Elegant equation

Nu har man anlänt tillbaka till verkligheten, tillbaka till det nordliga landet Sverige. Det känns bra på många nivåer, välbekant omgivning, traditioner och en kultur man kan utantill, ett hus som är ens hem och inte bara en byggnad man är bosatt i, mat som är otroligt god och underbar men framför allt de personerna som man har haft omkring sig under alla dessa år finns nu bara runt hörnet eller ett telefonsamtal bort.

 

Resan hem gick bra. Den långa resan från Los Angeles till Zürich satt jag vid fönstret tillsammans med en 45-årig schweizisk amerikan som hette Michael. Han bodde konstigt nog i Santa Barbara han med och var mycket snäll och intressant. Vi satt och pratade om studier, kulturer, diabetes, relationer, idrotter, sevärdheter, språk, för och nackdelar med ens hemland samt USA, olika flygbolag samt deras mat etc. under de första fem timmarna på planet. Inte nog med att jag fick en snäll medpassagerare utan flygvärden som serverade oss var en himla söt schweizertysk. Har en tendens att gilla söta flygvärdar, kommer ihåg en som hette Liam när jag flög med British Airways. Efter att ha i stort sätt skakat hand med flygvärden ett flertal gånger samt pratat sönder rösten med tanke på att inte ha druckit något samtidigt blivit utsatt för den dragiga luftkonditioneringen. Det blev tid för att sova sedan i två timmar, innan man tvingade sig att hålla sig vaken med hjälp av en film, Gulliver’s travels. Sedan var man nästan framme i Schweiz och med hjälp av Michael fick jag hjälp hur jag skulle ta mig till nästa terminal och hitta rätt. Efter mycket transporterande blev det mot Stockholm och upphämtad av broder.

 

Väl hemma var jag trött men glad över att mitt bagage var med trots att jag var tvungen att checka in två väskor med max 23 kilo styck, men inte en som vägde 28 kg. Tillbaka i huset man har spenderat majoriteten av sina dagar i, blev man glad över att det fanns ost samt svenskt smör dock mindre glad när man bor i ett mörker samt att en av mina saknade kuddar är försvunnen. Den rackaren som ligger bakom stölden ligger fortfarande risigt till kan jag säga. Efter en dag i Sverige har jag nu kommit någorlunda tillbaka i tidsrytmen, inte fullt ut man är en aning luddig men med tanke på att det brukar ta ett dygn per tidszon man byter, är 36 timmar inte så farligt med tanke på att jag har 9 dygn tillgodo.

Nu så är det bara några timmar innan man ska transportera sig iväg mot Los Angeles, LAX, för att flyga mot Sverige, dock med ett snabbt stopp i Zürich. Igår blev det att säga hej då till Holly samt att springa omkring på staden och ordna in i det sista. Tillsammans med Tove, Berat, Hanna och Emmy satt vi nere i Paseo Nuevo och chillade och planerade inför nästa termin. Personligen var min hjärna lite upptagen med att fundera på en massa människor som man har sett och träffat här som man kanske inte kommer att se igen. Jag köpte ett par mjukis shorts inne på Abercrombie & Fitch samtidigt som jag inser hur mycket man kommer att sakna det stället. Luktar otroligt mycket där, men det är inte dåligt för en gångs skull. Sedan bar det av att köpa ett iPod skal till Emmys iPod innan vi tjejer från San Pascual gick hem tillsammans. På vägen hem var det för omväxlingsskull en söt kille som vinkade till oss, tillskillnad från de korta oattraktiva gamla mexikanerna.

 

Väl hemma blev det att packa ner hela rummet samt planera vad som ska vara kvar och vad som ska slängas. Sedan när man i stort sätt var klar kom Tove, Berat och Sam med en massa mat som Tove har kvar men inte kommer att kunna äta upp. Så det blev tid för grillning här hemma, Sam blev kökschef och Berat grillmästare. Tillsammans satt vi och åt en god sista middag klockan halv elva på kvällen. Tur var det att jag redan hade ätit tidigare, samt ätit upp min sista Ben&Jerry’s glass, men åt lite smått för att njuta av maten. Något jag kommer att sakna i Sverige är glassen, jag kommer aldrig att kunna äta Ben&Jerry’s igen eftersom den kostar bara 2,50 till 4 dollar, med andra ord 15 till 25 kronor. Dock blir det med stor sannolikhet en hel del ätande av det när man är tillbaka nästa termin. På sätt och vis längtar man efter det, men det ska bli skönt att komma till Sverige och träffa personer samt ta det lite lugnt. Nu är denna termin snart slut, hej då Amerika.

Igår var det tid för lite hej då. Det blev att trava sig upp till Buena Vista för att säga farväl till Gustaf som inte kommer tillbaka nästa termin, samt några andra svenskar. På vägen dit mötte jag en brandbil i full fart och på vägen hem där ifrån en polisbil med sirenerna på. Sedan var det att transportera sig ner på staden för att spendera mer pengar än planerat. De sista två dagarna kommer att länsa kontot en smula, med tanke på att jag ska handla lite saker till mig själv på onsdagen. På väg ner hittade jag gatan där jag gärna skulle vilja bo, ett väldigt fint område nära till staden och bussen till skolan. Nere på staden packade de upp för Farmer’s Market men det blev för min del att bara gå förbi för att fortsätta att kolla omkring.

