheten i Stockholm i väntan till morgondagens resa mot Italiens bergstoppar som kommer att bjuda på en hel del utförsåkning. De senaste dagarna har min vardag som vanligt kretsat kring motion, aggression och planerande. Den aggressiva delen är fortfarande min frustration när det kommer till min kära sjukdom, dock har det tillkommit några delar till aggressionsfacket i min vardag. Efter en hel del krångel på sjukhuset har jag äntligen fått tillbaka femhundra kronor, dock inte i hand utan på en fin liten utbetalningslapp. När jag idag besökte banken för att lösa in papperslappen och få en mer användbar pappersbit, visade det sig att man måste skicka in checken för att få ut sina pengar. Varför göra det lätt för sig är den stora frågan numera när det kommer till samhällets alla punkter. Det verkar som om vi gillar att göra så lite som möjligt för att underlätta en massa arbete, men i själva verket blir allt bara krångligt och oförståeligt.

 

En till negativ sak är att jag verkar ha en förmåga, eller snarare förbannelse, att inte vara kapabel till att ha ett par skor utan att förstöra dem. Efter att ha lånat mammas vinterkängor och olyckligtvis haft sönder dragkedjan på dem med, har jag inga vettiga vinterskor. Det känns dessutom inte läge att skaffa nya nu när våren är runt hörnet och lurar. Mot min egen vilja har jag spenderat dagen i sju olika skoaffärer utan något positivt resultat. Det fanns som tur var en positiv sak angående dagens stadsbesök, jag fann en bok och mat.

 

Maten känns ganska given, jag älskar mat och skulle passa utmärkt som överviktig om det inte hade varit för diabetesen. Mitt liv hade då bestått av frosseri av allt mat och dryckriket kan tänka sig. Det otippade var att jag har sprungit omkring i ett flertal bokhandlar, mitt i bokrean, och letat efter någon spännande bok. Det blev en engelsk roman av Sylvia Plath i ena handen och kycklingfärs samt citrongräs i andra.

 

Från Chanels Haute Couture visning.

 

Sedan bar det av mot det dagliga träningspasset på gymmet, samtidigt som man följde de mindre lyckade insatserna i OS. När slitet var klar blev det matlagning och planerande av vårens garderob. Plötsligt känner man sig ivrig att sy en del kläder samt att shoppa loss. Det är enbart lite värme i luften som saknas innan kjolen bärs med bara ben igen. Samt att det mystiska NIKE-märket i form av ett jätteblåmärke på mitt lår försvinner. Om inte, skulle det inte vara fel att bli lite sponsrad under den tiden man springer runt utan täckande strumpbyxor. Jag blir en levande NIKE reklam. Det kunde varit värre.

Ofattbart och underligt, är två ord som beskriver de senaste dagarna utomordentligt. När jag tänker tillbaka på fredagens eskapader i huvudstaden Stockholm. Efter flera veckors försök bar det äntligen av mot alpingaraget. Jag och pappa kollade runt lite och fick hjälp med allt möjligt. Efter två timmar kom vi där ifrån med ett par välsittande pjäxor som förhoppningsvis bekväma men ändå hårda, två par ryggskydd och ett par stavar rikare. När vi äntligen hade det avklarat var det tid för att hitta ett lunchställe. Vi fann en parkeringsplats och några små restauranger vid Rådmansgatan. På något underligt sätt satte vi oss på Bronco’s bar, utan att vända på klackarna innanför dörren. Det påminde om en sunkig bar i Londonförorten. Teoretiskt sätt skulle man kunna kalla det för en gömd pärla. Dock skulle jag tipsa alla att gräva ner den pärlan längre ner och vänta på en ny mussla åt den eller vänta tills den bara försvinner. Om man inte gillar otinad, redan färdig stekt kyckling tillsammans med en kaotisk komponerad sallad med dressingar, notera att det är i plural.

 

Sedan var det helg efter att varit aningen illamående på grund av Bronco’s pommes frites. Nu när det är en hel del OS på tv, speciellt i vårt hushåll, har det spekuleras om vilken os-gren man passar bäst för. Trots många mil i längdskidspåret samt flera år i slalombackarna, blev mitt beslut modern femkamp. Vilket innebär löpning, hästhoppning, simning, pistolskjutning samt fäktning. Sverige har presterad otroligt bra i denna gren enda sen os i Stockholm 1912. Spelen var aningen annorlunda då, grenarna var färre och antalet medverkande länder med. Personligen gillar jag grenarna dragkamp och hjortskjutning, samt att Sverige fick näst bästa placering av den totala medaljutdelningen.

 

 

Sommarspelen i Stockholm

När jag satt och valde ut vilken gren som verkade lockande, fick jag en hysterisk skrattattack när jag såg Sveriges väl designade skiddresser från vinter OS i Calgary. Jag förstår inte riktigt hur man bytte ut den snygga från Sarajevo till den minst sagt pajasinspirerade dräkt som ersatte den, underligt kan man säga. Dock blev jag aningen stolt när jag gick in på Goldwins hemsida och hela det svenska alpinlaget visas på bild. Jag erkänner att jag verkligen gillar Godwins kläder och gillar Sverige.

