Elegant equation

Det var säkerligen ett bra tag sedan och jag vet inte hur många gånger jag säger att jag ska bli bättre, men om sanningen ska fram kommer jag nog aldrig bli bättre så jag vet inte varför jag fortsätter. Mycket har hänt sedan sist, tyvärr må jag tillägga. Året startade bra allt, klarade av första terminen, flyttade till ett bättre boende, var med min älskade pappa under en vecka och utforskade USA lite mer, träffade Marita för första gången, upptäckte Warner Bros studios och njöt av IKEA tillsammans med min älskade fader. Sedan blev det full rulle med skolan igen. Jag lyckades hamna i skolpjäsen, blev en stand-in. Jag klagar verkligen inte, fick arbeta med Bontempo igen vilket är fantastiskt, samt lyckades vara en av de 15 av 130 personer som gjorde audition. Inte illa för att vara en andra terminare. Skolan var i full gång och man hade inte mycket till liv utanför studier. Konstigt nog klarade jag av att hålla bra betyg i alla klasser samt få bra omdömen från alla lärare.

Sedan en vacker dag hände det som jag har varit rädd för hela mitt liv. Jag hade precis ändrat min biljett till Sverige så att jag skulle kunna gå på en kär väns student. Pratade med min kära fader om att fixa saker för sommaren och för påsk, vilket var några dagar ifrån. Jag lärde pappa hur man använde instagram så att jag även kunde få se vad han hade för sig hemma. Planerade att åka till diverse ställen och göra saker under sommaren, samt alla måltider vi planerade att tillaga tillsammans. Sedan var det tid för min acting techniques klass att köra igång och denna onsdag var i full rulle. Två timmar efter mitt samtal med mitt allt, försvann han ifrån mig, ifrån alla. Ärligt talat kan jag inte riktigt förstå att han inte längre existerar. Den person som har haft mest gemensamt med mig, lärt mig om livet och hur de mest basala sakerna. En otroligt begåvad, socialt och akademiskt, person som har lärt mig en bråkdel av vad han visste, hjälpt så många personer, och alltid fanns där för mig. De är så många saker, enkla saker som han alltid gjorde och sa för att få mig på bättre humör. Han lärde mig att vara professionell och vetenskaplig, även om jag satsar på något långt ifrån det, jag är glad att han har lagt ner tid på det i alla fall. Jag värderar det otroligt mycket. Du var min klippa i livet, och fortfarande är, vilket gör mitt liv svårare eftersom jag har ingen stabil punkt jag vet jag alltid kan gå till om jag behöver hjälp. Tack och lov var jag dig nära och oftast förstod hur du mådde och tyckte utan att ens prata eller fråga dig. Eftersom du var mer eller mindre som jag. Det är många gånger jag tänker, vad skulle pappa säga/tycka/rådgiva mig? Jag har dig inom mig vilket är den enda jag har kvar av dig. Jag älskar dig mer än något annat.

Efter att du försvann har jag mer eller mindre tvingat mig att fortsätta plugga och vara en bra elev, eftersom jag vet att du sa fokusera på studierna Cecilia. Tur nog har jag haft Bontempo omkring mig, och han påminner mig om dig, vilket du är medveten om från förr. Även om saker som påminner mig om dig gläder mig, är det otroligt jobbigt att bli påmind. Jag har svårt att lyssna på musik, och sjunga har jag slutat med totalt eftersom det påminner mig enbart om dig. Jag vet att du ville att jag skulle ta tag i det igen, vilket jag lovar att jag ska, men det är för mycket smärta i det nu. Jag har även blivit en helt annan person, kall och nonchalant. Jag vet att det är en försvarsmekanism eftersom jag vill inte bli sårad igen, så det lättaste är att inte bli beroende av någon. Även om jag är annorlunda vet jag att det bara är temporärt med. Jag kommer komma tillbaka till den person som du hjälpte mig att skapa.

Skolan är nu över för ett tag. Betygen har sänkts eftersom jag missade en veckas klasser, för att åka till Sverige för ett sista farväl till pappa. Jag vill verkligen inte lämna USA just nu, för jag känner att jag vill inte till Sverige och få smällen att du inte är där längre. Jag känner att jag måste gå vidare och lyckas i livet eftersom det är vad du ville att jag skulle göra så jag gör det för dig. Om jag ska vara ärlig orkar jag dock inte, jag orkar inte leva så här. Jag vet dock inte vad jag har för val om jag ska vara ärlig. Du ville gå till en bio och se en film med mig i så det är vad jag siktar för. Jag ska skärpa med med allt och vara dottern till den fantastiska person du var. Jag har mycket att leva upp till. Det känns som om jag är på väg till Sverige för att se dig där igen med ditt leende och dina kramar och somnande framför tv:n. Jag saknar det även om jag jag irriterad till och från. Jag önskar att jag hade mer tid mer dig och mer inspelningar av dig samt brev. Jag vet att du inte är med mig i kroppslig form, men du är in mina drömmar, mina tankar och framför allt i mitt hjärta. Du är fenomenal, stRolande. Om jag bara kunde vara hälften så begåvad, framgångsrik, utåtriktad, vacker och bedårande som du, skulle jag vara fantastisk. Du har berört så många personer, och jag är glad att så många har fått haft dig i deras liv. Jag tackar dig för allt, jag tackar dig för den jag är.

Älskar dig oändligt.

