Wooop!
I torsdags var det tid för att skådespela i skolpjäsen. Det var en staged reading vilket jag inte hade talas om innan jag plötsligt medverkade i den. Det innebar att man står på scen skådespelar för fulla muggar samtidigt som man har manuset i hand och läser sina repliker. Låter konstigt, är ganska konstigt, men med tanke på att man får manuset dagen innan ganska förståeligt. Man kände sig dock ganska hemma med det hela, med tanke på att det var min kära teaterlärare Katie som var director, samma manusförfattarinna som skrev några scener i förra terminens pjäs samt en del av samma uppsättning av skådespelare som den pjäsen. Hon som skrev pjäsen tackade mig för att jag ville arbeta med henne samt att hon tycker att jag är bra att jobba med. Jag klagar verkligen inte, trots att jag var tvungen att vara en negativ överklass gudinna som faller för samma person som jag var tvungen att kyssa i dansscenen förra pjäsen. Jag känner att jag gärna inte vill bli ihop parad med honom igen. Efter en skapligt lyckad show så blev det att fira i helgen tillsammans med en massa teaterelever.
Sedan var det tid för att gå till skolan och prata med Katie om framtiden. Då fick jag reda på att hennes föräldrar tyckte att jag var fantastisk i pjäsen och att hon personligen tycker att jag har en väldigt bra närvaro. Väldigt glad över det hela, känns positivt och glädjer en lite. Det får en i alla fall att känna att man får ett bra resultat på det man verkligen vill. Samt att hon hjälpte mig med att välja ut några skolor här i staterna för att plugga vidare. Trots att det inte är i Santa Barbara så blev hon glad över att jag kommer att vara kvar i landet. Dock är detta land enormt men i vilket fall. När jag vet att det snart är över får jag minst sagt panik. För stunden känner jag att jag inte vill hem till Sverige, inte för en lång stund i alla fall. Det blir onekligen trevligt att få njuta av det man är van vid, mat, vänner, familj och samhället och at inte glömma det härliga med vintern som kommer att vara när man återigen sätter sin fot i sitt hemland. Mer än så känner jag dock inte att det är, jag behöver nog en längre pause från Sverige. Jag behöver utvecklas och skapa mig en framtid, tyvärr känns det inte som om den är i Sverige.
