Elegant equation

Idag började morgonen klockan halv åtta med frukost på hotellet innan resan fortsatte väster ut. Pappa fick starta resan genom Sverige och över Öresundsbron. Väl i Danmark hände inget speciellt, det var dock inget jag hade förväntat skulle hända där. Jag somnade rätt fort i baksätet i bilen. När vi väl hade kommit ut ur Danmark, tillsammans med regnvädret och alla gristransporter, och in i Tyskland var det Autobahn för hela slanten. Det som först kom som en chock på radion, var från den danska radiokanalen vi fortfarande hade kvar. De spelade ”Vill ha dig” remixen av Drömhus. Sedan när vi väl bytte till en tyskradiofrekvens visade det sig att Mando Diao samt Roxette spelades flitigt.

Efter några timmar kom sällskapet fram till att det var tid att stanna tillsammans med alla lastbilar vid en restaurang längs vägen. Herrarna körde på Burger King’s urval medan jag stöttade den tyska matkulturen, schnitzel. Dock var det långt ifrån den mest prisvärda jag har ätit i mina dagar, men är man i Tyskland så är man.

När den pausen väl var över fick pappa återigen ta förarplatsen i bilen. Eftersom jag hade sovit bort större delar av dagens bilfärd fick familjen för sig att vi skulle räkna antalet mötande personbilar och jämföra med antalet lastbilar. Resultatet blev nästan att vart tredje fordon är en lastbil, hysteriskt många lastfordon.

Dock borde leken ändras och istället ska man räkna antalet regnskurar samt vägarbeten. Tyskland må ha väldigt fina vägar och vi har fått nu förstått varför. Ständiga restaureringar av vägarna.

Efter några stop och många om och men om man verkligen ska köpa en karta över Tyskland så att man får en aning om hur man egentligen ska köra, ringde vi vår kära GPS på hemmaplan, mamma. Vi fick en liten guidning i stora drag, vilket gav oss ett klartecken på att vi har lyckats att hitta rätt hittills utan någon karta.

Efter många fler mil fick jag agera sekreterare åt pappa, jag fick nämligen ringa conciergen i Sverige som var på snäsningshumör, för att få hjälp med ett övernattningsställe någonstans mellan Köln och Aachen. När vi väl har passerat Köln ringer den inte fullt lika otrevlige mannen upp mig och informerar oss om att han har bokat ett familjerum på ett hotell i centrala Köln åt oss.

Då var det bara att vända om tillbaka till Köln. Dock var det lättare sagt än gjort. Efter några kringelkrokar på sidan av motorvägen hittade vi tillslut in till Köln eller Cologne, och även till det området vi skulle bo nära. När vi väl hittar Domkyrkan samt Marzellenstrasse där hotellet var etablerat, visade det sig att gatan plötsligt blev enkelriktad.

Återigen fick vi använda oss av vår personliga GPS och efter många varv hittade vi tillslut rätt. Där stod hotellet Drei Königs am Dom, kanske inte det vackraste i staden men fullt funktionabelt.

Det vär även då vi insåg att jag är den i vår familj som har minst toaletbehov, trots att jag är den som dricker mest. Medan de andra han stannat lite då och då för att lätta på trycket väntade jag hela fjorton timmar. Otroligt ohälsosamt, vilket allt under denna resa är. Middagen spenderades två kvarter bort på McDonald’s välbekanta lokal. Efter att ha testat sig på en kyckling wrap med potatisklyftor, bar det av mot en promenadtur i Kölns centrum. Vi insåg att H&M är en mycket lyckad affär i denna stad efter att ha sett fem stycken butiker under en kort stäcka, samt att bygga en stor domkyrka förr i tiden med en enastående arkitektur kan ha varit långt ifrån lätt och smidigt. De som gjorde det borde utan tvekan få en eloge.

Sedan bar det av mot hotellets gröna heltäckningsmatta för att försöka somna till tågstationens alla ljud.

Efter att ha tagit det lugnt på hemmaplan ett tag efter festivalyran, genom att ha åkt och badat, sytt en ganska misslyckad klänning, åkt en dagstur till Uppsala, haft en liten men mycket lyckad återträff med några tjejer från gamla 6A, samt träffad både Johan och Daniel som är hemma för tillfället. Har jag nu med sällskap av den manliga delen av familjen dragit mig ut på en lång bilsemester. Jag kommer ihåg när man var liten och åkte runt i södra Sverige för att besöka alla möjliga små glasbruk och underliga platser, en resa för att upptäcka och bekanta sig med sitt hemland under en vecka eller lite mer. Denna gång har resa ett helt annat syfte och destination och tempo. Vi har nu Frankrikes champagneprovins i sikte för att bunkra upp källaren med lite drickbart och gärna på en sådan kort tid som möjligt. Resan började lite lätt på kvällen den 6 juli mot Stockholm för att övernatta där.