 

När man väl hade kommit hem blev det tid för att äta lite middag innan Hanna, Emmy och jag strosade ner mot staden igen. Det var tid för 3D bio, och filmen var Thor. Väldigt bra film må jag säga, skulle dock nästan vara lika bra utan 3D då hade den dock bara kostat 7,50 dollar att se. Hysteriskt billigt. Filmen var uppenbarligen inte verklighetstrogen men när fanns det en asiat samt en mörkhyad person i ett Asagård som påminde om Star Wars? Det hela var väldigt modernt för att vara asatro men det var en bra film. Natalie Portman gjorde ett bra jobb, samt Anthony Hopkins som Oden. Hanna och Emmy såg inte ens att det var han så.

 

 

På väg hem hittade jag ett hus som spelade Frank Sinatra och såg otroligt mysigt ut. Vi gick och planerade olika teman för nästa termin bland annat superhjältar, Ben&Jerry’s, sagor, djur, gudar samt yrken. Där satt vi och planerade samt kollade igenom alla spännande saker Johanna hade lämnat kvar. Bland annat skissblock och pennor samt akrylfärg, maskeradkläder etc. Väldigt roligt utan tvekan. Sedan blev det att packa lite snabbt för att sedan sova.

Nu är den sista helgen för vårterminen i Santa Barbara passerad. Känns onekligen konstigt. Malin åkte till Hawaii och henne ser man inte på Pascual något mer, sedan har Emelie och Rebecca haft fullt upp med att packa inför deras roadtrip som avgår på måndag morgon. Rummet är för stunden ett bombnedslag, men om mindre än ett dygn är den ena halvan tom och jag är helt ensam. Istället för att njuta av att man är ledig och har vackert väder, känner man sig nästan nere. Det är som en nedräkning vilket gör att man inte gör något utan istället bara tänker att det är en sådan liten tid kvar. Sedan hjälper det inte när man är ovetande angående Islands vulkanutbrott. Känns lägligt nu när man snart ska tillbaka till Sverige.

 

Gårdagen blev den sista festhelgen för terminen. Efter att ha promenerat sig till Ralphs och insett att alkohol är mycket billigt här, i alla fall om man letar efter ett Kaliforniskt vin. Jag saknar onekligen ett gott merlot eller cabernet vin från Frankrike, eller de gyllene bubblande dropparna, dock när man hittar ett mousserande vin för 5 dollar känner man att man får släppa den höga standarden och tänka på att man är en student. Sedan blev det att försöka ragga upp folk till festligheten men utan succé. Istället blev det att gruppen delade på sig, några stannade hemma och spelade drinkspel medan den andra halvan tog en taxi till Goleta för att gå på maskeradfest.

 

Temat för festen var skurkar, vilket gjorde Sam och Oskar till två ryska maffiabossar, Hanna till en lönnmördare och tillslut Tove och mig till skedsystrarna. I klartecken är det två tyska frauleins iklädda en Oktoberfest klädsel som dödar folk med skedar. Tillsammans med fantasin fungerade det bra för Gretel och Edith.

 

Nu så är det bara att försöka att ta det lugnt och planera vad man ska göra under de senaste dagarna. Förhoppningsvis blir det ingen rökridå över atlanten vilket resulterar i en ridå över resan hem. Skulle kännas tragiskt, min kropp är inställd på att åka till Sverige. Dock vet jag inte om den tycker att det är något positivt än men det får man se. Det blir att pressa in så mycket som möjligt så att man inte tröttnar eller saknar livet här. Hur overkligt det än låter.

Igår var det den sista dagen i skolan för denna termin. Finals avklarade med blandat resultat. På måndagen var det skådespel på högsta nivå, dock tappade jag karaktären Annette en smula och sabbade några meningar men det gick nog ganska okej överlag. Sedan var det tisdag och inlämning av Tom Gareys mordiska analysuppsats. Jag och analysera saker har aldrig varit en vinnande kombination tyvärr men efter mycket tänkande och svammel blev den avklarad. Vi hoppas på att han gillar en massa nonsens för det består arbetet verkligen av. Sedan var det hem och ladda om och ladda nytt inför sina två sista framföranden i Voice and Diction. Först blev det sin monolog från Macbeth, gick hyfsat bra men glömde bort mig konstigt nog samt att jag inte var den mordiska Lady Macbeth utan mer en arg Cecilia som sa någon annans ord. När den var klar blev det att försöka sig på New York dialekten med Tove. Scenen blev en succé och folket skrattade en hel del, dock var det inte något New York över det vi sa samt att vi sabbade några rader. Som ett avslut på dessa framföranden blev det att ramla ur soffan man satt i för att sedan lite smidigt flytta tillbaka den. Jag avklarade det hela med att skämma ut mig en smula. Inte för att jag bryr mig så hysteriskt mycket, det enda är att bulan på mitt smalben gör ont.

 

 

Sedan var det bara det sista mordiska provet och inlämningen kvar. Det var att tillverka en helig graal-aktig mugg samt att skriva klart ett arbete om special effekter inom teatern utan att använda sig av elektricitet, och som grädden på moset ett prov om en hel del saker man inte kommer att ha någon större användning för. Muggen blev avklarad, och inte så snygg, under måndagen, uppsatsen blev klar på tisdagen, otroligt dåligt skriven samt att den inte har någon speciell inledning eller slutsats bara en massa fakta om hur man skapar regn, rök, eld samt vind på scen, sedan blev det att läsa igenom anteckningarna samt snegla lite på de två hundra sidorna till provet. Tillslut insåg jag tidigt på onsdags morgonen att det inte var någon idé att ens försöka att lära sig det, och istället beslöt jag mig för att spendera lite tid framför tv:n.