<3

C

Det var länge sen sist och som vanligt har det hänt en hel del. Skolan är över nu och har varit det sen den 18 maj. DÅ var det pompa och ståt med den otroligt snygga, väldigt ironisk må jag säga, graduation kostymen. Med ingen röst och Robert och Cattis som mina temporära föräldrar gick jag där och gjorde hela ceremonin. Då kan man checka av det på listan. Den sista tiden innan ”studenten” var det full rulle på teatern. Först så gjorde advanced acting klassen sin uppsättning, där jag tillsammans med Miguel framförde The Great Father. Det känns absurt att säga att det var roligt att göra den akten, med tanke på att de var på ett mentalsjukhus och att min karaktär hade blivit våldtagen av sin alkoholiserade pappa när hon var ett litet barn, men till skillnad från de andra akterna, som var otroligt komiska, hade den här komplicerade relationer samt problem som låg under den positiva ytan. Efter pjäsen så kom det fram folk som sa ”Du fick mig att gråta” vilket igen känns absurt att säga men att jag lyckades att få dem att gråta var verkligen något jag lyckades med och det glädjer mig.

Efter det så hade Sophie ett projekt där studenter fick regissera internationella pjäser. Hon satte upp Fröken Julie, där en sjuk Cecilia fick agera Kristin. Men knappt någon röst och en veckas träning för det så var det bara att köra på stort. På grund av det tappade jag rösten totalt till studenten, men det var det värt. Sista framträdandet i Jerkowitz, Garvin var det galaöppningen samt när vi hade chansen att få ha klassen där inne och auditions.

Sen efter skolan har det varit fullt upp med att ordna med papper för två andra skolor i LA. Jag har träffat mina kära lärare Katie och Michael för att prata om framtiden samt blivit bjuden på lunch. Jag har dem båda att tacka. Trots att de har sagt att det inte är dem som står för talangen bara för att ha tagit fram den och uppmuntat mig för att göra mer och bättre. Jag förstår dem till fullo, men om det inte hade varit för dem så hade jag nog inte insett att jag faktiskt kan göra det här mer än bara för en rolig grej. Michael sa till mig precis innan jag lämnade Santa Barbara att att agera är något som många personer vill göra, men för dig är det något som du måste. På toppen av det hela har jag fått två fantastiska rekommendationsbrev.

Efter att ha städat ut den lilla studion som har varit mitt hem de senaste månaderna och lämnat in nycklar, lämnat tillbaka routern, ordnat hyrbil och hotell i Los Angeles samt tricksat med flygbolagen alldeles för många gånger, var det att säga farväl till staden jag har spenderat det senaste ett och ett halft år i. Det känns bra dock, för jag vet att det inte är sista gången jag är där, samt att jag har fullt med vänner som bor där nu och platser jag fortfarande inte har besökt. Dock vet jag att jag måste gå vidare till nästa steg, som förhoppningsvis blir LA.

Efter att ha kört och suttit fast i bilköer ner till storstaden, var det dags för att göra två auditions för två skolor. Den ena på fredagen kändes bra, jag lyckades att visa att min svaga sida, vilket är att gråta på scen, när jag fick en cold reading. Hon tyckte även att jag hade en bra närvaro och var intressant att arbeta med. Sedan var det på lördagsmorgonen, den skolan hoppas jag nog lite mer på men auditionen var inte alls lika bra. Det började dåligt med att jag var mer eller mindre död när jag vaknade och hade ett lågt blodsocker så jag hade svårt att fungera. Inte för att det gick dåligt och att jag glömde bort mina lines, men jag kändes inte så genuint och äkta. Förhoppningsvis var det bara min uppfattning av det hela och att han inte tyckte likadant. Hur som helst hoppas jag att jag blir accepterad till någon av skolorna, men om två veckor så ska jag ha fått svar på det hela.

Sedan har det varit att ta det lugnt i LA. Staden jag inte alls gillade så mycket till en början, har vuxit i mina ögon. Jag har insett att det inte tar så lång tid att gå från alla ställen här. Det som kändes som en evighet med bil tar kanske en 20 minuter gåendes. Jag har också insett att jag är en magnet till konstiga personer. Jag var inne på Samuel French Bookstore och plötsligt får jag en man på mig som är den mest osmidiga personen på att flirta, och var förmodligen lite av ett psykfall eller något stod inte rätt till i alla fall. Sedan har jag fått en tourguide som pratade som tusan med mig om politik, en grabb på hotellet som mumlar och bjöd över mig till 211 där han bor, samt en hel drös med personer. I morse så var det andra gången det knackade på dörren till rummet bredvid mig och det är LAPD som är på besök. Jag kände att det som händer i CSI och NCIS och liknande händer i verkligheten med. Jag är gärna på att medverka i någon av serierna men undviker det gärna i verkliga livet.

Det positiva personerna jag har mött är i alla fall folket som var i PRIDE festivalen, som ägde rum här i Los Angeles i går. Det var en grupp med glada personer som kom fram till att jag hade en väldigt fin klänning på mig, sen att jag såg ut som en klassisk version av Audrey Hepburn och Natalie Portmans kärleksbarn i modern tid. Komplicerat minst sagt och en komplimang som blir svår att toppa, trots att den tyvärr inte är så sann. Senare på kvällen gick jag till Mel’s Drive-In och körde på en riktig amerikansk middag, med köttfärslimpa och avslutade det hela med något otroligt gott, choklad milkshake. Verkligen något som en diabetiker inte bör äta så ofta men vad ska man säga. Den var otroligt krämig och god, jag minns den sista gången jag drack en milkshake. Det var min kära broder Carls hemmagjorda på hemglassbilens glass med små bitar av choklad och lite rom i. Den var god, men långt ifrån samma krämighet som denna. Efter allt unnande av mat bar det av mot Ralphs för att köpa 510 gram blåbär för 20 kr, och sen hem och njuta lite extra. Snart bär det av mot Sverige igen, men en sak är säker, det är långt ifrån sista gången jag är här.

