Elegant equation

Idag var det den dagen som jag har länge har fruktat, åtminstone de senaste veckorna vilket jag anser vara lång tid nog. Den senaste veckan har jag testat hur det är att vara sambo med ett föremål. Inte vilket objekt som helst utan ett sådant du måste komma överens med, nämligen min engelska grammatikbok.

I början var vårt förhållande jobbigt och segt, men efter att ha läst alla rader om och om igen har jag nu ett klart bättre och förstående förhållande till den.

Vissa saker är fortfarande ett mysterium, andra är knepiga men fungerar och tillsist finns det de delarna som är underbara och fullt förståliga.

Dock, efter att ha somnat tillsammans med den, varit nära på att slänga den i väggen och skrattat åt vissa formuleringar, var det idag tid för att bevisa sin kunskap om detta ämne i ett rum fullsatt men andra studenter som satt i samma situation. Vad resultatet kommer att bli är en bra fråga, jag hoppas bara på att det blir godkänt. Jag får hoppas och tro att jag formulerade mig klart och korrekt nog för att få ett betyg i engelsk struktur. Annars kommer jag att bli knäckt och ofrivilligt försöka leva tillsammans med boken igen.

Sedan efter tentamens gång, var det utfodringstid för min och mammas del innan jag drog mig iväg till vibrationsträningen. På något sätt var det skönt att få träna bort all stress, det är vad jag försökte intala mig i alla fall. Efter ett pass där var det premiär för att besöka Gävle centrum i träningskläder.

Tur är det i alla fall att jag inte såg helt lurkig och förfärlig ut, vilket kanske inte hade gjort någon skillnad. Ärligt talat, tragiskt och fräckt nog, verkar befolkningen i Gävle inte bry sig så värst mycket om hur de klär sig när de besöker allmänna platser. Min uppfattning kan vara helt fel och väldigt ytlig men det är min tolkning av hur folket här är.

Jag handlade snabbt mitt älskade shampoo och balsam, samt en duschkräm sen bar det av snabbare än blixten mot hemmets säkra väggar.

Efter att ha pustat ut aningen efter motionspasset samt cykelturen, och inväntat mörkret utanför fönstret var det god tid för den dagliga promenaden. När jag gick samma promenads runda som jag i stort sätt har gått varje dag i tre månader nu, verkar mörkret ändrat på stigarnas längd och kurvor. Jag var nära på att gå ut i buskarna vid ett flertal tillfällen.

Det värsta som inträffade under dagens stavgångsplåga, var när jag gick på den delen som inte är upplyst utan stjäl ljus från motorvägen för att synas. Jag går där som vanligt och rycker till eftersom jag upptäcker en stor, bred, kuslig varelse framför mig. Några sekunder senare inser jag att det inte var någon fara utan raka motsatsen. Den stackaren kommer förmodligen att få full mundering på sig runt jultiden, inte känd som Jultomten utan julgranen. För att sammanfatta det hela blev jag livrädd för en gran.

När dagens träningspass nummer två var över, överlappades det hela med dagens födointag nummer två tillsammans med mamma: middagen. Efter middagen blev det tid för måttbandet och vågen på denna tre månadsdagen av motion, tråkig men hälsosamkost och bra dagsrytmer. Resultatet var dock inte vad jag hade förväntat mig. Vågen visade samma siffra, vilket kan betyda att fettet har förvandlats till muskler som förvisso väger mer, men sen när jag tog fram måttbandet var det inga trevliga svar för min del. Jag vet inte hur jag ska göra för att få mig smalare men träning och motion har inte hjälp så värst mycket hittills.

Jag får sluta att klaga och fundera mera i morgon. Då blir det inte glada toner alls, vilket det nu ska bli tillsammans med Anna Larsson och tv-tittande och en eventuell vända på staden. Denna kväll blir lyckad!

Iväg mot den sista lektionen i muntlig och skriftlig kommunikation, bar det av emot denna morgon. Det bar även mot min sista presentation som inte skulle vara akademisk och väldigt säljande. När jag kom till lektionssalen denna morgon var den redan upptagen, vilket Marko sedan upptäckte när även han kom dit. Då var det inte nådigt för min kära väninna Stinas pappa Jan Berglin, som fick en rejäl utskällning av en bestämd amerikanare. Efter att ha skickat ut hans klass ur vårt klassrum, till rummet bredvid, var det tid för oss att ha de sista presentationerna.