När man vaknar upp på morgon har man insett att vi har spräckt det fullproppade schemat aningen, men det var inte förrän vi kom till Södertäljetrakten tidsplanen sprack fullständigt. Vi stod så gått som stilla i en lång bilkö nära Hölö. När vi väl kom fram till den lilla avfarten alla bilar skulle igenom hade vi turen att bli igenomsläppta på motorvägen. Dock visade det sig att vi drog nitlotten när vi hamnar i en ny kö. Efter att ha stått stilla i drygt en och en halv timme sammanlagt, kom vi fram till om man är lastbilschaufför och inte kan hålla sig på vägen, ska man inte köra.

Sedan bar det av mot Linköping där vårt lunchstop inträffade. Vi insåg även att Linköping kanske inte var den roligaste staden i detta rike, inte om man utgår ifrån det lilla vi såg. Efter en bakad potatis rikare bar det av mot bilresan igen. Efter många mil och några chaufförbyten, var vi äntligen framme i Malmö. Där vi virrade oss runt efter stället där vår första natt ska spenderas. Det är lite av ett lägenhetsrum kombinerat med ett hotell. Rummet var väldigt fräscht och modernt. När vi hade checkat in och tagit upp vår packning bar det av mot Möllans bar och restaurang. Där hittade vi ett bord ute i den fortfarande rätt så varma luften och åt lax samt entrecote, innan en promenad runt om i Malmös kvarter inträffade. När vi väl gick runt och kom in i dem centrala delarna började regnet att ösa ner. Det blev för oss att pinna tillbaka till hotellet för att njuta av värmen och tv-apparaterna samt alla Michael Jackson program i samband med hans begravning.

Nu har man kommit hemifrån ett minst sagt äventyr från Dalarna. Jag har överlevt denna tur till Borlänge och all den negativiteten jag hade och tveksamheten suddades snabbtbort när man väl hade etablerat sig.

Allt började med attjag och Anna kånkade ner en hel del packning till tågstationen mitt i denstekande värmen. Känslan var att man befann sig på ett gym som någon smartmänniska hade placerat mitt inne i en bastu. Väl på tåget var det svalt ochskönt och man satt fint vid toaletten inne i kupén.

Vi kom tillslut framtill Borlänge där det blev att leta reda på Kupolen där Lilli och Jossi befannsig. När hela sällskapet väl hade samlats var det dags för att handla lite matinnan det blev att åka till campingområdet. Där möttes vi av inga mindre än enotroligt lång kö för både armbandshämtningen samt ”incheckningen”. Väl igenomalla kontroller vad det tid att besöka vårt fina tält, Hytten. Efter att haetablerat sig aningen i tältet blev det en vandring genom staden mot Maxhamburgare, där vår första middag tillsammans utbringades. När våra magar välvar mätta och belåtna tog vi oss tillbaka till campingen där vi träffade en heldel välbekanta ansikten. Sedan spenderades kvällen och natten tillsammans medde härliga unga människorna innan jag var gammal nog att kunna hålla mig vaken.Ingen var värst förvånad över att jag gick och lade mig cirka en timme innandem andra.

En ny dag hade nalkatsoch vi insåg att vår campingplats var nog bland dem bättre. Vi bodde bakom enliten skogsdunge, dock använde en stor del av campingens besökare den somtoalett, men det bra med den var att vi hade skugga på morgonen. Sen bodde vinära ett Konsum tält, nära vattenkranarna, relativt nära till bajamajorna samtnära till in- och utgången av campingen. Det var bara att börja dagen med tvåmackor med lite ost på tub som pålägg. När vi hade vistats inne i detbastuaktiga tältet ett tag var det tid att promenera till Jossis pappas hus.Där blev det tid för lunch och stödsovning framför tv:n.

Väl utvilad var det tidför gänget att dra sig mot staden och checka lite innan det var tid för någrakonserter. Det blev ”a camp” innan vi drog oss till ett mysigt litet fik somhette café Peace & Love, som låg precis bredvid Jossis pappas klubb. När vihade ätit upp våra varma mackor var det tid att dra sig vidare för att träffaupp Anna. Sedan gick tiden och det var äntligen Mötley Crüe som spelade.

Dock är jag inget fanav dem överhuvudtaget men efter två låtar hade jag fått nog och jag och Annadrog oss till Keanes tveklöst underbara framträdande. När vi hade stått där ochförst iväg av dem vackra tonerna var det tid att finna Jossi och Lilli. När vifann dem tillsammans med en mystisk brasiliansk man var det dags att avledamannen och kläcka den tragiska nyheten om Michael Jacksons död, för Jossi.Detta resulterade i en gråtande Josefine vid vägkanten samt en glädjespridandeLinnéa som går runt och ropar hejaramsor om Mötley Crüe. Väl på campingen igenvar det tid att umgås med sina campmedlemmar. Sedan efter en hel del rackartygtillsammans med Verdandisterna samt Runaiterna var det dags för mig.