Nu har det varit fullt ös ett bra tag här. Precis avklarat en musikvideo, vilket var faktorn till min nya hårfärg. Från att nästan varit blond till nästintill svart, var mer eller mindre chockartat. Min teaterlärare Michael sa ”den där personen med mörkt hår som sitter där bredvid Oliver” den första veckan bara för att det var ovant. Dock har majoriteten av personerna jag har träffat gillat min mörkbruna hårfärg som nu sakta men säkert ljusnar. Tyvärr är jag inte lika förtjust i håret som omgivningen är. Jag förstår det verkligen, jag har haft mörkt hår förut och jag gillar det verkligen, men jag känner inte för det just nu. Det var skönt att vara ljushårig och njuta av solen.

Dock blir det inte så mycket solnjutande för min del. Det är en hel del skola först och främst, men det är som det är och ska vara. Sedan var det först en film och Gala öppningen för skolans nyrenoverade teater. Det var full rulle och en massa nya kontakter skapades. Jag skulle dessutom vara en tour guide vilket resulterade i att jag i stället fick presentera monologer inne i den lilla teatern. Ett byte från frivillig guide, till monologist vilket andra gjorde audition för. Jag klagar inte. Fick en hel del bra respons av publiken i alla fall, trots att min karaktär var en galen uteliggare i New York. En dam sa ”du var bra, du var riktigt bra. Hoppas man får se mer av dig snart.” vilket glädje mig en hel del.

Och mer av mig får hon allt se. För nästa vecka slår vi på teatern på stort. På måndag och tisdag är det advanced acting klassen som sätter upp en massa små pjäser. Majoriteten av akterna är roliga, även den jag och min partner Miguel har, trots att den är riktigt djup och tragisk. Känns fel att säga att man är exalterad över att ha en karaktär som är inlagd på ett mentalsjukhus för att hon blev våldtagen av sin far när hon var ett barn, men gud vad jag gillar att vara henne. Sedan på onsdag torsdag har internationella studenter satt ihop flera pjäser som ska presenteras. Under Sophies regi ska vi göra en scen från Strindbergs ”Fröken Julie”. Ska bli väldigt spännande allt, min karaktär går i sömnen vilket är schysst. Sedan är det även en till scen från ”Boy gets Girl” i min andra skådespeleriklass, där jag spelar en karaktär som blir förföljd och får hotbrev. Scenen jag ska göra tappar hon verkligen greppet, vilket kommer bli spännande att göra. Gud vad jag låter som ett psycho verkligen.

Årets majkasa hemma hos mig.

Nu blir det tillbaka till verkligheten och inse att det är en hel del att plugga till morgondagen och de resterande veckorna. Tänkte planera in lite fler roliga fotograferingar med mina kära underbara fotografpolare. För oss i staterna är vi tyvärr inte lediga imorgon. När firas ingen valborg och majmånad får inte något hejdundrande välkomnande. Det blir att skriva en massa uppsatser, läsa på om människans psyke, skriva resensioner om pjäsen ”Through the Fire” och musikalen ”Spring Awakening” som man har sett och njutit av, läsa sig alla manus samt förbättra de fem monologerna man har. På toppen av det hela får jag inte glömma en musikal sång vi ska framföra. Lär bli spännande att höra och framträda. Den dagen, den sorgen.

Idag åkte mitt kära sällskap för de två senaste veckorna hem till Sverige. Det röda yrvädret stod glatt utanför min dörr en kväll. Tillsammans har vi spenderat Spring Break inte enbart i Santa Barbara utan även varit på jakt och utflykt i Los Angeles. Det blev att hyra bil, köra bil, sakna att ha en bil, terrorisera folk i Beverly Hills, checka in alla kändisars trädgårdsmästare, inse att köra bil i LA inte är svårt alls om man har en GPS, spendera och kolla in turistplatser åter en gång, äta en miniglass med smak av acai, hänga ute på Santa Monica piren, varit på amoeba vilket är i stort sätt världens största musikbutik, samt gå på en audition för en agentur. Gick väldigt bra men kände att de inte var att ha något med. Men det kommer säkerligen fler tillfällen, som dessutom är bra och pålitliga.

Tillsammans med min kära skedsyster har vi hängt på San Pascual, vårat gamla gemensamma hem. Där blev det en massa middagar, episka danser koreograferat av Tove och Knut-Olle, samt en hel del drama. Dock vad skulle livet på Pascual vara utan det säg. Fler galna saker är när mobilen ringer kvart i åtta på morgonen från sjukhuset och man inser att man är kontakt person till en person man har träffat en gång. Men med tanke på att han sa att han skulle ringa sin mamma och säga att han har sett sin framtida fru efter att jag har pratat ett tag med honom. Vet inte om man ska vara orolig över att han inte mår bra, att han inte har någon vän, eftersom jag är hans kontakt person, eller att jag har en stalker. Vi får se vad som händer där säger jag.

Det halvdana vädret gjorde att shoppingen blev en prioritering framför att hänga på stranden. Jag ger all cred till min sjungande pingla som lyckades att köpa två Betsey Johnson klänningar för priset av en. Utan tvekan en bra deal. Sedan bar det av att köpa kanske en av de mest icke nödvändiga sakerna någonsin, läpptatueringar. Inte bara en utan tre i formerna: jättesilverglittriga, den amerikanska flagga och till sist men verkligen inte minst union jack. Vet inte riktigt när man ska använda dem, förutom att göra en cool fotografering. Inte för att jag varken är en makeup-artist, designer eller modell men otroligt taggad är man för det i vilket fall.

Sedan var lovet slut och det var tid för skola igen. Inte så peppad och en hel del plugg som man borde ha fått gjort eller inte har tagit tag i eller haft tid till att ta tag i. På måndagen körde jag och Tove en gammal goding tillsammans med en vän här i Santa Barbara, Chinnu. Det blev att ta på sig finkläder och åka till en liten park för att ta lite fina bilder. Tror starkt på att han har fått några fina sådana eftersom han är otroligt bra på det där med fotografering.

