The answer is blowing in the wind
När man tror att det är lugnt och fint visar det sig att vara precis tvärtom. Det hela startade upp med att hjärna och kropp inte riktigt är synkroniserade med varandra. Den ena säger ”ge mig mat” den andra säger ”skulle inte tro det, du får dricka vatten om du vill ha något”. Det hela är mycket frustrerande och resultatet blir en sur och trött tjugoettåring vilket inte känns helt friskt och rätt. Eftersom solen sken vackert idag tänkte jag att det var en bra dag att ta lite fotografier på den vackra höstomgivningen med alla underbara gröna, blodröda, brinnande orangea och gula i alla dess olika nyanser. Det är fantastiska glödande färger blandade som glittrar som ädelstenar när de blir belysta av solens varma ljus. Tanken slog mig att fotografera det hela när jag promenerade för några dagar sedan men insåg sedan att mina färdigheter inom fotografi är väldigt magra. När det kommer till att ta en bild, vilket jag gärna gör vid alla möjliga tillfällen, tar jag upp kameran och trycker på avtryckaren och ibland använder mig av zoomen. Jag önskar att jag hade känslan och egenskapen att kunna föreviga stunder i form av ett fotografi. När man är ute och går eller bara i vardagen ser man vackra bilder i ens omgivningen men när kameran kommer i mina händer är det som om motivet gömmer sin glans.
"Fantastiska" bilder väl dokumenterade med hjälp av den "underbara" kameran i telefonen.
Jag skulle gärna vilja säga att felet beror på att kameran inte är tillräckligt bra, men jag tvivlar att det är så fallet är. När jag gick ut idag insåg jag att min tanke att agera fotograf var lönnlös eftersom de fantastiska miljöerna man har sett de senaste dagarna befann sig nu i en tornadoliknande virvel. Alla klorofyll fattiga löv flög runt och blandades runt vilket var vackert det med. Mitt i virvlarna gick jag och rensade hjärnan. När jag hade transporterat mig bort från orkanvädrets hjärta träffade jag på en gammal lärare från grundskolan. Jag minns henne väl som musikvikarie och även inhoppare för svenska etc under mellanstadiet, men chockerande nog kände hon igen mig med. Inte nog med hejandet utan hon mindes mitt namn. Jag vet dock inte om jag ska känna mig hedrad att hon kommer ihåg mig efter så många år eller att jag fortfarande ser ut som jag gjorde innan jag hade blivit tonåring. Jag hoppas att hon har ett utmärkt minne eller att jag är minnesvärd men svaret på det hela får jag nog inte reda på, vilket är förmodligen säkrast så. En sak är dock säkert, jag är inte bättre på att fotografera nu i jämförelse med mina kunskaper som tolvåring.
