Alone
Nu har skolan dragit igång på riktigt och saker och ting fylls på i kalendern. Dagarna går numera ut på att ta sig till skolan, göra uppgifter och läxor, försöka tygla en helvetessjukdom, få frisk luft i ett väder som är varmt och soligt, planera måltider samt tillaga dem. En inrutad livsstil kan man minst sagt säga. Förutom allt i skolan är det inte mycket att glädja sig åt. För stunden känns livet som en stor förlust om sanningen ska fram. Det är inget positivt att se framemot samt att det inte är mycket i livet som går positivt. Den viktigaste faktorn jag har haft är borta och livsglädjen är nästan utsuddad med den. Dock är det onödigt att försöka ordna till saker när problemet inte anses vara ett problem för andra. När sorgen och saknandet som jag har levt med nu inte berör eller ens uppfattas känns det mer motigt än förrut. Min sorg är andras glädje, jag får nöja mig med att omgivningen mår bra och trivs med livet. Det är inte lätt när det är svårt. Det är inte lätt när man har förlorat allt.