Sedan blev det kör på tisdagen inför den stora Gala öppningen på teatern nästa vecka. Från första sopran i gymnasiet placerade jag mig själv tillsammans med alt. Undertiden Tove spelade in några intervjuer så drog jag mig iväg till Goleta sent på kvällen för att spela in en film. Efter fem timmar så var de två scenerna avklarade. Intensivt må jag säga, men otroligt roligt. Känner verkligen att det är vad jag vill göra, även om regissören var oklar och allt mer eller mindre rörigt. Dock var det synd att jag spenderade kvällen med en galen, problematisk och mer eller mindre störd person istället för min kära gästs sista kväll i staterna.

Nu sitter man här ensam igen i den lilla studion. Dock känns den betydligt större nu när det bara är mina saker som ligger huller om buller. Det har varit helt underbart att ha haft henne på besök. Kändes som den gamla goda tiden igen. Jag ser henne snart igen i Sverige, inte lång tid kvar nu på gott och ont. Det positiva är att jag inte kommer behöva ha hotell Cecilia, när jag ska träffa henne då. Jag kan redan nu säga att jag rekommenderar det inte så himla mycket. Positiva är att det är helt gratis men man får till och med dela säng med ägarinnan. Har fått bekräftat att jag drömmer på engelska nuförtiden, när jag har en konversation på engelska när jag är i sömnens rike.  Det har varit en fantastisk tid att dela säng med prins Harry dessa veckor, men det ska bli underbart att få sängen för sig själv igen.

Nu är det tid att börja med detta igen. Damma av tangentbordet och aktivera hjärncellerna igen. Det kommer förmodligen vara mer stavfel än vad det brukar vara, med tanke på att jag verkar inte komma helt överens med det svenska språket för stunden. Denna termin har bjudit på en hel del hittills, dock kommer jag inte ihåg allt eller ha ork eller tid att dela med mig av det. Har varit till San Francisco med Tobias och Robert för att känna mig totalt värdelös. Resan var fantastiskt trevlig och allt men det anledningen till varför man drog dit, gick inte som jag hade hoppats. Dock är man en erfarenhet rikare och ett självförtroende fattigare. Kanske inte den bästa kombinationen någonsin men det var resultatet av resan dit i alla fall.

Sedan efter att ha varit lite hemlös i Santa Barbara, samt sovit hemma hos bekanta och invaderat grabbarna i lilla huset på San Pascual, har jag funnit ett litet ställe där jag kan vara själv hur mycket jag vill. Perfekt storlek på den lilla studion jag numera är bosatt i. En massa fönster, en liten spis, ett badrum samt att det är placerat mitt inne i smeten. Allt förutom telefoni, internet och tv är inkluderat i det hela med. Dock finns det alltid negativa delar med det hela. Toaletten har lite fuffens för sig, köket har ingen ugn samt att luftkonditioneringen inte fungerar alls, vilket har resulterat i kyla utan dess like. Nu förstår jag hur min broder har haft det. Dock att vakna upp kl 6 på morgonen för att ta sig till morgonlektionen, och det är 14 grader ”varmt” inne i lägenheten har kanske inte varit det mest ultimata kan jag erkänna. Det är varmare nu när det blev varmare ute.

Sedan har skolan sett till att man har haft fullt upp. Teatern är fantastiskt rolig, speciellt nu när man slipper de temporära containrarnas och man är inne i den alldeles nyrenoverade teatern. Känns speciellt kan jag säga. Trots att man varken har Matt eller Katie längre så är Michael en riktigt bra lärare. Det är roligt att få agera, även om det är lite lekstuga i klassen ibland. Vissa personer förstår inte att det är seriöst och flummar omkring. Vi som tar detta kanske lite för allvarligt, och tar varje tillfälle och chans till att få agera och vara med i någon pjäs, blir lite lack på dem. Personligen är jag här för att utvecklas till en bättre skådespelare. Det är detta jag vill trots allt så. Jag är ledsen pappa men jag blir varken en biolog eller farmaceut, om det inte är en karaktär det vill säga.

Inte nog med all drama i skolan, men det är drama överallt känns det som. Personer både på hemmafronten och här i den amerikanska hålan löper amok ibland. Jag hänger inte riktigt med i alla lägen, och hamnar i aningen kniviga situationer. Eller så är jag för seg och blir påkörd av en gammal mexikansk man vid ett övergångsställe. Kände att det var lite Closer varning där. Dock är jag tyvärr inte lika fantastisk som Natalie Portman, och han var långt ifrån lika attraktiv som Jude Law. Efter att ha flugit en bit och legat på backen en stund fick jag erbjudandet att få skjuts hem av honom. Dock kände jag att en person som kör mot rött och dessutom kör på en person mitt på ljusa dagen är kanske inte den ultimata personen att åka med.

Förutom att ha spenderat en hel del tid i skolan, och med plugg, så har jag varit tillsammans med många vänner här. Det nya folket på San Pascual samt de gamla godingarna, plus de amerikanska personerna. Mitt gamla hus står fortfarande för en hel del festande och så, men inte alls till samma nivå som förra terminen. Den är svår att slå. Till sist har jag även spenderat en hel del pengar på saker jag aldrig har gjort förut. Har varit och klippt mig första gången i staterna. Himla nöjd med resultatet, himla tom plånbok dock. Sedan har jag tänkt att jag ska vårda mig med krämer och en massa special schampo och balsam plus andra saker som ska vara extra bra. Ska man vara fin får man lida pin, har jag hört en hel del om. Jag kan redigera det uttrycket och säga: Ska man göra ett tappert försök till att vara fin, får plånboken lida pin. Men förövrigt är det bra skulle jag allt tro.

