Elegant equation

Helgen har nu passerat med en lugn start med ett besök på bondens marknad, utrensande av skafferiets malgömmor och en del promenader. Dock har den avslutats med en farhåga jag har burit med mig ett tag nu.

När familjen for iväg mot Stockholm och man sitter trött och frusen framför tv-apparaten är det en dålig idé att få för sig att somna där när det är svårt att fokusera bilden på apparaten. Efter att ha sovit ett tag och galet försöker hitta inspelade program på televisionen utan någon succé ger jag upp och inser att det är i god tid att ta långtidsverkande insulin. Nästintill hel groggy går jag ut till köket tar mina sjutton enheter insulin men inser när jag lägger tillbaka sprutan i lådan att sprutan till den långtidsverkande ligger fortfarande kvar där prydligt. Då inser jag att jag har pumpat in kopiösa mängder av snabbverkande insulin, vilket verkligen är en dålig kombination med att jag redan ligger lågt i blodsocker.

Paniken slår in och på något sätt tänker jag att familjemedlemmarna som nu befinner sig i Stockholmstrakterna kan hjälpa till via telefon. Dock inser jag inte snabbt nog att lite müsli, som i vanliga fall räcker perfekt, inte är nog för den fyrdubbla dosen insulin jag tog i jämförelse med det jag tar till måltid. Efter ett tag vet jag inte vad som händer men jag sitter och spiller sockerblandad mjölk över mig à la London och försöker kommunicera med moder. Efter lite druvsocker och en smaskig levain macka blev saker och ting klarare och allt var i stort sätt tillbaka till normalt.

Nu efter gårdagens kväll och en dålig natts sömn, känner jag mest ångesten över att fylla kroppen med en massa onödigt tillväxthormon. Albertdagen blir lite mer motion än planerat tillsammans med en del vila för den delen med. Dock kommer jag ha full koll på att ta rätt insulin i de framtida aftnarna och placera antingen ett par senilsnören eller gps-sensor på mina glasögon. När jag väl finner dem.

Numera är jag inte bara livrädd för insekter som tillhör genren svarta hexapoda, med andra ord mörka sexfotingar det vill säga min mardröm. Med det borde den nakna hemska sanningen komma fram, vilket är samma som det har varit långt innan Moa påminde mig om skapelsen innan hon hade mosat den mot en använd glasspinne. Krypet är en tvestjärt, tyvärr vilka verka trivas bra i den svenska sommarens miljö liksom jag och många andra varelser.

Som tur är har de tagit semester ifrån detta område och lämnat mig aningen ifred. Dessvärre har de tipsat denna tomt till deras polare som i detta fall infaller i att vara malar. Turen på min sida har jag inte någon fobi för dessa flygande varelser ännu utan snarare en aggression mot dem. Istället för de äckliga svarta krypen är det de silvriga flygande släktingarna som har flyttat in hos oss. Det känns som om de befinner sig över allt. Precis så är det nog inte riktigt men inte heller långt ifrån. Jag får vara glad över att man kan preparera huset med lavendel så håller de sig borta.

Så imorgon blir det att tillverka små lavendelpåsar vilket jag för drygt ett år sedan tipsade min kära chef i London att göra. Förhoppningsvis befinner det sig inga malar nere där längre. Vilket jag hoppas att deras släktingar här hemma har samma öde.

Denna dag har inte bjudit på mycket spännande, men har påmint mig om väsentliga saker och agerande i vissa tillfällen. Efter att ha skannat in en hel del bilder och njutit av all nostalgi man får från vissa bilder och inväntat bättre väder var det tid för Cecilia att motionera i form av promenad.

En påminnelse till sig själv när det kommer till att motionera utomhus i slutet av sommaren på väg mot hösten och när vädret har varit ostadigt hela morgonen, är att bara för att solen skiner för stunden betyder det inte att solens strålar kommer att fortsätta befinna sig framme. När jag hade avklarat en dryg sjättedel av turen började det regna. Inom en snar tid eskalerade antalet droppar markant och jag fick ångra mitt klädval lika snabbt. Eftersom solen sken när jag lämnade huset samt att det fortfarande är sommar hade jag klätt mig i ett par shorts och en t-shirt. Efter några minuters promenad i regnet var inte en molekyl torr på det jag hade på kroppen. Jag tänkte att det kunde vara värre, det kunde vara åskväder. En påminnelse till mig själv igen är att inte tänka att det kunde varit värre, för på något sätt verkar den värre situationen inträffa. När jag gick där och var längst bort på rundan blev ljudet av det smattrande regnet ackompanjerat med åskans muller. Tillslut var en stelfrusen och aningen vättskrämd Cecilia väl innanför hemmets säkra väggar.

