Elegant equation

Det var länge sen sist och som vanligt har det hänt en hel del. Skolan är över nu och har varit det sen den 18 maj. DÅ var det pompa och ståt med den otroligt snygga, väldigt ironisk må jag säga, graduation kostymen. Med ingen röst och Robert och Cattis som mina temporära föräldrar gick jag där och gjorde hela ceremonin. Då kan man checka av det på listan. Den sista tiden innan ”studenten” var det full rulle på teatern. Först så gjorde advanced acting klassen sin uppsättning, där jag tillsammans med Miguel framförde The Great Father. Det känns absurt att säga att det var roligt att göra den akten, med tanke på att de var på ett mentalsjukhus och att min karaktär hade blivit våldtagen av sin alkoholiserade pappa när hon var ett litet barn, men till skillnad från de andra akterna, som var otroligt komiska, hade den här komplicerade relationer samt problem som låg under den positiva ytan. Efter pjäsen så kom det fram folk som sa ”Du fick mig att gråta” vilket igen känns absurt att säga men att jag lyckades att få dem att gråta var verkligen något jag lyckades med och det glädjer mig.

Efter det så hade Sophie ett projekt där studenter fick regissera internationella pjäser. Hon satte upp Fröken Julie, där en sjuk Cecilia fick agera Kristin. Men knappt någon röst och en veckas träning för det så var det bara att köra på stort. På grund av det tappade jag rösten totalt till studenten, men det var det värt. Sista framträdandet i Jerkowitz, Garvin var det galaöppningen samt när vi hade chansen att få ha klassen där inne och auditions.

Sen efter skolan har det varit fullt upp med att ordna med papper för två andra skolor i LA. Jag har träffat mina kära lärare Katie och Michael för att prata om framtiden samt blivit bjuden på lunch. Jag har dem båda att tacka. Trots att de har sagt att det inte är dem som står för talangen bara för att ha tagit fram den och uppmuntat mig för att göra mer och bättre. Jag förstår dem till fullo, men om det inte hade varit för dem så hade jag nog inte insett att jag faktiskt kan göra det här mer än bara för en rolig grej. Michael sa till mig precis innan jag lämnade Santa Barbara att att agera är något som många personer vill göra, men för dig är det något som du måste. På toppen av det hela har jag fått två fantastiska rekommendationsbrev.

Efter att ha städat ut den lilla studion som har varit mitt hem de senaste månaderna och lämnat in nycklar, lämnat tillbaka routern, ordnat hyrbil och hotell i Los Angeles samt tricksat med flygbolagen alldeles för många gånger, var det att säga farväl till staden jag har spenderat det senaste ett och ett halft år i. Det känns bra dock, för jag vet att det inte är sista gången jag är där, samt att jag har fullt med vänner som bor där nu och platser jag fortfarande inte har besökt. Dock vet jag att jag måste gå vidare till nästa steg, som förhoppningsvis blir LA.

Efter att ha kört och suttit fast i bilköer ner till storstaden, var det dags för att göra två auditions för två skolor. Den ena på fredagen kändes bra, jag lyckades att visa att min svaga sida, vilket är att gråta på scen, när jag fick en cold reading. Hon tyckte även att jag hade en bra närvaro och var intressant att arbeta med. Sedan var det på lördagsmorgonen, den skolan hoppas jag nog lite mer på men auditionen var inte alls lika bra. Det började dåligt med att jag var mer eller mindre död när jag vaknade och hade ett lågt blodsocker så jag hade svårt att fungera. Inte för att det gick dåligt och att jag glömde bort mina lines, men jag kändes inte så genuint och äkta. Förhoppningsvis var det bara min uppfattning av det hela och att han inte tyckte likadant. Hur som helst hoppas jag att jag blir accepterad till någon av skolorna, men om två veckor så ska jag ha fått svar på det hela.

Sedan har det varit att ta det lugnt i LA. Staden jag inte alls gillade så mycket till en början, har vuxit i mina ögon. Jag har insett att det inte tar så lång tid att gå från alla ställen här. Det som kändes som en evighet med bil tar kanske en 20 minuter gåendes. Jag har också insett att jag är en magnet till konstiga personer. Jag var inne på Samuel French Bookstore och plötsligt får jag en man på mig som är den mest osmidiga personen på att flirta, och var förmodligen lite av ett psykfall eller något stod inte rätt till i alla fall. Sedan har jag fått en tourguide som pratade som tusan med mig om politik, en grabb på hotellet som mumlar och bjöd över mig till 211 där han bor, samt en hel drös med personer. I morse så var det andra gången det knackade på dörren till rummet bredvid mig och det är LAPD som är på besök. Jag kände att det som händer i CSI och NCIS och liknande händer i verkligheten med. Jag är gärna på att medverka i någon av serierna men undviker det gärna i verkliga livet.

Det positiva personerna jag har mött är i alla fall folket som var i PRIDE festivalen, som ägde rum här i Los Angeles i går. Det var en grupp med glada personer som kom fram till att jag hade en väldigt fin klänning på mig, sen att jag såg ut som en klassisk version av Audrey Hepburn och Natalie Portmans kärleksbarn i modern tid. Komplicerat minst sagt och en komplimang som blir svår att toppa, trots att den tyvärr inte är så sann. Senare på kvällen gick jag till Mel’s Drive-In och körde på en riktig amerikansk middag, med köttfärslimpa och avslutade det hela med något otroligt gott, choklad milkshake. Verkligen något som en diabetiker inte bör äta så ofta men vad ska man säga. Den var otroligt krämig och god, jag minns den sista gången jag drack en milkshake. Det var min kära broder Carls hemmagjorda på hemglassbilens glass med små bitar av choklad och lite rom i. Den var god, men långt ifrån samma krämighet som denna. Efter allt unnande av mat bar det av mot Ralphs för att köpa 510 gram blåbär för 20 kr, och sen hem och njuta lite extra. Snart bär det av mot Sverige igen, men en sak är säker, det är långt ifrån sista gången jag är här.