Smoke curtain

Nu är den sista helgen för vårterminen i Santa Barbara passerad. Känns onekligen konstigt. Malin åkte till Hawaii och henne ser man inte på Pascual något mer, sedan har Emelie och Rebecca haft fullt upp med att packa inför deras roadtrip som avgår på måndag morgon. Rummet är för stunden ett bombnedslag, men om mindre än ett dygn är den ena halvan tom och jag är helt ensam. Istället för att njuta av att man är ledig och har vackert väder, känner man sig nästan nere. Det är som en nedräkning vilket gör att man inte gör något utan istället bara tänker att det är en sådan liten tid kvar. Sedan hjälper det inte när man är ovetande angående Islands vulkanutbrott. Känns lägligt nu när man snart ska tillbaka till Sverige.

 

Gårdagen blev den sista festhelgen för terminen. Efter att ha promenerat sig till Ralphs och insett att alkohol är mycket billigt här, i alla fall om man letar efter ett Kaliforniskt vin. Jag saknar onekligen ett gott merlot eller cabernet vin från Frankrike, eller de gyllene bubblande dropparna, dock när man hittar ett mousserande vin för 5 dollar känner man att man får släppa den höga standarden och tänka på att man är en student. Sedan blev det att försöka ragga upp folk till festligheten men utan succé. Istället blev det att gruppen delade på sig, några stannade hemma och spelade drinkspel medan den andra halvan tog en taxi till Goleta för att gå på maskeradfest.

 

Temat för festen var skurkar, vilket gjorde Sam och Oskar till två ryska maffiabossar, Hanna till en lönnmördare och tillslut Tove och mig till skedsystrarna. I klartecken är det två tyska frauleins iklädda en Oktoberfest klädsel som dödar folk med skedar. Tillsammans med fantasin fungerade det bra för Gretel och Edith.

 

Nu så är det bara att försöka att ta det lugnt och planera vad man ska göra under de senaste dagarna. Förhoppningsvis blir det ingen rökridå över atlanten vilket resulterar i en ridå över resan hem. Skulle kännas tragiskt, min kropp är inställd på att åka till Sverige. Dock vet jag inte om den tycker att det är något positivt än men det får man se. Det blir att pressa in så mycket som möjligt så att man inte tröttnar eller saknar livet här. Hur overkligt det än låter.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0