Sedan fortsattes inskannande av minnen i form av negativ samt tv4:s gamla godingar. Jag insåg idag att de visar den gamla favoriten Rena rama Rolf och inte nog med det utan de nya avsnitten av det fantastiska programmet Fångarna på Fortet. Jag kommer ihåg hur man en gång i tiden satt klistrad framför tv-rutan när dessa program visades. Troligen blir den inte så igen, men en stor sannolikhet är det att man följer dem lite smått.

Nu har ålderns höst inledds och snart startar årets höst med den. I slutet av sommarens sista månad har vädret bjudit på en del soltimmar trots allt. Med solen har blåsten dock hängt med som ett bihang, vilket i sin tur har bidragit till de dåliga resultaten i cyklingen. För tillfället känns tour de France lika ansträngande och omöjligt som att hoppa upp för Mount Everest jämfota, till och med Siljanrunt känns som en ansträngning med slutresultatet döden.

Tråkigt nog har cyklingens charm försvunnit en aning, men skyller det helt och hållet på kastvindarna samt utmattningen av för mycket av det goda under en kort tid. Tyvärr brukar inte tråkiga saker komma ensamma. För stunden känns det som om huvudet ska sprängas i samband med explosionen av resterande delar av kroppen. Jag har nu blivit utsatt för en bergochdalbana som jag inte visst existerade från första början samt att den inte verkar vara utrustad med några säkerhetsfunktioner. Jag hoppas och ber att denna tur tar slut snart och att allt ordnar upp sig någorlunda. Då kan jag äta normalt, motionera i måttliga mängder samt scanna in bilder i lugn och ro.

Istället verkar min kropp, och man får inte glömma min omgivning, välja att vara kvar på denna förfärliga bergochdalbanetur på en obestämd tid. Jag får scanna in bilder trots det och försöka filtrera bort det värsta. Det kunde varit värre. Charmen till det mesta kommer nog inom en snar framtid tillbaka. Annars blir tour de France olidligt.

När man väl befinner sig i Stockholm och frenetiskt letar efter ett bra, snyggt tyg till ett överkomligt pris samt strosar upp och ner längst gatorna innan man kommer hem till lägenheten och känner sig trött och utmattad. Då plågar man kroppen sin med två varv i Lill-Jansskogens gröna spår samt tjuvkikar lite på nykomlingarna på kungliga tekniska högskolan. Trots det varma vädret verkar regnet inte vilja hålla sig helt borta och singlade ner några droppar med jämna mellanrum.

När man väl hade hetsat klart i form av letande och motionsrunda blev det en lång paus ensam framför televisionen under ett duntäcke. När jag hade avklarat program mer eller mindre meningslösa än de andra fick jag sällskap av ingen mindre än min egen far.

Då var det tid att svida om och göra sig redo för kvällens äventyr på högsta grad.

När taxin hade virrat sig klar runt på stadens gator kom vi fram till Blasieholmens ansenliga hotell med en dörr in till Mathias Dahlgrens matbaren. Där satt jag tillsammans med pappa vid bardisken och blev serverade den ena fantastiska maträtten efter den andra. Fick underbart gott levain bröd samt små knäckebröd i en liten påse ackompanjerat med en klick smör på en skifferplatta. Menyn var en del av underlägget. Middagen startades med en sashimi på salmanlax och renkalv och övergick till en fantastisk sej komponerat med skogssvamp och pricken över i:et var desserten. För min del blev det en yoghurt med vitpersika tillsammans med en persikoglass, honung, kanderade hasselnötter, salt och förvånansvärt gott olivolja. För pappa blev det en otrolig chokladfondant med toffeeglass.

När man väl trodde att den fantastiska aftonen var avslutad fick vi en liten skål med choklad och Madeleinekakor som vi till och med fick med oss hem i en av de små bruna papperspåsarna. När kvällen nu var slut var magen i extas och belåtenhet liksom själen tackvare sällskapet och bemötandet av den underbara personalen. Nu blir det bara att åka hem och tillaga recepten ur boken hans och minnas den lyckade middagen på matbaren. Det var verkligen ett ställe värt att gå till.

Numera är den glada tiden som tonåring ännu längre bort. Man är placerad i genren bland de som lagligt får besöka utelivet i staterna, samt att man har uppnått siffran man är ostraffbar i blackjack. Jag kan stolt tillägga att jag är nyss tjugoett år fyllda.