Efter några timmarssömn, samt något besök av störningsjouren Jossi och Lilli mitt i natten, närdet snackades om kaviar samt brassestolar. Sedan bar det av mot en fräscharehygien hemma hos Jossis fader. När vi alla var aningen utvilade samtuppfräschade bar det återigen av mot festivalområdet för att investera litepengar på glass. Efter glassnjutningen var det tillbaka till campingområdet föratt ta det lugnt och hänga med gänget innan det bar av ner mot Pete Doherty ochBabyshambles, samt lite thailändsk mat. Efter att ha checkat runt lite påområdet bar det av mot The Rock House och träffa Jossis pappa samt någrasläktingar och andra främmande personer ifrån Dalarna, innan konserten förkvällen kom, nämligen Mando Diao.

Där stod vi och dansadetill allas favorit sånger hela kvällen lång.

När det tyvärr var slutpå det roliga var det tid att träffa tjejerna och killarna och fortsätta meddet roliga. Vi träffade några lirare från Chile. Enligt dem var Gustav ocksåfrån Chile, trots att han inte är på en fläck likt en sydamerikan, samt att jagvar halv bosnier. Jag har inget emot bosnier överhuvudtaget, men jag känner migväldigt svensk. Jag ska dock inte klaga, det kunde ha varit värre. Sedan gickhela ligan på upptäcktsfärd runt om på campingen. Plötsligt sa det pladask och det låg en Harald Löf på backen. Efter det blev det att gå på skattjakt förvissa medan jag höll mig till att diskutera vilken sittställning som ärbekvämast innan tältet kallade.

Sista festivaldagen varnu kommen. Den var både efterlängtad samtidigt som det var aningen tragiskt. Jagvaknar upp av en otrolig smärta i mina fötter och inser att de har blivitinvaderade av ett dussin skavsår samt blåsor. Dem var inte överlyckliga av dendagen som komma skall. Allt började med att promenera till huset för matintagsamt aningen uppladdning. När vi väl kom iväg staden inser vi att alla butikerhar stängt, inklusive apoteket. Då bar det av in i festivalområdets hetta föratt se Florence Valentin, innan mina fötter hade fått nog.

Då bar det av för migatt gå längs Borlänges gator gråtandes av smärta för att komma till kupolen.Väl framme hade jag äntligen turen på min sida, apoteket var öppet. När jaghade inhandlat skavsårsplåster i mängder fick jag sällskap av en pratgladdalkarl när jag väl skulle få plåsterna på plats. Sedan blev det att stapplasig runt i kupolen och handla lite små saker, innan jag blir upphämtad av Jossioch Lilli. Sedan gick vi i värmen tillbaka till campingen för en återhämtningav energi. Efter ett tag bar det av mot konserterna igen och ett letande efterHajens scen. När hennes konsert var slut bar det av för mig och Jossi tillthaimaten där vi fick pinfärsk mat. Sedan var det pengabroderns tur attunderhålla oss. Sen hem till tältet för min del undertiden dem andra sprangrunt och njöt av musiken.

Dock var det väldanstur att jag gick till campingen av hygienskäl. När jag väl låg och vilade minapulserade fötter hörde jag hur en man stod utanför tältet och ansåg att vårttält var lika med en toalett. Jag sprang ut ur tältet skrikande för att undvikaden dåliga stämningen samt odören som annars skulle skapats. När jag väl hadevilat ut mig aningen var det tid att promenera ner för att träffa upp demandra, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort.

Det enda jag fann varstället där de sålde väldigt goda pommes frites med bearnaisesås, dock blev detutan kycklingskinn vilket var Lillis stora favorit. Sen var det tillslut denkonserten som dem flesta hade sett framemot, nämligen Håkan Hellström. Därbland alla främlingar stod jag med min pommes frites-tallrik och sås på tröjan.Med det tog festivalen slut, men inte stämningen med den.

När man väl var påcampingen blev det ett sista häng tillsammans med alla andra. Förstgissningsleken, följt av ett virrvarr av att chipsätning, chipskastning, enmytoman samt schizofren. När klockan var alltför mycket insåg jag och Anna attdet inte var någon idé att göra sällskap med våra söta sovande tältmedlemmar.

Efter att ha suttit ochsnackat bort hela natten var det tid att plocka ner tältet och packa ihop allasaker. När allt det var avklarat var det bara att tacka för sig och röra sigmot Annas pappas bil. Där stod han som räddaren i nöden och körde oss hem medett matstop i Falun. Där vi alla blev förvånade över att McDonalds verkar haklappat igen. Sen blev det sömn för min del resterande delen av bilturen hem.

Väl hemma kände jag hurjag tveklöst kunde kryssa av ”överlevt en festival” i min livserfarenhetslista.Det som inte överlevde värst vidare var Michael Jackson, mina fötter, minhjärnas kommunikation med resterade delar av kroppen på grund av att vara vakeni tjugoåtta timmar i sträck, och delar av min rygg. Annars var det frid ochfröjd för det mesta. På något sätt vill man tillbaka till campinglivet, trotsatt det är bland det ofräschaste jag någonsin har varit med om.

Det känns som hela denhär festivalsaken inte är något som är speciellt för Cecilia Nilssonspersonlighet, men det är kanske det som gjorde det extra roligt.