Ic itur ad astra
Idag har det varit en ganska lugn skön höstdag. Trots att vädret har varit riktigt regnig i Stockholmstrakterna, har det för en gångs skull varit vackert lite norrut. Det blev samma gamla vanliga promenads runda i septembersolens varma strålar och ständiga blåsväder innan jag kom tillbaka hem till den goda bouef bourguignonen som hade stått och puttrat hela eftermiddagen. När klockan väl hade slagit sex började modeauktionen. Dock måste jag säga att utbudet var aningen bättre första auktionen där det handlade om mode, men det glädjer mig att intresset finns och att de fortsätter med det.
När klubban hade slagit för sista föremålet och bourguignonen hade njutits av till råge fortsattes kvällen med det tidigare schemat. Fortsättandet av bildinskannandet ägde rumt tillsammans med försök att lösa kriminalserien CSI NY:s problem. När det var klart blev det tid att gå ut för att se stjärnorna klart och tydligt. Trots de ömma fötterna och den mystiska smärtan i höger knä, bestämde jag mig för att ta en liten promenad. När jag gick runt bland kvarteren väcktes gamla minnen och känslor speciellt när jag fann två träd fyllda med små lampor i trädkronan. Det fick mig att minnas New York sedan över till högstadiets höstkvällar när jag inser att himlen var alldeles stjärnklar, precis som jag önskar att den var oftare. Känslan av att inte behöva oroa sig över något eller planera varje minut dagen erbjuder, precis som det var när man var yngre. Jag önskar att man får den underbara affekten oftare när man bara drömmer sig bort. Tackvare de lysande planeterna lyckas jag känna det. Nu vet jag i alla fall var jag ska sätta mig när molnen har bäddat in stjärnorna. Då har jag dessa två lampklädda träden till min räddning.
