Sayonara
Idag har man vaknat upp precis som vanligt, tidigt och långt ifrån utvilad. När man sitter och väntar på att dagen ska starta, blir man informerad av Jesper att det har skett ett katastrofalt jordskalv i Japan och en stor tsunami har sköljt över dem. Man minns det förfärliga som hände i Thailand när Asien blev drabbat. Då blev man rörd över att det fanns så många svenskar i området och personer som man hade gått i skolan med, inte längre var vid liv.
Efter att ha sett lite på de fängslande nyheterna, kom de med varningar om tsunami längst hela Kalifornien. Hushållet höll lugnet tills vi insåg att om vågen kommer in kommer vårt hus att sköljas bort. Då blev det att packa mer det viktigaste som man har med sig för att i samlad skara ta sig upp mot skolan. När hushållet från 714-716 San Pascual Street kom upp på skolans område högt uppe med utsikt över kusten, blev det att gå till International Student Office för at hämta visumet innan vi köpte med oss lite matsäck från East Campus. När allt det var avklarat var det bara att gå till West Campus och tittade ut över kursremsan.
Tillsammans såg vi hur vågorna var klart större än vanligt, samt att de hade evakuerat gatorna närmast kusten ifall även vi skulle bli utsatta för tsunamin. Där satt vi i ovetande tills att några av oss bestämde oss för att gå hem igen och följa händelsen och utvecklingen av det hela på tv:n. Väl hemma blev det att försöka att komma till liv, eftersom min diabetes var ur funktion. Dock kunde jag i alla fall komma tillbaka till liv, vilket många i Japan inte kan längre. Jag lider med dem och hoppas att det blir bättre snart för dem. Bara vi inte kommer att drabbas av efterskalv eller någon flodvåg under de kommande dagarna. Ett skalv på 8,9 på Richterskalan kommer med stor sannolikhet inte ensam. Jag vill bara säga att jag gör vad jag kan för att överleva här, om vi drabbas, och att jag hoppas att min familj och mina vänner vet att jag älskar dem.