Denna termin har jag dessutom börjat med något jag slutade med för flera år sedan, sjunga. På gott och ont kan jag säga. Det kunde låta bättre samt att min röst skulle behöva lära sig det ena och det andra, men onyktra vänner uppskattar det i alla fall så vad gör man inte. Det glädjer säkerligen några så jag ska inte klaga. En där hemma vet jag blir lite nöjd i alla fall. Mina stämband är dock inte så glada över detta val, men det blir väl att lära sig att sjunga korrekt. Kommer förmodligen inte att inträffa men man kan försöka.

Efter mycket släng hit och dit så har det blivit lov. Trots att man är sjuk och lite smärta i kroppen efter flygturen ner i backen, så har man fått finbesök ifrån det långa landet lagom. Hemlandet som finns i hjärtat på en oplacerbar plats, trots att mitt hemland härborta plötsligt är Storbritannien. Ska nog börja samla nationaliteter tror jag.

Nu har det varit mycket som har skett i livet. Det var Thanksgiving firande med mycket mat och mycket trevligt folk. När den högtiden var förbi, fanns den kvar ett bra tag i form av rester. Skolan gick mot slutet av terminen och det hela. Tillsammans med en massa skolarbeten och finals blev det att få en enorm höger tumme. Efter att ha fått antibiotika som kommer ifrån stenåldern så blev det tillslut att åka på ett äventyr mitt i natten till Cottage Hospital Emergency tillsammans med Bobo, med andra ord Robert. Klockan två blev vi inskrivna och i väntan på att få hjälp iscensatte vi hela Grey’s Anatomy med de som arbetade den natten. Sedan fick jag hjälp av Karev, eller mer känd som David, som tog blod och satte dropp på mig. Jag fick till och med ta blod från mig själv, kändes väldigt spännande. Sedan så blev det att få röngtas och få mat i form av en kalkonmacka, chips, jell-O och apelsin juice. Tillsammans med Bobo låg jag på en brits med dropp i högra armen, mat på vänstra sidan samt en fin hög av tidningarna ”Sunset” med trädgårdsspecial samt sjukhusets egen tidning.

Sedan kom läkare Jao in och bedövade tummen mycket bättre än vad skolsköterskan gjorde samt inväntade bedövningsmedlets förmåga att göra tummen bortdomnad innan han skar i den, vilket skolsköterskan inte gjorde. Efter ett djupt snitt på tre centimeter och lite grävande med en sax, fick jag ett dränage och ett stort fint bandage. Sedan var det bara att ligga kvar i en timme och 45 min innan droppet skulle vara kvar. Dock efter att ha snackat lite med Karev så dubblade han dosen och berättade vad som kunde hända och om de gjorde det var det viktigt att säga till. Ett symtom var att ansiktet skulle bli alldeles rött, vilket jag klarade mig ifrån dock kliade det som tusan i hårbotten. Vilket jag senare insåg att det förmodligen var ett symtom på att det var för hög dos per minut. Dock blev vi klara snabbare och tackade vår nya polare som hade gjort hela vistelsen mycket roligare och intressantare. Klockan var sedan fem och det var tid att sova.

Sedan blev det att gå tillbaka till akuten för att se att tummen mådde bra, vilket den har gjort samt att skåran har läkt ihop otroligt snabbt. Dock har handskriften fått lida en hel del samt proven. Något mer som har fått lida är plånboken eftersom man har varit tvungen att betala hysteriska summor för att gå till doktorn hela tiden. Jag har insett att jag har spenderat över 200 dollar på besök som inte har gett mig så mycket. Det har enbart tömt mig på blod stup i kvarten. Det har även spenderats en del pengar på julklappar samt en hel del tid har spenderats till studierna. Med alla finals avklarade, vissa blir tyvärr inte så bra jag hade hoppats på och tyvärr får jag nog inte A vilket känns som ett misslyckande. Dock har pappa sagt att jag får vara nöjd med det jag får med tanke på att jag inte mår bra fysiskt. Dock vid diplommiddagen med IBS fick jag reda på att Katie hade sagt till IBS samt den högst ansvariga personen för internationella studenterna att jag är en av de bästa studenterna på teater avdelningen och att jag har talang och kommer lyckas med vad jag än vill. Vilket känns otroligt roligt att en person som har arbetat inom film och teaterbranschen ett bra tag tycker att jag har en chans.

Sedan var skolan avklarad och det känns konstigt, skönt och panikartat. Man sa tack och hej till polarna och satte sig hemma och visste inte vad man skulle ta sig till. Det blev att hänga med Bobo ett tag och spela lite musik, när man inte behövde dra till sjukhuset för att återigen bli tömd på blod. Dock fick jag sitta i en lyxig skinnfåtölj och se på The Proposal denna gång. Sedan blev det fest i huset tillsammans med en massa okända personer som var väldigt trevliga, dock gick jag och lade mig när de andra festade vidare. Nästa dag blev det att sticka ifrån huset, efter att ha ätit den ultimata köttfärslimpan, för att fira med de kära personerna några kvarter bort. Där träffade jag en britt som trodde att även jag var ifrån Storbritannien. Jag tackar och tar emot känner jag. När timmarna hade gått förbi blev det att ta sig hem där huset har blivit vandaliserat.

Det blev jag som fick ta snacket med Kevin dagen efter, men som tur var förstod han att jag inte är ansvarig och han vet vilka som är det. Han var nöjd med att ha mig som hyresvärd i alla fall så jag klagar inte. Jag får vara nöjd nu känner jag. Efter att ha firat tredje advent med lunch på staden med Rikard, packat allt som ska packas ner samt samlat ihop folket i huset för att bjuda på glögg, lyssna på julmusik samt tända tre värmeljus och lyssna på regnet, må jag säga att det är himla trevligt här. Det blir skönt att komma hem, onekligen, men det blir annorlunda och konstigt minst sagt. Det känns surrealistiskt att man snart sätter sina fötter i Sverige igen, men så är det.