Mot mina förväntningar blev födelsedagen riktigt lyckad. Startades upp med att baka tårta och njuta av sällskap i form av telefonsamtal, television program, datorn samt broder min. Sedan anlände fader hem och det blev den tjugoåttonde cykelrundan i rad à fyra mil och därmed den sista för en knappt vecka framåt. Sedan blev det att njuta av den traditionella födelsedagsmiddagen för min del, Wallenbergare. Efter en superb måltid och glädjande presenter fick jag sällskap av en fager kompisskara.

Tillsammans satt vi och åt petits-choux jordgubbstårtan och njöt till fullo av varandras sällskap. Sedan började den sjuttonde augusti även detta år lida mot sitt slut. Nu får man njuta till fullo innan nästa födelsedag inträffar. Enligt det välkända kortspelet får man smeknamnet tjock om man spräcker den oslagbara siffran 21. Jag håller mig gärna borta från det.

Här står jag återigen med sorg i hjärtat, liksom många föregående år på denna dag. Varför denna sorg alltid verkar komma denna tid på året är för att den befinner sig före födelsedagen. Varför denna åldersnoja alltid verkar uppkomma denna dag har jag tyvärr inget svar på. Det är som om jag inte känner att året som precis har passerat har uppnått mina förväntningar.

Det senaste året har utan tvekan inte varit som jag hade förutsatt det. Dock vet jag inte om det är något positivt eller negativt. Det har skett många små underbara saker under året men tillsammans med några stora tragedier. Förhoppningsvis gör det negativ mig starkare inför framtiden och det positiva återupprepar sig i liknande former i flera år framför mig.

Imorgon infaller den stora dagen, vare sig jag vill eller inte. Årets största önskan är densamma som föregående sådana, att fira den som vanligt på samma sätt som det alltid har varit. Dock tror jag inte på någon skattjakt i år eller något annat som påminner om mina förflutna födelsedagsfiranden. Man brukar önska sig det man aldrig kan få och så är det även i mitt fall. Jag får leva i minnena eftersom det aldrig kommer att bli likadant igen.

Nu har ännu en augusti helg seglat förbi. Fredagen bjöd på underbart umgänge hemma hos Simon Waxin, där han bjöd på födelsedagsgrillning. Efter att ha dansat järnet till Fridas dj-kunskaper samt detta år igen se när de badglada tog ett nattdopp, var plötsligt lördagen hos oss. Lördagen var inte sämre den, när David bjöd hem gårdagens familj till sig. Vi njöt av varandras sällskap och den relativt varma kvällstemperaturen.

Plötsligt var söndagen här. Denna dag har bjudit på närproducerat bedårande gott kött ifrån Valbo saluhall, inhandlande av grönsaker i en stor kvantitet, återuppleva cykelturen till Harkskär som gjordes i sjuan samt inskannande av gamla negativ. Trots att helgens dagar har varit underbara på väldigt olika sätt har dem haft flera komponenter som har varit lika. För det första de starka vindarna tillsammans med vackert och varmt väder, för det andra en del matlagning, men först och främst all njutning från modets värld. Inte nog med att man har glatt sig med septembernumret av Elle tillsammans med augustinumret som var fantastiskt, utan jag har bedårat vissa av de exklusiva modehusens åtråvärda kollektioner.

Jag lär nog erkänna en av mina laster här i livet. Eftersom dagen till ära startar återigen en kriminalserie, som tur är det bara starten på en ny säsong och inte en helt ny sådan att följa. Nu är det tid för att följa CSI Miami på torsdagar, trots att det är enligt min åsikt den sämsta i CSI serien. För min del blir det nog att följa den i vilket fall, eftersom den älskade Morden i Midsomer är slut för denna sommar samt att det dröjer nog ett tag innan Criminal Minds kommer med färska brutala brott.

Sedan när det kommer till Agatha Christies fenomenala brott och karaktärer, så kommer det tyvärr inte att tillkomma något mer från hennes sida. Som tur är finns hennes spännande brott och mordgåtor nedskrivna och en hel del av dem översatta till bilden och televisionens värld.

Fantastiska fantasier.

Vissa dagar är som denna dag. De bjuder på vackert augustiväder och tid för njutning, men kroppen vägrar att njuta av den och istället bjuda på en utmattning från starten till slutet av dagen. Morgonen började med frukost undertiden pappa fick sin frisyr tillfixad. Återigen ett lyckat resultat av frisören Johan, som skapar en aning avund för mina slitna hårstrån.