 

Gunde Svan presenterar stolt: till vänster stiligt i Sarajevo och cirkusvarningen i Calgary till höger.

 

Sedan hände det ofattbara i söndags. Min nuvarande bästa vän, hushållets crosstrainer, har fått något problem med kontakten mellan motorn och displayen. Hela apparaturen måste in på omprogrammering. Till dess blir det att promenera till Hemligby-backen och tillbaka i en kyla som ligger mellan minus fjorton till minus nitton grader. Jag saknar crosstrainern kan jag utan tvekan säga. Jag får tänka positivt, jag är i skidbackarna snart och njuter av den italienska maten och bergen.

Mitt liv har nu blivit vigt åt motion, träning och tävling. Om det inte är min egna så spenderar jag en stor del framför tv-apparaturen och följer längdskid- och utförsåkarna i diverse tävlingar och självfallet vinter OS nu när det är igång. Jag känner att min entusiasm till träningen är aningen skrämmande, i alla fall främmande. Jag må har varit väldigt hurtig det senaste halvåret men nu har nivån höjts och man kan hitta mig i längdskidspåret flera dagar i veckan. Vilket inte jag skulle kunna tänka mig för något år sedan. Dock känner man att längdskidåkningskarriären inte kommer att inträffa om jag inte åker dubbelt så fort i jämförelse med min nuvarande tid.

 

Annars har alla hjärtans dag firats även detta år, tillsammans med familj och vänner. Efter ett jubileum tillsammans med Runa var det tid at njuta av skidspåret i ny rekord tid. Det blev så Valentins dag celebrerades tillsammans med fader min. För att liva upp min närvaro, kom David på besök vilket var en oväntad men mycket glädjande överraskning. Tillsammans vågade vi vägra den stereotypiska modellen av hur den 14:e februari ska spenderas.

 

Sedan var det tid för nästa svenska festlighet, Fettisdagen. Eftersom jag nu har mitt liv tillägnat motion och en hälsosam livsstil, motstod jag den hyllade bakelsen semlan. Dock spelar det ingen större roll i vilken livsstil jag befinner mig i, semlan är något jag med nöje motstår i alla lägen. Torr bulle med socker på och grynig mandelmassa och grädde som har stelnat aningen. Det är så minnet av detta bakverk är. Trots att jag bojkottade firandet av semlan, åkte pappa och jag på en ny rekordtid i Hemlingby-skogen.

 

Sedan efter att ha njutit av två högtider och de tre os-medaljerna Sverige har åstadkommit, sitter jag här igen i lägenheten i Stockholm. Imorgon är det tid att besöka Alpingaraget, något jag har haft inplanerat i flera veckor, men på grund av diverse olika anledningar har det aldrig blivit av. Fredagen kommer att tillägnas shopping, eller snarare en investering av snygga motionskläder. Man ska inte behöva vara omatchade och osmickrande bara för att man tränar.

Gastroskopin är numera avklarad. Det känns inte precis som något för personer som är kinkiga. Et blev en liten promenad innan frukosten mot läkarhusets byggnad. Väl där fick jag träffa skomakerskan samt en sköterska. Sedan började proceduren. Jag fick en liten plastring som jag skulle bita i sedan var det bara ner med slangen och svälja. En minsann underlig känsla kan jag säga. Man kände hur något var inne i ens magsäck och rotade runt. Sedan tog hon prover från väggarna i magsäcken och drog ut den långa slangen. Efter det var det så gott som klart. Gudrun tyckte att jag var exemplarisk och att det är få personer som är så lugna och klarar av det så bra. Hon fyllde sedan i att man skulle kunna göra personlighetstest genom att utföra en gastroskopi på folk men att det finns kanske roligare sätt att göra det på. Vilken personlighet har man då om man är lugn när någon för ner en fingertjock slang ner och rör om i magsäcken? Låter snudd på som en psykoman, masochist eller sadist vilket jag gärna inte vill bli associerad med.

 

När besöket sedan var avklarat och promenaden hem, med ett snabbt stopp på ett underbart surdegsbageri på Odengatan som hette fabrique, sedan var det bara att vila upp sig innan det blev lunch hos pappa på jobbet. När maten väl hade tystat mun blev det tid för att gå ner på staden för att spana efter en ny skidklädsel. Efter timtals spaning utan någon större framgång, köpte jag mat nere på NKs saluhall och sedan begav jag mig mot Stinas bageri för att handla den underbara müslin. När jag väl hade gått den långa omvägen kom jag hem igen. Det blev matlagning och dinering innan pappa och jag for iväg mot norr.

 

Efter en färd med känslan att Gudrun hade planterat in något utomjordligt i min magsäck, kom vi hem. På något sätt känns det som om jag har kvar slangen i magen samt hål i säcken. Känns annorlunda och inte så behagligt, men jag hoppas att det var för ett bra syfte. Annars har jag i alla fall blivit en erfarenhet rikare, alltid något.