 

Klockan kvart i tolv var allt sedan avklarat och det blev att sälja lite skollitteratur för skamligt lite pengar, samt att sedan låsa upp de två iPhone 4 för ett hysteriskt högt pris. Dock fungerar det hela nu vilket är bra, det kan det vara värt. På kvällen var det folk över och sa hej då till Malin som åker till Hawaii på fredag innan hon drar hem. Ett litet gäng hade sedan peppat på att gå ut men tyvärr var kroppen mer trött än vanligt, förmodligen för att man nu äntligen kan slappna av.

Död på kvällen resulterade i att man går upp halv sju på morgonen vilket känns aningen överpeppat. Nu är det bara att sega innan man kan göra något av den här dagen. Det känns konstigt att inte behöva göra något, underligt minst sagt.

Nu har vi haft den sista skolveckan med lektioner, dock sitter man nu här i panik inför den kommande veckan. Det är nu alla betyg sätts på ens finals. Dessa slutliga uppgifter som man ska framföra och skriva ligger jag en aning efter med känner jag. Dock är inte min hjärna i funktion vilket jag egentligen inte borde bli förvånad över. Det känns konstigt att man är i Sverige snart igen, utan tvekan kommer det att bli fantastisk att få träffa alla personer och att befinna sig i sitt hem istället för att vara i det tillfälliga stället man bo i nu. Konstigt nog känns det ledsamt att åka tillbaka till det bekanta så snart.

 

På tal om det vanliga och bekanta, var det Eurovision Song Contest igår. Här hemma i huset satt vi och hejade för fullt för Sverige. Vi låg etta ett bra tag, vilket inte var så oväntat med tanke på att de flesta bidragen var urusla, men tyvärr hamnade vi slutligen på en tredje plats. Klart bättre än de senaste åren i alla fall, inte för att jag har sett dem men det är svårt att undvika att höra resultatet från spektaklet. Vi glädjs över att vi inte behöver kvala nästa år i alla fall. Dock känns det mindre roligt att det vinnande laget inte ens ligger i Europa, men vinner tävlingen som är för Europa. Det är komiskt utan tvekan.

 

Nu är det tid för att försöka att få något av alla finals avklarade. Kommer nog att klara av det men förmodligen blir resultatet på det hela katastrofalt med tanke på att jag förmodligen har missuppfattat det hela. Håller tummarna på att jag inte har det, annars att jag får hyfsat bra resultat för att ha gjort ett bra arbete på fel sak. Det återstår att se känner jag just nu. Betygen ger mig panik för stunden, men på onsdag är allt för denna termin avklarat. Nedräkningen är snart avklarad.

Nu har det gått ännu en skolvecka och man sitter fortfarande med en hel del arbeten kvar att avklara. Har i alla fall avklarat att presentera New York dialekten. Den är aningen speciell och väldigt annorlunda, det är inget som faller mig naturligt i alla fall. I torsdags när vi presenterade de förändringarna de gör i IPA, resulterade det i att min lärare Matt säger att han ska slå sönder mitt ansikte. Dock var det mer att han sa det för att tydliggöra hur New York dialekten är, och inte att han ville slå mig. När han insåg vad han precis hade sagt, förklarade han sen att jag är nog den sista personen han skulle slå. Jag ser tydligen ut som Bambi, liten och oskyldigt. Kan vara något positivt, vem vet, blir dock svårare om man ska göra en karaktär i en pjäs som ska vara rå och rent ondskefull. Dock gillar jag utmaningar så det är bara att köra på känner jag. Min Lady Macbeth gick bra och en Shakespeare fanatiker tyckte att jag gjorde den rollen otroligt bra. Hon vill onekligen göra allt ondskefullt så det är bra.

 

Senare under torsdagen fick jag höra av några tonåringar att jag gjorde deras dag samt att jag återigen var en Dear. Inte nog med att jag hela tiden får höra att jag ser ut att härstamma från olika nationer, utan nu har jag utvecklats till ett djur. Under denna dag fick jag även något jag har väntat på sedan den 13 januari nämligen mitt Kaliforniska ID-kort.

 

Efter att ha hamnat på Ralphs för att köpa glass, en låda jordgubbar för 77 cent, grönsaker samt 60 Budweiser blev det att ta sig hem igen. Fredagen har sedan ägnats åt studier, Trader Joe’s, tvätta alla kläder man äger, titta på konstiga tv-program och njuta av att det knappt var någon hemma. Majoriteten av brudarna i huset hade dragit till Six Flags för att åka en massa galna bergochdalbanor. När de anlände hem igen, visade det sig att resultatet av dagen var att byxorna inte satt på längre. Hela bunten steg in i enbart trosor som nederdel. Slutsatsen man kan dra utifrån detta, var att man inte ska åka Flum Ride-aktiga attraktioner det sista man gör innan man ska åka hem och inte har ombyteskläder.

Slutligen har jag insett att jag förhoppningsvis kommer att klara av detta berg av slutuppgifter jag har att göra. Det kommer att bli en intensiv helg, inte vår 80-tals fest inräknad. Dock med den kommer det blir lite mer på det hela.