Jag stod där och presenterade halstabletter och hade nästan kol på en i publiken, efter att jag hade bjudigt henne på en av det väldigt starka tabletterna. Jag förberedde mig på värsta möjliga feedbacken eftersom jag nästan dödade en, upprepade samma sak om och om igen. Istället fick jag bra kritik och att han tyckte att jag har det där med att hålla tal i mig, att det ligger naturligt för mig. Sedan fick jag även kommentarer angående min klädstil, han drog paralleller med Vouge. Jag får ta det som en komplimang, hoppas jag. Sedan var lektionen slut och det var tid att gå hem för att äta lunch.

När jag går mot hemmets värme, möts jag av en man i klädd en gul regnjacka och en stickad mössa neddragen långt över öronen, som ler otroligt mycket mot mig och vinkar. Det var Marko, jag fortsatte och gå och gav det största leende tillbaka eftersom jag inte hade en aning hur jag skulle bete mig. Marko är en läskig person som jag ser upp till och respektera, men jag skulle verkligen inte komma i bråk eller oense med honom.

Mitt nuvarande liv, dokumenterat av andra och hittat på google.se

Sedan var det träning för min del idag igen, en riktig pärs men värt mödan. Efter alla träningsformer var det middagsdags framför tv-apparaten och grammatikboken, eftersom mamma var ute med Marianne. Dock lades fokusen mer på tv:n än på studierna och tillslut lades boken bort för att kunna koncentrera sig på det senaste avsnittet av ”Criminal Minds”. Efter ett tag kom mamma hem och jag tog min femte kopp te för dagen, då en rymmer cirka sju deciliter. Efter att ha ätit en hel del och fått upp blodsockret är det väl nu tid för grammatikboken igen, eller snarare sängen och sömnens rike.

Idag var det att pallra sig till högskolans lokal och Markos föreläsning. Idag var det dock bara presentationer från de resterande samt några säljande. Efter dagens stund var det tid att hänga lite med Josef och Anton utanför skolan innan jag vandrade hemåt för att agera husmor.

Mina färdigheter som husmor har dock försämrats markant sedan jag fick det smeknamnet under hemkunskapen av Martin Andersson. Jag har dock fortfarande koll på allt i köket och styr och ställer, men det är inte så mycket att styra och ställa över när man är själv. Resultatet blev en broccolisoppa av god kvalité, som avnjöts tillsammans med serranoskinka och en stor kopp te och Vika-bröd.

När jag väl hade ätit min simpla lunch framför tv-apparaturen, begav jag mot nya skakande äventyr.

Jag hoppade in på V.i.B på söder, vilket med andra ord betyder en gymaktiglokal fylld med vibrationsplattor. Det var meningen att jag skulle testa denna omtalade träningsformen som ska ge tydliga resultat efter kort tid. Enligt mig låter det som något som är för bra för att vara sant, vilket säkert kommer att resultera i att det inte är sant. Vi får se vart detta kommer att leda.

Efter introduktionen av denna skakande apparat, mötte jag, iklädd träningskläder och lite smått svettig, tre ynglingar som säger: ”Sensuellt”.

Jag kände att min roll som ”Sensuella Sussie” fungerar även efter träningspasset, känns dock mer oroväckande än smickrande.

Ut på långpromenad med värk i kroppen till solen hade gått ner och den sista halvtimmen på promenaden, spenderades i nästintill total mörker. Bra förberedelse inför de kolsvarta dagarna som vintern förmodligen har att bjuda på. Dock har vintern inte dessa dimfyllda fält när solen håller på att gå ner, vilket inträffade idag innan mörkrets ridå.

Väl hemma var det att laga mat och försöka känna att man har varit duktig under dagen men lyckas dessvärre inte. Sedan var det att äta lite mat och kolla lite på tv samt välkomna först en nyklippt mamma och senare en halvfrisk pappa.