Sedan travade timmarna förbi och en karl som ska gräva lite på gården med dem. Det blev lunch och strax efter den ett samtal till min mormor. När jag hade informerat henne om vardagen här hemma och umgåtts med hjälp av telefonen var det tid för min kropp att vila. Min vänstra fot har nu protesterat i några dagar med ett sår på hälen och efter gårdagens köksolycka, i form av en stor gutjärnspanna nedfallande mot mina små tår, och resterande delar av kroppen verkar ha intagit samma känsla i sympati.

Mina tårs favoritföremål för tillfället.

Trots smärtor blev det en cykeltur tillsammans med fader. Denna dag bar det av mot Skutskär och förmodligen den sista gången ut mot Furuvik denna säsong. Jag har insett att den vägen, som består av fint underlag samt sträckan markerad, är uttråkande och vindig i alla möjliga riktningar. Det är då jag ger upp och blir mer irriterad än nödvändigt.

Tillbaka till framtiden, snarare till verkligheten och standard vardagen. Med många tankar och funderingar om livet som komma skall samt hur jag ska ta mig dit, har jag på något sätt satt en spärr på att hålla fast vid det förflutna. Vissa saker är utan tvekan bra att spara i minnet och stå fast vid till exempel vännerna, favorit sysselsättningarna och personligheten. Dock måste dessa saker justeras och uppgraderas med jämna mellanrum.

Något som har överlevt barndomen, tonåren och på något mirakulöst sätt än idag, är tankarna och drömmarna om den tecknade världen. Efter ett hutlöst antal timmar framför marvels och DC comics kreationer samt löst flertal av Scooby-Doo:s mysterier har jag inte förrän nu insett vilken tecknad figur jag representerar bäst. Drömscenariot är om jag skulle få vara Mirakelkvinnan, som är stark, vacker och har de grekiska gudarna med sig. Min men verkligheten är långt ifrån denna fantastiska karaktär. Trots att jag känner mig lite som en del av gröna lyktan när jag cyklar iklädd den illgröna tröjan, tillhör jag inte ens den goda sidan. Jag är inte heller en del av de fantastiska serieskaparnas världar.

Idag har jag återigen förflyttat mig tillbaka i tiden och återupplevt livet som Cecilia åtta år. Först har pappa varit duktig och lagt över gamla negativ till datorn och förevigat bilder från ens yngre dagar genom dagens teknologis alla apparater. Efter att se de bilderna på hur man var när man var yngre gör en glad inombords trots att hela känslan är ganska bitterljuv. Lika mycket man saknar och upprymds åt det blir man samtidigt ledsen över att det aldrig kommer att vara som det var då. Den tiden är förbi vare sig man vill eller inte.

Sedan handlades det mat, lagades det mat, cyklades det en hel del samt sidan som den arga kocken träddes fram innan man återigen blev barn igen.

Ännu en gång har jag de moderna teknologiska uppfinningarna att tacka. Nu fastnade jag framför ebay och dess utbud av diverse glädjande saker. Bland annat en hel del vackra samlar Barbies från nya kollektioner och de gamla från min tid som storsamlare. Efter att ha sugit på karamellen ett tag om den fagra dockan Joan Holloway från tv-serien Mad Men, slog jag till på stort. Galen i Mad Men som jag är har jag köpt mig en tidig födelsedagspresent till mig själv, vilket jag känner mig nöjd över. Inga kommentarer om vad man egentligen borde önska sig eller falska förhoppningar över vad man kommer att få. Jag är säker på vad jag kommer att få, om inte försäljaren väljer att ge mig en chock när jag hämtar paketet, vilket är en liten sannolikhet att det blir så.

Nu är det tid att vara liten igen och njuta av ny poppade popcorn direkt från Carls popcornmaskin. På gott och ont finns det anordningar för att återuppliva alla möjliga känslor.

Idag fick jag underbart trevligt lunchsällskap i form av den fagra damen Linnea Larsson. Vi åt en fin liten lunch på Sahflor’s och diskuterade framtid, dåtid, tabbar, drömmar men först och främst utseendet på personer. Det är underligt hur människor kan vara så olika i tycke och tanke, vilket verkligen är fascinerande men minst lika skrämmande. Efter att ha suttit och planerat och diskuterat kom vi fram till att fortsätta att njuta av varandras sällskap på den kommande fredagen.