Idag har man nästan fått alla repliker till den ena klassen avklarat. Tränade igenom scenen några gånger tillsammans med Tove. Jag känner att hon har fixat sin karaktär, men kommer inte ihåg alla repliker, medan jag inte har karaktären men majoriteten av replikerna. Frågan är den då, vilket är bäst? Sedan blev det att ha en massa snack och anteckningar som sedan det kommer ett prov på. Inte motiverad men tanke på att man har enn åtta till tio sidigt arbete samt att skapa en helig gral-aktig mugg till samma dag. Omotiverat men så sant.

 

Det motiverade var när vår teaterlärare Katie berättade att vi kunde byta kurser om vi ville, utan att bryta certifikatet. Sedan sa hon även att hon tycker att det har varit roligt att få ha oss som elever. Det var glädjande ord minst sagt. Sedan bar det av mot huset och lite skype och lunch innan det bar sig av mot stället som har norpat mina iPhones. Efter ett bra tag och en bitchig Cecilia, fick jag telefonerna tillbaka samt pengarna plus två cent. Kanske inte så värt med tanke på att jag nu får leta reda på en annan samt att jag har pallrat mig dig ett antal gånger utan resultat. Nej tack, Make it Wireless.

 

Väl hemma igen och planerande av helgen samt pluggande i form av att skriva lite, betoning lite, på arbetet samt läsa klart en pjäs och tillsist försöka sig på New York dialekten. På något sätt ska jag kunna lära ut den imorgon, vilket blir svårt eftersom jag inte ens kan behärska den. Känns bra det! Blev en pause i det hela och såg på topmodel. Nästa vecka är det nog sista avsnittet för denna säsong. Jag hoppas på att Brittani vinner, hon kanske är lite konstig ibland men coola bilder är det i alla fall. Förmodligen vinner hon inte, brukar vara så.

För stunden väntar David Alan Stern på mig och jag hoppas att kraften är med mig. Det är trots allt den fjärde maj, vilket är lite speciellt när man bedårar Star Wars.

Nu har ännu en hektisk vecka gått och det känns som mycket har hänt men ändå ingenting. En hel del skolarbeten och uppgifter har blivit avklarade, man har tagit det lite lugnt mentalt efter påskfesten förra lördagen. Vi planerar nu i huset att tillbringa varje lördag innan vi åker hem, nere i källaren tillsammans med festligt folk. Veckan har rullat på och resulterat i stunder man knappt har vaknat till liv utan hjälp. Hjälpen fick som tack en enorm kaka liknande en kanelbulle med cream cheese på samt en kartong med jordgubbar. I skolan är det mycket nu innan slutet på terminen. Har målat en kuliss, samt mina träningsskor på köpet. Försökt att memorisera en hel del scener men utan någon större succé.

 

 

På torsdagen efter att ha rotat ihop lite arbeten som har lämnats in, var det tid för vännerna mina att framträda på teaterns Open Mike. Mina kära vänner sjöng och var otroligt duktiga. När det var över var det plötsligt fredag och på morgonen fick man se bilder och tv-inspelningar från det kungliga bröllopet i Storbritannien. Det fick en att tänka tillbaka vilken hysteri det var i Sverige förra sommaren. Amerikanarna är helt galna i bröllopet mellan William & Kate. Efter att ha sett det har det varit försök att ordna med diverse olika saker. Uppdragen som prioriterades var att försöka låsa upp sin iPhone. Dock blev resultatet på lördagen inte så lyckat, efter att ha åkt fram och tillbaka till stället fått mitt SIM-kort sönderklippt och allt fick jag tillslut ett nytt SIM-kort men ingen iPhone. Jag ska utan tvekan kräva pengarna tillbaka om det inte ordnar sig nu på söndagen.

 

Trött på hela situationen bar det av hemåt för att njuta av Valborgsmässoafton. Dock är det inte så mycket att fira här borta, tyvärr. Man saknar alla pyttesmå tonåringar som har blivit fulla på 2,25: or, kasen som brinner och värmer, en god middag samt att träffa så mycket välbekant folk.

Vi gjorde ett tappert försök med att ordna grillen men inser att vi inte har någon grillkål så den idén gick i kras. Dock blev min kase en brinnande tändsticka. Sedan satt hela huset, ganska avtrubbade på allt och insåg att det kanske var tid att ordna festen i källaren. Dock var inte stämningen på topp, vilket avspeglades på kvällen. Folk eller snarare amerikaner tenderar att säga att de kommer men gör det inte. Tillslut var det en hel drös i källaren, men ingen stämning tyvärr. Personligen bar det av upp till sängen för att försöka att bli av med allt illamåendet som hade byggts upp under dagen. Så var denna vecka nästan avklarad, tyvärr.

Detta har utan tvekan varit en galen vecka. Under måndag och tisdag hade vi dress rehearsal för pjäsen, vilket gick bra. Sedan var det onsdag och premiären för det hela. Det gick bra, vi fick bra kritik och folk gillade den så mycket att de ville komma tillbaka nästa dag. När jag gick ut för att prata med mina kompisar såg jag en bekant person i bakgrunden, ute i mörkret. Efter att ha sagt att det är omöjligt till mig själv ett flertal gånger inser jag att min första tanke var sann, det var min pappa som stod där. Jag hade inte ord för stunden och knappt nu heller för den delen, utan total förvåning och glädje. Så efter pjäsen drog vi hem till mig och jag fick Vikabröd samt greveost, sedan packade jag en liten kasse och följde med till Canary där pappa bodde över natten. Nere i baren blev det att äta ostron och dricka champagne för att fira det hela. Efter att ha pratat och gråtit en hel del blev det att njuta av deras morgonrockar samt den sköna sängen och kuddarna. Sedan var det morgon efter några timmars sömn samt en hel del tårar var det tid för att bli en bad girl och skolka från min morgonlektion. Istället blev det att spendera lite pengar på Victoria’s Secret samt fixa lite solglasögon åt pappa och strosa omkring en liten stund på staden innan det blev att lämna av mig hemma och för honom att åka vidare. En kort visit, men mycket glädjande.