Fredagen jag förmodligen alltid kommer att minnas. Inte för att det var dåligt väder eller ganska segt över huvudtaget. Istället för att sitta hemma och frenetiskt plugga en massa grammatik, bar jag mig av till stadens ganska tråkiga kärna. Idag var det tänkt att jag ska göra det jag numera är tillåten till men en tillgång jag inte riktigt har utnyttjat. Nämligen att handla på Systembolaget, så här två månader efter min tjugoårsdag kände jag att det var på tiden.

Jag gick in där och köpte det jag skulle, en Dom Perignon vintage 2000. Sedan mot kassan aningen nervös över att de inte skulle fråga om legitimation. Vilket skulle vara skrämmande om de inte skulle. Jag ser väl inte alltför vuxen ut, eller gör jag? Som tur var klarade jag mig från mitt mardrömsscenario, och fick visa upp min legitimation men istället skulle mitt bankkort ställa till med problem.

Sedan var det över, dagen jag lite smått har skjutit fram och gjort allt för att undvika. Jag känner dock att det var en bra investering jag köpte först av allt. Den kommer att pryda en hylla nere i källaren i ett decennium, och kanske ett halvt extra, innan den kommer att blir avnjuten.

På kvällen blev det att äta middag med mamma och pappa som båda hade kommit hem ifrån Stockholm. Det blev en massa diskussioner och planer ordnade, innan hushållet Nilsson Holm hade konsumerat lite för mycket alkohol, med mig exkluderad, och somnade på diverse ställen i huset. Trots det kändes det som en relativt lyckad dag.

Idag, tisdag, var det tid för föreläsning som vanligt. Det var även tid för nerverna att spela ett spratt eftersom att framföra det tredje talet stod på schemat. När jag väl blev knuffad upp från den säkra stolen på bänkraden längstbak, fick jag stå inför klassen och halvt improvisera. Jag känner att mitt första tal var det bästa sen har det dalat neråt. Jag hoppas att det räcker till ett bra betyg i vilket fall.

Sedan när alla som var förberedda för att framföra sin presentation hade gjort det, var det rast. Jag försökte komma i fatt Anton och Josef på vägen till cafeterian, istället kommer Marko ikapp mig och säger: ”You’re quite tall, right?” en helskrämd Cecilia försöker att hålla en liten konversation innan jag kutar fram till dem andra två. Efter att ha berättat händelsen uppfattade dem meningen annorlunda: ”You’re quite alright!” vilket skulle vara mer komiskt men även väldigt skrämmande.

Sen efter att ha snackat lite om nästa uppgift, att försöka sälja ett föremål, tjänst eller dylikt, var det slut för idag och man begav sig hemåt.

Idag var det dagen då Lilli och Jossi skulle åka tillbaka till Göteborg, så jag bestämde mig för att vinka av dem på tågstationen.

Sedan var det tid för motion och försök till pluggande, inget gick väl vidare bra. Sen kom en sjuk pappa hem på kvällen och gemensamt studerande.

Dagen startades med att säga, eller snarare mumla, hej då till mamma och pappa som far iväg mot landet fyllt med goda viner, ostar och förmodligen en massa fransmän, nämligen Frankrike. Sedan var det iväg mot grammatik föreläsningen, den nästsista vilket skapade en panik eftersom det betyder att det är slutprov i det hela snart.

När lektionen var över var det tid att sitta i matsalen och se på alla som åt den nästan dagliga måltiden Nasigoreng, i umgänget av mig själv och mitt tal. Sedan kom väl domedagens tid, det kritiska talet inför Marko och fem andra personer i specialgruppen. Jag har dock inte något minne av vad jag egentligen sade under framförandet men det gick hyfsat. Han tyckte att jag visade bra personlighet i alla fall. Får hoppas att det väger upp till ett bättre betyg.

Det tredje och förmodligen sista talet kommer nog bli det lättaste, förhoppningsvis. Skolan tog slut och jag begav mig hem i denna orkan som har blåst upp.

Hemma och nästan inställd på att sätta sig ner och skriva klart den övertygande artikeln, som är till i morgon, från början till slut. Jag satte mig ner vid datorn känner mig hungrig och går för att se om mitt blodsocker är långt nog för mig att äta. Istället för att ta blodprovsmätaren och testa mängden socker jag har i blodet, slänger jag den på golvet vilket leder till att den gick sönder.

