Just do it!
Nu sitter man i lägenheten i Stockholm i väntan till morgondagens resa mot Italiens bergstoppar som kommer att bjuda på en hel del utförsåkning. De senaste dagarna har min vardag som vanligt kretsat kring motion, aggression och planerande. Den aggressiva delen är fortfarande min frustration när det kommer till min kära sjukdom, dock har det tillkommit några delar till aggressionsfacket i min vardag. Efter en hel del krångel på sjukhuset har jag äntligen fått tillbaka femhundra kronor, dock inte i hand utan på en fin liten utbetalningslapp. När jag idag besökte banken för att lösa in papperslappen och få en mer användbar pappersbit, visade det sig att man måste skicka in checken för att få ut sina pengar. Varför göra det lätt för sig är den stora frågan numera när det kommer till samhällets alla punkter. Det verkar som om vi gillar att göra så lite som möjligt för att underlätta en massa arbete, men i själva verket blir allt bara krångligt och oförståeligt.
En till negativ sak är att jag verkar ha en förmåga, eller snarare förbannelse, att inte vara kapabel till att ha ett par skor utan att förstöra dem. Efter att ha lånat mammas vinterkängor och olyckligtvis haft sönder dragkedjan på dem med, har jag inga vettiga vinterskor. Det känns dessutom inte läge att skaffa nya nu när våren är runt hörnet och lurar. Mot min egen vilja har jag spenderat dagen i sju olika skoaffärer utan något positivt resultat. Det fanns som tur var en positiv sak angående dagens stadsbesök, jag fann en bok och mat.
Maten känns ganska given, jag älskar mat och skulle passa utmärkt som överviktig om det inte hade varit för diabetesen. Mitt liv hade då bestått av frosseri av allt mat och dryckriket kan tänka sig. Det otippade var att jag har sprungit omkring i ett flertal bokhandlar, mitt i bokrean, och letat efter någon spännande bok. Det blev en engelsk roman av Sylvia Plath i ena handen och kycklingfärs samt citrongräs i andra.
Från Chanels Haute Couture visning.
Sedan bar det av mot det dagliga träningspasset på gymmet, samtidigt som man följde de mindre lyckade insatserna i OS. När slitet var klar blev det matlagning och planerande av vårens garderob. Plötsligt känner man sig ivrig att sy en del kläder samt att shoppa loss. Det är enbart lite värme i luften som saknas innan kjolen bärs med bara ben igen. Samt att det mystiska NIKE-märket i form av ett jätteblåmärke på mitt lår försvinner. Om inte, skulle det inte vara fel att bli lite sponsrad under den tiden man springer runt utan täckande strumpbyxor. Jag blir en levande NIKE reklam. Det kunde varit värre.