 

Sedan var det tid för torsdagens pjäs, vilket gick bra med vissa undantag. Min motspelare i min första scen glömde bort hela alltet och sedan säger hon ”Nu glömde vi inget va?”. Sedan blev fallet från klippan sämre och pajade lite mer av min rygg, men valsen blev bra. När det väl hade gått en timme och fyrtio minuter, var hela pjäsen över. Då bar det av mot staden och Silvergreens där Emmy, Malin och Tove bjöd på läsk och pommes frites. Sedan bar det av mot Chloes party men det tog inte lång tid innan jag vände på klacken och gick hem för att lägga mig.

 

Fredagen blev upp och hoppa för att åka till Ralphs för att investera i en hel del mat till lördagens påskmiddag. Efter att ha virrat runt där ett bra tag blev det hem och stressa i sig lunch innan man skulle till skolan för att lyssna på hur man ska göra när man ska registrera sig för nästa terminskurser. När det var klart bar det av mot staden för att kolla kläder, blev inget på klädfronten men istället hängde jag med Tove, Holly, Rebecca, Gustav, Jacob under ett tag samt bli sminkad helt gratis inne på MACY’S benefit. Dock skyller jag på att jag inte fann något eftersom jag i stort sätt hade den värsta känningen jag har haft som jag har fått under vaket tillstånd. Jag gick hem, invandrandes i väggar samt tittande med ett öga eftersom jag såg allt i kors annars. Väl hemma gör jag middag, äter den samt äter även den delen av middagen som hamnade på golvet. Äter en Daim samt en pint av den goda glassen, innan jag kommer tillbaka till medvetandet tackvare Holly och Rebecca. Kvällen spenderas sedan tillsammans med Rebecca. Sedan bar det av mot sängen och njutande av sömn.

Nu går tiden bara på och man känner att man inte har tid för något. Det man gör om dagarna är att man pluggar dialoger och monologer, läser pjäser, spenderar pengar på mat, äter en hel del fel saker, oroar sig att man har allt under kontroll, inser att man inte har allt under kontroll, går på pjästräningar och sen är det lite dötid där emellan, med betoning lite. Idag har jag i stort sätt gjort allt jag nämnde förutom handla mat. Jag har läst klart The Glass Menagerie skriven av Tennessee Williams, vilken var ganska hyfsad. Började dagen med att städa hela köket eftersom det är min och Emelies städvecka, samt att jag skulle iväg på pjästräning från elva till tre så jag gjorde min del av det klockan sju på morgonen. Sedan lite segande framför televisionen under tiden man samtidigt åt frukost och sedan ordnade lunch att ta med sig. Sedan började träningen till skolpjäsen, nu är det i full gång, vilket inte är så konstigt eftersom föreställningarna är på onsdag och torsdag den kommande veckan. Sedan när påsken kommer, tar den även med sig lite mindre att tänka på. Dock blir det en massa skrivarbeten vilket inte är min starka sida. Förmodligen kommer det bli lika mycket då som det är nu, trots att det inte känns så för stunden.

 

 

Pjäsen i sig kommer nog att gå väldigt bra, trots att jag inte riktigt har kommit in i någon av mina karaktärer. Förhoppningsvis kommer det inte att märkas alltför mycket av publiken, samt lärarna. Inte att glömma personerna som ser på den lokala tv-kanalen, eftersom pjäsen på något konstigt sätt kommer att visas där med. Hoppas att det hela går bra nu. Vi får bryta många ben inför premiären och sedan avslutet. Jag hoppas även att diabetesen går bra och framför allt alla skolsaker vi har kvar innan terminen är över. Det kommer att kännas lite konstigt i slutet av maj, när man dessutom åker till Sverige. Jag saknar folket och huset där hemma, men på sätt och vis kommer det att vara tråkigt att åka härifrån under sommaren. Jag får trösta mig med att ta en tur till det älskade saknade London. Det är det jag nu ser framemot.

Nu har det gått några dagar i skolan. Det har varit en hel del tränande med pjäsen och det kommer att bli mer utan tvekan. Jag känner mig väldigt skeptisk inför vissa saker, till exempel att falla ner från en ”klippa”. När vi har övat scenen har fallen inte alltid varit fullt så lyckade. Personligen, tillsammans med Katie, skulle man ändra slutet på scenen och skippa fallet, men personen bakom historien är väldigt förtjust i det. Efter första gången fick höften mest stryk, men idag blev det visst så att ryggen samt ryggraden tillsammans med huvudet fick ta fallet. Smärta kan jag sammanfatta det hela, samt yrsel. Min kropp gillar nog inte mig för tillfället, inte efter det samt att blodsockret mitt är högt utan anledning. Så här går man runt arg och irriterad, stressad, smärta i hela ryggpartiet samt höften, en känsla av illamående och uppsvälld. Jag gillar mig själv för stunden.