Den jag använder ett dussin gånger om dagen, minst, är helt oanvändbar nu. Lösningen blev att jag ringer sjukhuset och förklarar läget och ser om de har någon mer sådan inne. Svaret var nej och de kommer inte att få in fler heller.

De bojkottar min blodprovsmätare för att Gävleborgslandsting tycker att den är för dyr. Jag förstår inte hur de tänker eftersom de får bidrag för dem utgifterna, pengar de gör något annat roligt för.

Jag ringer sedan något nummer som jag trodde skulle leda mig till företaget som producerar denna mätare, men istället snackar jag med någon virrig man som kopplar mig rätt. Jag förklarade problemet och de skickar en ny mätare till mig som borde vara i min brevlåda i morgon eller på fredag. Känns underbart! Jag bojkottar sega dryga och framför allt komplicerade apparater som den Gävles sjukhus vill att jag ska använda mig av.

Sedan blev det promenad och matlagning innan jag satte igång med artikelskrivandet. Resultatet av den kommer nog inte att vara framställt på några timmar om jag känner mig själv rätt. Den har bra innehåll men strukturen är långt ifrån acceptabelt. På toppen av det har jag cirka dubbelt så mycket jag måste skriva.

Jag är taggad!

Nu var det ett tag sedan jag skrev var som egentligen händer i livet. Det är för det mesta matlagning, försök till att vara duktig och studera, följa en massa tv-serier som precis har haft säsongs premiär, sova och motionera. Sedan är det vissa dagar som skiljer sig minimalt men det är de små sakerna som gör mina dagar så annorlunda, trots att allt är totalt inrutat.

Idag hade vi sovmorgon vilket blev att jag satt och fick lite ångest över min uppsats om utbildning. Meningen var att jag skulle göra en del förbättringar men insåg att tiden rann iväg och jag fick skriva ut ett arbete med en otroligt dålig inledning och slutsats. Jag får ordna det till nästa gång, få introduktionen så att slutsatsen får ett svar. Sedan var det tid att gå vidare och planera inför nästa artikel och presentation – det övertalande. Jag kan övertala folk till saker och gör det konstant, men att skriva om något som jag själv tror på känns inte så lätt. Jag har tänkt på detta ett tag och kom fram till att skriva om återvinning skulle vara bra, tråkigt ganska självklart och igenom tjatat, men bra. När jag satt där under lektionen hör jag hur en annan säger att hon ska skriva om det och får bra respons om det från Marko.

När han kom till mig och fick höra att jag inte riktigt hade en aning om vad jag vill övertyga folk om, ger han förslag om att klä sig i dyra kläder, läsa Vouge, åka till Paris på modeveckan. Jag försökte att förklara att jag inte är en sådan modenörd utan att mitt första arbete egentligen var bara ett arbete. Jag är dock intresserad av modets historia och så men jag är långt ifrån någon som slavisk följer de olika nya trenderna och så vidare. Dock är det bilden av en av modevärldens slav, folk uppfattar mig. Känns jobbigt att bli klassificerad som en utseendefixerad blåst person, men det kunde vara värre skulle jag verkligen tro. Ja Josef har också blivit inrangerad i en grupp av Marko, inte modefreaket utan träningsnarkomanen. Dock har han inte upptäckt Antons underhållande egenskap.

Sedan var det tack för idag och slut för idag och man begav sig hemåt för att ta en promenad samt vara med David på biblioteket en stund innan vi begav oss hem till mig. Där blev det en snabb spolning igenom filmen ”Män som hatar kvinnor” undertiden vi åt middag. När klockan hade blivit halv nio mötte vi utt Frida, Fredrik, Elin, Lisa, Markus och Josef utanför bion för att se ”Flickan som lekte med elden”. Så nu har jag sett båda två filmerna, kan rekommenderas men inte direkt efter varandra. Det blev lite väl kaka på kaka där, men det var trevligt att göra något annat än att sitta hemma och häcka.

Hem i det iskalla vädret för att dricka en stor kopp te framför tv:n under två filtar innan man tog sig i kragen och gick ner för att lägga sig.