Sedan var det tid för dagens pensionärs runda, som denna dag inte var i något högre tempo men sträckan blev betydligt längre. Från standarden på de två och en halv mil till närmare fyra och en halv. Jag anser mig själv som en hurtig pensionär i sina tidiga tjugoår. När vi cyklade blev man dock lite halvt attackerad av alla olika slags flygfän. Inte nog med att de anföll än, utan de fastnade konstigt nog på kläderna. Tillslut hade man fem flygvarselser fastsatta på ens kläder, som dessutom inte hade någon tanke på att förflytta sig frivilligt. Efter kampen mot insekterna och de sista kilometrarna var man väl hemma igen och njöt av middag i form av en kryddstark kyckling med zucchinipasta.

Numera får jag acceptera smeknamnet jag blev tilldelad av Martin Andersson under mellanstadiets hemkunskapslektioner. På något sätt blev jag utsedd till vår grupps husmor, av anledningen att jag bestämde skulle jag tro. När jag fick det namnet var jag väl lite fundersam varför jag fick det, men om jag skulle få den kommentaren idag skulle jag fullständigt förstå.

Lunchen skapades även denna dag av mig. En lätt och nyttig men samtidigt otroligt valsmakande minestrone. När måltiden var avklarad och resterande familjemedlemmar återgick till olika sysselsättningar, finner jag mig själv fastklistrad framför datorn och letar efter några nya spännande recept. Tillslut insåg jag att det var tid att plåga sig själv i form av cyklingen. Otippat nog kändes dagens tur väldigt enkel och nästan lite för kort. Jag är rädd för att man har kommit till det stadiet då man känner att tre mil i hyfsat bra tempo känns som en pensionärs utflykt.

Väl hemma nöjd efter motionen återgick jag till husets hjärta, köket, för att skapa en fiskgratäng. För första gången rotade jag ihop denna skapelse innehållande lax, dill, citron, lök och grön blomkål. När mitt försök att skapa en nyttig version av barndoms minne, visade sig att vara lyckat blev jag nöjd. Då är det bara fiskbullar som saknas så blir mina måltider från förr återintagna i den nutida matsedeln. Dock tror jag snarare att jag skulle göra några goda queneller istället för bullar, aningen mer sofistikerat och avancerat vilket jag gillar.

Något mer jag gillar denna dag i frosseri och njutning av mat var den snart uppätna vattenmelonsorbeten.

Med tanke på födointaget jag står för kanske min pensionärsrunda borde utökas, eller min roll som familjens Gordon Ramsay borde suddas ut. Snart återvänder jag nog till min vanliga värld med en rad olika tv-serier, frosseri av vackra skapelser av tyg samt låta stålsträngarna på pappas Levin få skapa fina melodier.

Augustimånad från den underbara månadskalendern.

Nu har den sista sommarmånaden anlänt och med den kom återigen det vackra sommarvädret. Vare sig om det är en ny månad eller ett lovande väder har dagen inte bjudit på några avvikelser från det dagliga schemat. Allt startades med att få matlagningsinspiration. Efter att ha lusläst diverse olika hemsidor har några nya idéer kläckts. Det kanske blir något nytt i biffgenren. Hittills har jag de klassiska morotsbiffarna i sällskap med spenatbiffarna, squashbiffarna, majs och keso plättarna samt den gröna faran, vilket är den konstigaste kombinationen av ärtor, spenat och mynta.

Efter inspiration och lunch fortsatte dagen i ett lugnt tempo även under cykelturen till Furuvik samt Valbo. Idag blev den drygt två och en halv mil långa motionsrundan förlängd till rågade fyra mil. Detta blir nog en engångsföreteelse, eller åtminstone något som kommer att upprepas vid enskilda tillfällen i framtiden. Känslan av att vara en Tour de France tävlande har slagit mig vid ett flertal tillfällen nu, trots att mitt tempo är i klass med deras sega-sig-fram-hastighet.

Väl hemma och efter att ha låtit kroppen återfå några tecken av liv, blev det frosseri i mat, friidrotts EM-finaler, segande framför diverse olika televisionsapparater samt den hemmagjorda vattenmelonsorbeten. Om man kan kalla den för en sorbet det vill säga, ibland blir resultatet av mina matlagningsidéer inte lika lyckade som tanken bakom dem. Sorbet eller inte, kan man utan tvekan njuta till överdrift av denna fräscha, somriga, rödrosa efterrätten. Det är väl det sommaren är till för, njuta till fulla av det goda.