 

De senaste dagarna har jag återigen fått frågan av en massa amerikaner samt en kanadensare om var jag kommer ifrån. De alla blir lika besvikna när jag säger Sverige. När de säger att de trodde att jag kom ifrån London, blir jag besviken att jag inte är det. Jag önskar att jag vore så nu vet jag vad jag har för framtidsplan, skaffa brittiskt medborgarskap. Förhoppningsvis är det inte alltför svårt, får i värsta fall gifta mig med en engelskman. Dock är jag engelsk enligt min voice and diction klass, där vi för stunden lär oss engelska med en brittisk accent. Enligt vår lärare är jag typ engelsk men inte 100 %. Inte för att vara den som är den men jag trodde att jag var hundra procent svensk med tanke på mitt släktträd och ursprung.

 

I helgen var Emmy och Emelie i LA och besökte IKEA. När det kom hem hade de varit väldigt rara och köpt med sig något jag utan tvekan har saknat, Leksands knäckebröd. Inte lika gott som Vikabröd men det är bättre än Wasa som annars går att köpa på mataffären. Nu känner man sig en aning nöjd. Sedan var det måndag och tid för Emmy att bli tjugo, samt för Cecilia att göra ett dåligt provresultat. Tisdagen däremot har varit lite mer glädjande eftersom jag har fått ett paket från min mamma. Jag blir lika glad varje gång, samt får lika mycket skuldkänslor när det kommer. Min mamma vet verkligen vad jag inte behöver men blir glad över att få. Jag har ett godisförråd här nu som kommer att räcka ett bra tag. Det är verkligen glädjande att få saker hemifrån, det får en att sakna personerna och föremål som finns där. Dock är jag snart där igen, eftersom det konstigt nog är sommarlov om en och en halv månad. Vilket är absurt, ännu värre är det när man inser att det är hysteriskt mycket plugg som ska göras till dess. Jag får ta tag i det nu och visa att vi svenskar kan, för än så länge är jag bara svensk. En stolt sådan.

Nu har det varit en regnig stönig skolvecka innan lovet kommer. Snart bär det av mot Mexiko men innan det har det hänt en del. Den gemensamma nämnaren under alla dagar under den senaste månaden har väl varit en dryg diabetes med lågt blodsocker på morgonen och ett befinnande i dimma under dagen. Annars så bjöd måndagen på skådespeleri. Jag tillsammans med Pan fick äntligen spela upp vår improvisations scen. Det var roligt och efter det var gjort var det tid att börja göra en liten trappa. Vi ska göra den i par och jag arbetar med Tove. Dock var jag inte mycket till hjälp under den lektionen. Sedan lite pjästräning på eftermiddagen innan det bar av mot huset och plugget. Höjdpunkten på denna dag var i alla fall när jag möts av två paket innanför dörren. Jag fick fina saker hemifrån, vilket verkligen berör. När man öppnar paketet som man vet nyligen har varit i Sverige och saker som blev nedpackade av personer man verkligen saknar. Samt att man blir gladd överraskad över allt som ligger där i.

Tisdag kom och det var skola igen. Först blev man bemött av regn, vilket det verkligen inte har varit ont om denna start på våren. Sedan var det att diskutera pjäsen Hedda Gabler, innan man promenerade hem till lunch ätande. Med huvudet ur funktion var det tid för att spela upp sin Shakespeare soliloquy. Tappade bort mig på ett ställe, men det kompenserades nog med den ilska och vilja att döda jag hade i mitt skådespeleri, förhoppningsvis. Fick ganska bra feedback i alla fall, men ska arbeta på den till på torsdagen. Sedan avrundades även denna dag med studier upp till öronen, samt av den sista Harry Potter filmen så att vi nu har sett allesammans.

 

Sedan blev det onsdag och tid för regnet igen. I skolan blev det att analysera sin monolog följt av att fortsätta att bygga trappan. Dock var Tove sjuk idag, så det var tid för mig att leka händig på egen hand. Vi fick tillbaka en av de tre pjäsrapporterna man har skrivit. Fick som tur var bra på den, men tyvärr är det inte denna jag var och fortfarande är mest orolig för. Sedan var skolan avklarad för denna dag och det bar av mot hemmet och skrivande av mid term. När lunch och lite plugg var avklarat, bar det av mot staden för att handla mat och betala telefonräkning. Nu har jag verkligen gått galen på matvaror och unnat mig lite mer än det vanliga. När det var klart bar det av mot huset och skriva klart uppsatsen och tillaga mat. Sedan skicka in arbetet och gå vidare, ta en dusch och tänka på nästa saker att göra. Det blir att plugga under lovet, men att inte över anstränga hjärnkontoret. Denna vecka ska bli den sista veckan min kropp är emot mig.

Nu har det gått ännu en helg. Dock har denna varit annorlunda på många sätt. Först och främst i fredags var det studier upp till ögonen vilket det i stort sätt har varit alla dagar denna vecka. Det var sedan att försöka att få mycket gjort trots att det inte uppskattades av huvudet. Fredagen var ganska lugn, soligt väder innan kvällen kom. Denna helg har det varit full måne och på toppen av det är månen närmare jordklotet. Folk blir lite extra galna när de har det i vetskapen. Sedan blev det lördag och regnet fortsätter att falla ner, dock inte hysteriskt mycket, vilket var skönt det. Istället går man och tänker på radioaktiviteten som faller ner tillsammans med regnet. Dock har CNN gått ut och sagt att det är en väldigt liten mängd radioaktivitet som påverkar oss här i södra Kalifornien. Tur det kan man säga. Efter en heldag tillsammans med skrivande och pluggande blev det att ägna lite tid åt att prata med Johan Wallinder samt att ta det lugnt i form av matlagning och gödning. Pluggandet fortsattes sedan men vid niotiden blev det omväxling.

