I just have to...
Nu går tiden bara på och man känner att man inte har tid för något. Det man gör om dagarna är att man pluggar dialoger och monologer, läser pjäser, spenderar pengar på mat, äter en hel del fel saker, oroar sig att man har allt under kontroll, inser att man inte har allt under kontroll, går på pjästräningar och sen är det lite dötid där emellan, med betoning lite. Idag har jag i stort sätt gjort allt jag nämnde förutom handla mat. Jag har läst klart The Glass Menagerie skriven av Tennessee Williams, vilken var ganska hyfsad. Började dagen med att städa hela köket eftersom det är min och Emelies städvecka, samt att jag skulle iväg på pjästräning från elva till tre så jag gjorde min del av det klockan sju på morgonen. Sedan lite segande framför televisionen under tiden man samtidigt åt frukost och sedan ordnade lunch att ta med sig. Sedan började träningen till skolpjäsen, nu är det i full gång, vilket inte är så konstigt eftersom föreställningarna är på onsdag och torsdag den kommande veckan. Sedan när påsken kommer, tar den även med sig lite mindre att tänka på. Dock blir det en massa skrivarbeten vilket inte är min starka sida. Förmodligen kommer det bli lika mycket då som det är nu, trots att det inte känns så för stunden.
Pjäsen i sig kommer nog att gå väldigt bra, trots att jag inte riktigt har kommit in i någon av mina karaktärer. Förhoppningsvis kommer det inte att märkas alltför mycket av publiken, samt lärarna. Inte att glömma personerna som ser på den lokala tv-kanalen, eftersom pjäsen på något konstigt sätt kommer att visas där med. Hoppas att det hela går bra nu. Vi får bryta många ben inför premiären och sedan avslutet. Jag hoppas även att diabetesen går bra och framför allt alla skolsaker vi har kvar innan terminen är över. Det kommer att kännas lite konstigt i slutet av maj, när man dessutom åker till Sverige. Jag saknar folket och huset där hemma, men på sätt och vis kommer det att vara tråkigt att åka härifrån under sommaren. Jag får trösta mig med att ta en tur till det älskade saknade London. Det är det jag nu ser framemot.