Idag är det namnsdagen man lär komma ihåg om man heter Cecilia. Inte för att det är märkvärdigt eller så men glädjes för gratulationer samt ett fint litet kort på posten. Nu har jag fått en adventskalender vilket känns konstigt men det stärker verkligen saknaden efter en riktig höst och en kall snörik vinter. Det känns absurt att det nu är två veckor kvar innan sista veckan är här. Den senaste tiden här har man i alla fall sprungit till sjukhuset med jämna mellanrum för att få svar på vad felet är. Dock verkar allt vara bra vilket är konstigt. Tur är att den doktoraktiga personen jag är i kontakt med nu tycker det med så hon verkar inte ge upp. Veckan som precis har passerat har jag njutit till fullo av att Hanna är på Hawaii och njuter. Att ha rummet för sig själv är guld värt säger jag bara. Det är bra att man har testat på hela grejen att dela rum med någon och så, men som en tjugotvåårig dominant person känner jag att det inte är det mest ultimata. Hade klart passat bättre om man var liten igen. Jag får påminna mig själv att ha ett eget rum i framtiden.

Dock har man inte kunna njutit till fullo eftersom min kropp tyckte att förkylning och en endagars feber passade bra. Trots sjukdom så måste jag säga att det känns bra så jag borde inte klaga. I skolan är det mycket nu i slutet. Man borde vara mer produktiv men hjärnan går på reserven för stunden så man har knappt energi att hålla sig vaken från morgon till kväll utan att somna. Dock blir det att lägga på ett kol eftersom slutet snart är här och man vill verkligen inte göra allt i sista stund. Konstigt nog har jag i alla fall fått bra respons ifrån skådespelarklasserna vilket är uppmuntrande i alla fall. Tyvärr är det dem andra jag måste göra en massa väldigt krävande saker. Det blir att göra det samt att hoppas på ett bra resultat på de testerna man får göra. På torsdag är det i alla fall Thanksgiving vilket blir intressant kan man minst sagt säga. Inte nog med att man har fått uppleva Halloween i staterna utan nu ska man medverka på en av amerikanernas största tradition. Man skulle befinna sig i en mer höstig stad dock för att den typiska bilden av högtiden skulle inträffa, dock tror jag inte att man kommer att bli besviken. Om jag har uppfattat det hela rätt är det mat som konsumeras konstant under dagen, och man skämtar ju inte om mat så.

I torsdags var det tid för att skådespela i skolpjäsen. Det var en staged reading vilket jag inte hade talas om innan jag plötsligt medverkade i den. Det innebar att man står på scen skådespelar för fulla muggar samtidigt som man har manuset i hand och läser sina repliker. Låter konstigt, är ganska konstigt, men med tanke på att man får manuset dagen innan ganska förståeligt. Man kände sig dock ganska hemma med det hela, med tanke på att det var min kära teaterlärare Katie som var director, samma manusförfattarinna som skrev några scener i förra terminens pjäs samt en del av samma uppsättning av skådespelare som den pjäsen. Hon som skrev pjäsen tackade mig för att jag ville arbeta med henne samt att hon tycker att jag är bra att jobba med. Jag klagar verkligen inte, trots att jag var tvungen att vara en negativ överklass gudinna som faller för samma person som jag var tvungen att kyssa i dansscenen förra pjäsen. Jag känner att jag gärna inte vill bli ihop parad med honom igen. Efter en skapligt lyckad show så blev det att fira i helgen tillsammans med en massa teaterelever.

Sedan var det tid för att gå till skolan och prata med Katie om framtiden. Då fick jag reda på att hennes föräldrar tyckte att jag var fantastisk i pjäsen och att hon personligen tycker att jag har en väldigt bra närvaro. Väldigt glad över det hela, känns positivt och glädjer en lite. Det får en i alla fall att känna att man får ett bra resultat på det man verkligen vill. Samt att hon hjälpte mig med att välja ut några skolor här i staterna för att plugga vidare. Trots att det inte är i Santa Barbara så blev hon glad över att jag kommer att vara kvar i landet. Dock är detta land enormt men i vilket fall. När jag vet att det snart är över får jag minst sagt panik. För stunden känner jag att jag inte vill hem till Sverige, inte för en lång stund i alla fall. Det blir onekligen trevligt att få njuta av det man är van vid, mat, vänner, familj och samhället och at inte glömma det härliga med vintern som kommer att vara när man återigen sätter sin fot i sitt hemland. Mer än så känner jag dock inte att det är, jag behöver nog en längre pause från Sverige. Jag behöver utvecklas och skapa mig en framtid, tyvärr känns det inte som om den är i Sverige.

Nu har ännu en till helg passerat och paniken över att man snart är klar med skolan blir bara större och större. Tillsammans med mycket dumt växer den inom mig. Efter att ha haft en matlagningslördag tillsammans med rumskamraterna, har jag och Robert kommit fram till att det skall skrivas en kokbok. Oskar är hjärnan bakom det hela, Robert är Robert så mer behöver man inte säga sen står jag för själva recepten. Känsla kommer man långt på, eller ett fem liters Chardonnay lådvin, beroende på om man heter Cecilia eller Robert. Efter en lyckad middag, precis som kalopsfredagen, var det festligheter i grannhuset. Dock var det inte så mycket fest där i jämförelse med vad som garaget har att erbjuda. Tillsammans med huskamraterna hade vi det spännande på många sätt och vis. Plötsligt sitter alla med kepsar på och taggar till samt att Oskar går lös på alkoholen tillsammans med Dominos pizza. Robert och jag känner att kombinationen pizza, Smirnoff vodka, Captain Morgan samt Mickey’s inte placerar sig i vår kokbok. Kvällen avslutades för Roberts del att han fann Åsa. Enligt facebook är hon det närmaste ”åhh herregud” man kan komma.