Då följde jag med Holly och Rebecca i regnet ner två kvarter för att hänga hemma hos några amerikanare. De var väldigt schysta och det var skönt att komma ifrån studierna en timme och bara vara social. Blev bjudna på öl och vin dock var det inte någon större konsumtion av det på min front. Efter att ha varit där en stund skulle de ut på krogen och vi tillbaka under hemmets säkra tak för att försöka att plugga vidare. Gänget satt och spelade spel under tiden jag beslöt mig för att sova.

Söndag morgon klockan sju var det tid att stiga upp. Dock inte för att man kände för det, eller att den konstanta nederbörden störde ens sömn utan för att man skulle till skolan för att plocka ner kulisserna från skolpjäsen. Vi svenskar tillhörde det effektiva gänget på att riva ner allt och se att man kunde återanvända så mycket so möjligt. Det var inte så farligt att vara där och arbeta, trots att man var blöt och trött. Vi fick pizza och glass, samt ett mellanmål i form av något sockerkaksliknande. Sedan var man klar för att gå hem och återfå värme i kroppen. Hjärnan har dock lagt av och studierna blir visst inte så välgjorda denna dag. Ska dock försöka mig på lite senare, om det inte blir att följa Harry Potter maraton som visas på tv. Det har ju trots allt visats denna helg så varför inte när kroppen säger nej till att vara produktiv. Går inte bra känner jag. Det enda som egentligen har varit galet denna helg, är regnet. Det är sjöar på gatorna, vilket inte är så inbjudande eftersom det är kallt. Dock är helgen inte slut än. Vi får se vad som händer under de kommande timmarna.

Idag är det den sjuttonde mars och vi ägnar våra sinnen till en av Irlands favoriter, St Patrick. Dock var denna dag ännu en dag där sinnet mitt inte var närvarande. Den ständiga blodsockerbergochdalbanan är fortfarande igång. Jag verkar inte få hoppa av den, eller så är den otroligt lång. Efter en dålig start på dagen följt av att komma hem och äta lunch och sedan agera död på veckans sista lektion. Vi skulle ha framträdande, vilket inte gick så bra för min del. Jag satt under lektionen och var död mer eller mindre så jag ska göra mitt nästa vecka istället. Hade varit skönt att ha de gjort, dock hade det inte varit ett bra framträdande om det hade blivit av. Sedan var skolan slut för denna vecka, i alla fall lektionsmässigt. Jag har dessvärre en hel del skoluppgifter att skriva ihop och skicka in. Inte så motiverande men ska försöka skriva ihop något i alla fall. Även om hjärnan inte är i funktion är något bättre än inget skulle jag förmoda.

Efter att ha njutit av en middag och en dusch har det blivit att sega framför televisionen för att återfå lite energi till att plugga. Dock är det ett problem att finna en plats att kunna få lugn och ro just nu, eftersom grannarna har full rulle. Det är hög musik ute på deras uteplats, vilket är acceptabelt eftersom någon verkar fylla år, men valet av musik är dessvärre inte ok. Det är som att vara i en spansk skidstuga eller att befinna sig på någon charterort i Spanien. Mexikanerna vet verkligen inte hur man ska fira irländarnas festliga dag. Jag hoppas att det blir bättre här, annars drar jag mig ner till staden för att ”njuta” av en Guinness. Det blir snarare att plåga kroppen tills man inte får ner en droppe öl, det är dock väldigt tidigt i öldrickandet för min del. Glad St Patrick’s Day, allesammans!

 

Nu sitter man här efter att ha avklarat tre fjärdedelars skolvecka och några få skoluppgifter. Har fått tillbaka ännu ett till prov, från Voice and Diction lektionen där vi skulle lära oss det internationella fonetiska alfabetet och översätta texter. Med tanke på mitt resultat lär jag vara en höjdare på det, men sedan när man tänker på vem man har som lärare har han nog varit väldigt givmild. Av hundra poäng lyckades jag denna gång i alla fall hamna över 90 gränsen, jag hade 99,25 % rätt vilket känns bra. Jag gillar dessutom den klassen väldigt mycket, Matt vår lärare är en väldigt sympatisk och underhållande person. Alla våra lärare är väldigt förstående och schysta.

Idag hade vi lite teater följt av stagecraft. Efter att ha gått igenom hur man bygger platformar och trappor var det tid för mig att gå till verkstaden för att göra klart min flat. Det blev att måla den vit och skära till muslintyget. Resultatet blev inte det bästa kan jag redan nu säga, eftersom jag upptäkte att några häftstift stack upp, vilket är ett stort FEL. Dock kände jag att jag behövde dra mig hem och äta samt skriva uppsats nummer två av tre. Med lite mat i magen, några samtal via skype samt att ha pillat bort färgen från mina fingrar var det tid för skrivandet. Jag inser verkligen hur dålig jag är på att skriva uppsatser, även om jag vet vad jag vill få sagt kan jag inte formulera det på ett bra sätt. Speciellt inte på engelska. När jag får tillbaka betygen på dessa rapporter kommer jag inte vara lika munter som för stunden.

