Elegant equation

Idag så är det den tredje dagen här i storstaden London. Jag bor ute i förorten bland alla förortsfolk med deras små söta barn. Stället jag bor på nu och i cirka en vecka fram heter Northolt, ganska gulligt väldigt förortigt. Svårt att klaga är det dock, jag bor tillsammans med Londons sötaste svenska par, Fanny och Emil. De tar hand om mitt liv för tillfället, de tar hand om allt nästan. Jag och Emil har varit i Svenska kyrkan, som ligger nere i stan, tre gånger på tre dagar. Spännande ställe må man säga. Igår fick vi gratis vin, ingen god årgång eller snarare god bag-in-box. Folket där är trevliga men väldigt svenska. Inte för att det är något fel på att vara svensk, jag är väldigt stolt över mitt ursprung, men vi må vara lite stela. Britter är mer artiga, charmiga och grå, en underbar kombination och platsar perfekt bland världens alla folkslag. Idag i kyrkan så norpade jag en gitarr under några timmar, under tiden Emil läste alla tjejtidningar som fanns. Tillslut så tröttnade han och lämnade kvar mig där till kyrkans kör. Kändes lite som att bli indragen bland alla überreligiösa personer som kan sjunga alla psalmer i stämmor. Helt otroligt, men efter halvtid kändes min tid som övertid, så jag drog en lögn om att jag skulle dra. Cecilia, ljuga i guds hus och allt. Jag förvånar mig själv ibland, eller snarare ganska ofta. Livet hade nog varit aningen tråkigt om jag hade varit förutsägbar. Jag är nöjd över att vara här bland allt folk och leva halvt i en dröm som jag länge har velat ha gjort. Dock är verkligen inte alls lika glamorös som drömmen. Jag bor som sagt ute helt utanför stadsljusets räckvidd bland polisbilarnas blå sirener. Snart är jag där mitt i hjärtat av London och känner varje hjärtslag som pulserar och ger mitt hjärta några extra slag, eller slår ut några. Framtiden finns där med svaret. Jag känner att det här är spännande och klart mer spännande än livet som jag hade hemma i lilla staden, men bara för att det är litet i Sverige betyder inte att jag känner mig mer hemma där. Här har jag ingen familj, trots att jag är Fannys och Emils testbarn för uppfostran, inte alla mina saker, mitt hem, mina vanor. Det är mycket jag inte har, jag har inte mina kära kompanjoner, kamrater, vänner. Trots att det bor över tio miljoner personer här, i Storbritanniens välkända huvudstad London vilket skapar mycket liv och rörelse, känns det aningen här dött utan er. Jag skulle ljuga igen om jag inte sa att jag vill att ni hälsar på min och oss här. Hör av er, jag väntar verkligen. .C