Sedan var helgens bravader avklarade och städveckan avklarad. Måndagen bjöd på telefonsamtal med sjukhuset där jag mer eller mindre skäller ut dem samtidigt som jag gråter. De förstod nog hur akut det var då i alla fall och ger mig en läkartid nästa vecka, annars måste jag vänta tills februari vilket känns klart avlägset. Om det var så skulle jag seriöst bli ännu galnare eller bli skickad till ett mentalsjukhus för vård. På tisdag blir det att skola för fösta gången för att åka till sjukhuset. Funderar seriöst på att ta taxi dit för att kunna vara med de första 50 minuterna på lektionen. Dock får jag tänka lite mer på den saken känner jag. Nu blir det att leta efter monologer samt scener som jag sedan ska memorisera.

Jag kan minst sagt säga att det har hänt en hel del sen sist. Nyligen har halloween varit här och spökat och de mest galna och absurda sakerna inträffade. Innan det har det varit pjästräningar och floder av gråt i samband med diabetesproblem samt sjukhusvistelser. Vården här är annorlunda kan man säga, men tur nog har jag en försäkring som jag har fått av skolan. Den lär täcka besöken hos diverse olika sköterskor, läkare, samt labbet. Diabetesvården här är bland de bästa i staterna vilket känns lovande, dock mindre bra när man kanske får vänta över en och en halv månad tills jag får en läkartid. När de skulle ta blodprover var det inte de åtta små rören som de tar hemma i Sverige utan åtta enorma sådana. Inte nog med att man blev mer eller mindre tömd på blod utan det kändes lite som man befann sig i fyrtiotalet. Det var inte så många moderniteter där och stolen man satt i kändes hade nog platsat bra på ett mentalsjukhus.

När prover har tagits och blivit yr samt att man har fått en ”ny” blodprovsmätare samt alla man ska skriva ner allt man gör, äter, blodsockernivå samt insulinmängd, var det tid att strunta i det en helg och underhålla sig med kostymer och trams. Tiden för det ökända Halloween var inne. Det blev firande i huset och efter några glas fyra dollar billigt, med andra ord äckligt, mousserande vin var flygvärdinnan Cecilia aningen yrare än innan. Under kvällen blev det plötsligt otroligt mycket utklädda människor som befann sig på tomten och firade tillsammans med oss i huset. Personligen fick jag för mig en dålig idé att stoppa ett potentiellt slagsmål, vilket resulterade i att man själv fick slaget mot vänstra kinden. Tackvare det inte så goda vinet, kände jag inte så mycket smärta då, vilket gjorde det lättare för mig att prompt skicka ut de stökiga amerikanska grabbarna. Påminnelse till sig själv är att fulla människor som är nära på att bråka uppskattar inte personer iklädda flygvärdinnedräkter och säger ”In case of emergency, the exit is over there.” och pekar klart och tydligt mot grinden. Påminnelse till alla andra är att jag ger mig inte så lätt samt att jag kan utan tvekan bli ganska domderande och aggressiv. Efter att sedan minglat omkring med människor tyckte polisen att det var läge att hänga med oss ett bra tag när de försökte skicka hem alla. Trots slagsmål och de oinbjudna poliserna måste jag säga att det var en väldigt lyckad kväll.

Sedan blev det lördag och tid för baseball-spelaren Cecilia att visa hur man försvarar Yankees utan att ha en susning om spelet. Efter att ha trängt in sig tolv personer i en van var vi framme i Halloween paradiset Isla Vista. Det var galet på alla sätt och vis och folk var hysteriska. Omgivna av en hel del spännande karaktärer blev det en mycket intressant och underhållande afton. Sedan var det tid för att vänta in måndagen och tiden för att knacka dörr och få godis. Det var den tappra ligan Rebecca, Emelie, Hanna samt jag som gick omkring och trick or treatade tillsammans med alla fem åriga mexikanska ungar. Trots att vi höjde medelåldern markant bland alla som var ute och bad om godis, så fick vi en hel del konstiga sötsaker samt några pennor.

Det var slutet på oktober månad, samt att starten på november blev alldeles utmärkt. Familjen Zetterqvist kom hit på en snabb visit och bjöd på god middag nere på FisHouse nere vid piren. Det var underbart att få träffa dessa härliga personer igen samt att få några väl behövda saker hemifrån av dem. Efter en trevlig kväll var det tid att gå tillbaka till studierna samt att se hur den vänstra kinden byter färg från dag till dag. Mer spännande än så vet jag inte om det är, men när jag tänker efter kanske det är tur det. Tillbaka till studierna med nöje nu när det har gått bra i alla fall. Tur att man gillar sina lärare samt att de gillar en tillbaka. En vinnande kombination på många sätt och vis.

Nu har det varit en minst sagt spännande och händelserik vecka i mitt liv. Det var nog tänkt att det skulle bli mycket gjort på skolfronten, vilket det inte riktigt har men sakerna har gjorts i alla fall. Har spelat upp scenen med Jesse samt fått reda på att han är mer eller mindre kriminell. Känns osäkert men konstigt nog ogillar jag honom inte lika mycket, han har någon slags karaktär som är svårt att sätta fingret på men nu klarar man av honom i alla fall. Sedan har det varit häng uppe på alla svenskars favorit ställe, BV. Dock var det hos grabbarna i ungdomsgården vilket gjorde en vanlig tråkig onsdag till en mycket underhållande sådan. Efter att ha sovit minimalt denna vecka, på grund av sena nätter samt att man vaknar tidigt så känner man sig lite luddig. Dock har denna helg varit fenomenal den med. fredagen blev det att festa till det med kostymer och allt. Vi körde på filmtema och personligen blev det att springa ner på staden för att finna en utklädnad. Efter ett snabbt besök på halloween butiken samt klätt av en provdocka var jag en snövitkostym rikare.