När den väl var ”klar” blev det den tidiga middagen innan det bar av mot skolan och skolpjäs träningen. Det är alltid lika roligt på dem träffarna, trots att man är trött och stressad över allt annat plugg. Till imorgon ska jag framföra en soliloquy från Macbeth, vilket jag inte är helt hundra på. Sedan har jag till nästa vecka de tre uppsatserna om Tartuffe samt en mid-term plus tränande av en monolog som är speciellt utvald till mig.

Jag känner att det är mycket innan lovet, men det är väl så det ska vara. Det blir mycket under lovet med. Nästa termin blir det nog annorlunda, ännu mer om jag förstod mitt möte på skolan rätt. Dock hoppas jag att det blir bättre med diabetesen så att man kan få plugget under kontroll. Denna helg kommer dessvärre vara under kontroll av pluggande och att undvika radioaktiviteten de varnar om. Min kropp blir nog muterad, hoppas att den då ger mig en ny bukspottskörtel samt hjärna. Skulle underlätta en del. Imorgon blir det i alla fall en grön dag, all ära till Irland och St. Patrick’s day.

Motiverad pluggande brud, finner man i sängen med plugget.

 

 

Idag har en farhåga inträffat. Dock inget större sådan utan jag var helt borta diabetesmässigt under hela dagen. Det började med att jag väcktes upp av Emelie pratandes i telefon med Tove som undrade var jag höll hus. Från att vara den som alltid är där tidigare än alla andra innan lektionen startar, till att vara den som går upp några minuter innan lektionens start. När jag väl hade fått i mig lite mat och glass ringde jag tillbaka till Tove och fick prata med min lärare. Som tur är, är hon väldigt förstående och omtänksam vilket känns bra, med tanke på hur situationen med diabetesen är just nu.

När jag väl hade fått saker ”under kontroll” sprang jag iväg till skolan för att inte missa hela lektionen. Jag kom hela 35 minuter sent, kroppsligen, mitt mentala sitter jag fortfarande och väntar på. Väl i skolan var det okej, tog mitt morgoninsulin och gick från beginning acting till stagecraft lektionen. Där var det att bygga och hålla på. Måste säga att jag var väldigt bra på träslöjd i skolan, och jag har det fortfarande inom mig trots att det var i mellanstadiet. Händig person är något jag kan tillägga på mitt cv. I slutet av den lektionen fick vi tillbaka våra prov som vi gjorde den dagen det hela startade. Turligen är jag godkänd trots det tillståndet jag befann mig i just då. Fick 89 av hundra poäng så jag ska inte klaga.

Sedan var det hem till lunchen innan man skulle fara iväg mot pjästräningen igen. Återigen fick min kropp damp och gick från att ha ett bra värde till skitlågt på en mindre än en timme. Har aldrig inträffat förut. Så huvudet har numera checkat ut och befinner sig inte i min kropp längre. Vilket gör det planerade av att skriva en pjäsrapport lite svårt att utföra. Jag ska slå min hjärna tillsammans med Johannas och Malins och sedan göra ett försök på det hela. Annars blir det att fortsätta att kolla in kläder på internet och önska att man hade tid, ork och pengar att uppdatera sin tråkiga garderob som för tillfället befinner sig i tvättmaskinen med Hollys kläder. Om inte det är nog kan jag gotta mig i bilder från lördagens fest i garaget som var lyckad och underlig.

 

Party ovan, och nedan är det saker man vill ha men inte borde vilja ha.

Idag har man vaknat upp precis som vanligt, tidigt och långt ifrån utvilad. När man sitter och väntar på att dagen ska starta, blir man informerad av Jesper att det har skett ett katastrofalt jordskalv i Japan och en stor tsunami har sköljt över dem. Man minns det förfärliga som hände i Thailand när Asien blev drabbat. Då blev man rörd över att det fanns så många svenskar i området och personer som man hade gått i skolan med, inte längre var vid liv.

Efter att ha sett lite på de fängslande nyheterna, kom de med varningar om tsunami längst hela Kalifornien. Hushållet höll lugnet tills vi insåg att om vågen kommer in kommer vårt hus att sköljas bort. Då blev det att packa mer det viktigaste som man har med sig för att i samlad skara ta sig upp mot skolan. När hushållet från 714-716 San Pascual Street kom upp på skolans område högt uppe med utsikt över kusten, blev det att gå till International Student Office för at hämta visumet innan vi köpte med oss lite matsäck från East Campus. När allt det var avklarat var det bara att gå till West Campus och tittade ut över kursremsan.

 

Tillsammans såg vi hur vågorna var klart större än vanligt, samt att de hade evakuerat gatorna närmast kusten ifall även vi skulle bli utsatta för tsunamin. Där satt vi i ovetande tills att några av oss bestämde oss för att gå hem igen och följa händelsen och utvecklingen av det hela på tv:n. Väl hemma blev det att försöka att komma till liv, eftersom min diabetes var ur funktion. Dock kunde jag i alla fall komma tillbaka till liv, vilket många i Japan inte kan längre. Jag lider med dem och hoppas att det blir bättre snart för dem. Bara vi inte kommer att drabbas av efterskalv eller någon flodvåg under de kommande dagarna. Ett skalv på 8,9 på Richterskalan kommer med stor sannolikhet inte ensam. Jag vill bara säga att jag gör vad jag kan för att överleva här, om vi drabbas, och att jag hoppas att min familj och mina vänner vet att jag älskar dem.