Idag var det ännu en dag spenderad i lägenheten i Stockholm, utan varken syfte eller mål. Morgonen spenderades med lågt blodsocker samt förvirrande tankar, vilket ledde mig till mataffären nere i tunnelbanestationen. Sedan efter att ha köpt mat och gått in i glasdörrar var det tid för frukost och tid spenderad framför tv-apparaten samt gnugga geniknölarna i form av backpacker. När jag väl hade ätit lunch och mellanmål var det tid att möta upp pappa på jobbet för att tillsammans utsättas för gymmets apparaturer.

 

Efter att ha besökt gymlokalen fyra gånger nu, förstår jag lite charmen med att gå på gym. Troligen blir min kamrat Josef nöjd nu, när jag erkänner att gym inte är drygt och tråkigt. Dock håller jag fortfarande fast vid att det finns mycket roligare sätt att träna på, att träna på gym är inte oumbärligt i alla fall.

 

Idag var tanken att jag skulle ta det lite lugnt. Resultatet blev dock 160 kg i benpress, vilket tveklöst var mer än vad den pinnsmala damen bredvid mig hade. Annars körde vi på som vanligt. Sedan var det tid för oss att gå hem för att laga lite mat samt dinera tillsammans med broder. Efter klockan åtta blev det förbud för mig att äta, eftersom jag ska på gastroskopi i morgon. Dock resulterade allt i en frustration över mitt blodsocker som lever sitt egna lilla liv för tillfället. Nu förstår jag inte varför man ligger högt i blodsocker efter träningen. Det gör livet surt, dock är det bra eftersom om jag hade legat lågt skulle jag inte få äta i vilket fall. Just nu är det inte en så glad Cecilia som befinner sig i lägenheten. Hoppas morgondagen blir bättre.

Denna helg har varit kylig och aningen slapp. I fredags åkte pappa och jag hem från storstadens gator mot norrlands karga väder. För första gången har jag varit med om att vägen blir utbytt av en snöridå och dimljuset var i högsta lagret på. Aningen skrämmande kombination av naturens fenomen och människans skapelser. Väl hemma blev det tid för motion och sedan serveringarbete. Det var en riktig baluns som utspelade sig i Villastadens ytterkant, när Tandläkarföreningen skulle ha sitt årsmöte. Som servitris i en lokal med temperaturen 16 grader, var jag ganska glad över hur kvällen prestation och tillställning. Det var en hel del personer man kände igen från alla dagar man har spenderat uppe på tandvårdens plan uppe på sjukhuset.

 

Sedan var det lördag och en morgon med mitt medvetande väldigt frånvarande. Dock hade nattens händelser inget med det att göra. När man vaknar upp klockan halv tre, av att ens föräldrar anländer hem i ett inte alltför nyktert tillstånd, och inser att man känner sig otroligt gammal. På något sätt vill man gå ner till det lulliga sällskapet en våning nedanför och be dem vara tysta och gå och lägga sig istället. Har man då plötsligt blivit förälder till sina egna föräldrar? Lördagen slutade i skidspåret tillsammans med fader min. Dock var det inte mycket av ett spår ute i Hemlingbyskogen, utan mer två urgröpta linjer i backen. Efter ett ynka varv gav vi upp och insåg att längdskidåkningsförutsättningarna var långt ifrån på topp.

 

Samma procedur var det även denna morgon. Jag blev serverad frukost i etapper och tillsammans med varje etapp fick jag en del av mitt medvetande tillbaka. Denna dag var det tid för mig att testa min slalomdräkt. Mot alla odds och förväntningar kan jag fortfarande få på mig den fina dressen som inhandlades för sex år sedan i Liechtenstein. Dagen fortsattes med en konstant slapphet och kamp mot det låga blodsockret. Jag gillar mat dock men när man måste kontrollera det man äter känns det inte roligt när man hela tiden måste äta för att sedan kunna motionera. Idag struntade vi i idén om att åka skidor och begav oss ut på en gammal hederlig promenad. Resultatet av en timme och tjugo minuter promenad i snön i en sexton minusgradig kyla, var vita ögonfransar och ögonbryn. Det kändes häftigt, vilket det inte var när jag inser att mina kinder är aningen sönderfrysta. Det ordnar sig dock, det är nog inga större problem. Sedan när det väl var tid att transportera sig ner till Svealand hade temperaturen sjunkigt ännu mer och var nu minus tjugo grader. Sicken tur man har när bilen är utrustad med stolsvärme. Dock är inte bilen riktigt utrustad med självlagande delar, vilket skulle varit användbart idag. Nere i garaget skedde en liten olycka i form av bilens baklykta mot betongväggen. Det ordnar sig det med ska vi se. Bara man tänker i positiva tankebanor borde det ordna sig, annars blir det lite mer glatt i alla fall.