50/50
Numera när oktobermånad är initierad är den kära gamla trofasta femtioåringen ingenting värd. Olyckligtvist befinner det sig närmare trettio sådana i en myntskål här hemma. Det känns aningen konstigt att en självklarhet plötsligt inte kommer att existera i vardagen längre. Tillexempel fördubblingen av panten på burkar har inte inträffat för att man vill samla in fler aluminiumburkar och göra folkets plånböcker mer välfyllda. Den har enbart blivit införd för att den kära gamla femtioöringen inte längre blir brukbar. Inte för att det lilla kopparfärgade myntet har existerat så länge, jag minns när det var i en storlek större och silvrigt. Den nya generationen kommer inte att ha en susning om hur det var med öre. Jag kommer att tillhöra de som drar gamla anekdoter om hur det var när man fick femtio öre i pant och hur saker och ting var billigare och man kunde köpa tuggummi och vissa godisar för endast ett litet mynt. Precis som ens egna föräldrar berättar om en öringsmyntets egenskap. Det är väl den sanningen man får leva med, man blir faktiskt bara äldre för varje stund. Den äldre generationen har nu ersatts med en yngre. Frågan är när man själv blir ersatt bara. Den dagen den sorgen förmodar jag, vem berättar om femtioöringen då?