Efter att gått runt som en inte så vit snövit under kvällen, där allt möjligt verkar ha hänt samt personer som man inte hade koll på vistade sig, vaar det tid att tacka för kvällen och sälja sitt röda äpple så att en person kunde röka på ur det. Fem dollar för ett äpple kändes som en bra deal vid halv fyra tiden. Speciellt nu när dollarn har blivit väldigt dyr. Sedan var det lördag och inre en lugn stund. Det blev att agera olaglig och köpa sprit till minderåriga samt cigaretter. Känns dock inte lika jobbigt med tanke på att de skulle vara myndiga i Sverige för det. Sedan var det kväll och tid att dra sig mot isla Vista. Klädseln var vit tröja och markeringspennor. När man kom hem var man några pennor fattigare, nummer till en billig taxi rikare, samt klädseln var inte så vit längre. En massa konstiga dit ritade saker på både tröjan samt kroppen plus en massa namn och nummer. Otroligt roligt och utan tvekan värt att köra på igen.

Sedan är det söndag och slutet av en fantastisk vecka. Dagen har spenderats i att undvika att vara duktig och ägna tid åt att äta samt motionera en hel del. Det har jag lyckats delvis med. Inte tillräckligt mycket motion och kanske lite väl mycket mat, men jag ska inte klaga. Dock insåg jag en sak denna vecka. Jag saknar folket hemma i Sverige, det gör jag, men jag vill nog inte tillbaka inte permanent i alla fall.

Nu har det varit en hel del skola och plugg, samt en hel del festande på helgerna. Trevligt men otroligt dålig på att lägga tid på att dokumentera allt som händer. Diabetesen och kroppen lever ett liv som tar död på mig. Hur jag än gör så får jag skit för det. Varför? Den som det visste och kunde ordna upp det ger jag en stor puss och kram utan tvekan.

I skolan har jag och Tove fått arbeta med en 37 årig karl för att göra en scen till acting for the camera. Han gillar att flirta hejvilt samt koppla allt till något sexuellt. Han kallar Tove för ”kiddo” och mig för ”honey”, önskar nog lite att jag var Tove känner jag. Han är bra när det väl kommer till kritan, men när man ska ses för att träffas dyker han aldrig upp för att han inser att han har roligare saker för sig. Vi är båda ganska trötta på honom men på måndag är det hela avklarat så. Trots att han är dryg bakom kameran, har både Tove och jag fått väldigt bra omdöme av vår lärare Matt. De bästa monologerna vilket är tackvare oss och inte Jesse.

Denna måndag blev jag glatt överraskad när det ringde på dörren men ingen var där. På dörrmattan stod ett paket adresserat till mig. Studierna lades genast åt sidan så att man kunde öppna det. Trots att jag var fullt medveten om vad det var så fick jag ett glädjerus i kroppen när jag öppnade det. En otroligt fin hatt från Ted Baker finns numera i mina ägor. Har insett att jag har väldigt mycket ifrån det underbara brittiska klädmärket, en kjol, två klänningar, en väska, en kavaj, en kofta, en långklänning, en byxdress, ett par shorts. Dock skulle jag utan tvekan kunna utöka garderoben med deras hjälp känner jag. Får se om man beställer hem något mer från Ted. Annars har jag funnit mycket spännande både på asos och Dahlia. Vem vet vad nästa packet till mig kommer att innehålla.

Idag var det tio år sedan tragedin skedde här i staterna. Det har varit annorlunda här utan tvekan, nere på stranden var det ett fält uppsatt med sma amerikanska flaggor för att hedra alla offer som dog i samband med attentaterna. Stämningen bland människorna har varit en smula dämpad i jämförelse med hur det brukar vara, samt att mer eller mindre vart enda kanal på tv har något program om händelserna som skedde. Tragiskt känns det att avsluta en sådan helg på.

I fredags grillade vi och såg att gatan var fylld med polisbilar samt att det var ett pådrag på tvärgatan. Vi gick över för att se vad som hände och vi fick reda på att huset där Harper bor är ett hus man ska passa sig för. Majoriteten av familjen sitter eller har suttit i fängelset, dock om man vill ha droger är det stället man ska till. Väl tillbaka i huset hade hela området blivit mörklagt och vi var utan el. paniken skapades eftersom folk var på väg till oss för att festa lite. Med lite dans uppe på soffan och allsång till diverse olika låtar kom en hel del personer, majoriteten svenskar, och var trevliga och glada. Efter många timmar i gott sällskap var det tid att stänga ner festen och lägga sig runt fyra tiden.

Upp lördagmorgon vid halv åtta för att städa bort gårdagens kvarlämmor. Efter att ha piggnat till blev det att promenera innan lunch. Plötsligt hamnade man i ett gäng av en massa personer med likadana tröjor. Det visade sig att de gick för att hitta ett botemedel för diabetes. Personligen blev det bara jobbigt att gå där och jag kände om de ska gå för att hitta ett botemedel får de fortsätta att gå ett bra tag. Sedan blev det hem och ladda om samt tvätta rent. Med rena lakan bar det av mot oceano för att sedan dra sig vidare mot Isla Vista. Vi fann en bra fest med mycket underligt folk. Jag fick många konstiga personer på mig bland annat en tjej som var nästan i kategorin pygmé. Sedan att ha gått runt hela IV bar det av hemåt för att tillslut hamna i säng igen.

Tillslut efter totalt 13,5 timmat sömn på tre nätter sitter man här mer eller mindre förstörd. Om det beror på extremt mycket motion och lite återhämtning, dampartad sjukdom, eller alla känslor som kommer fram när man inser hur förfärlig människan kan vara. Vad vi är kapabla till att skapa är ofattbart, inte bara negativt tur nog.