le commencement de l’extrémité
Nu har decembermånad börjat och nedräkningen för år 2010 är nu påbörjad och snart avklarad. Den senaste tiden har varit väldigt annorlunda men vacker. I alla fall har omgivningen varit ofantligt bedårande med trädens alla små grenar alldeles vitgnistrande. Dock har modet för min del varit långt ifrån bedårande och vackert. Tillskillnad från studenten vid högskolan som spatserar runt i capribyxor och t-shirt, tycker jag att det är förbaskat kallt när temperaturen ligger mellan sju och sjutton minus grader. Tillskillnad från hans klädval går jag själv runt i underställ, dubbla strumpor, dunjacka, mössa, halsduk, dunvantar och fodrade byxor när jag beslutar mig för att gå ut från husets ljumna miljö.
Inte nog med att man ser bedrövlig ut med en massa värmande plagg, utan att inget är i samma stil eller färgschema som det andra. Det hela är en salig blandning som jag konstigt nog står för. Mitt mål under vintersäsongen är inte att vara snyggt klädd utan att undvika scenariot då man fryser till en isskulptur. När man är ute i kylan och kämpar mot kölden känner jag mig i alla fall inte deprimerad över det hela. Trots fula kläder och en kroppstemperatur lägre än min vanliga njuter jag till fullo av denna tid. Det är otroligt fint ute och tillsammans med toner från gamla julskivor och planerandet av julkort, måltider och dekorerande. Man hamnar i någon speciell bubbla och glömmer det negativa.
Men en positiv sak med all kyla är att man håller sig ung, eller huden gör det i alla fall. Man skulle inte kunna tro att det gällde mitt hår utseendemässigt. När man varit ute inser man hur håret plötsligt har skiftat färg och blivit vitt. Turen på min sida försvinner dessa ålderstecken, eller försök att efterlikna Rouge, när jag befinner mig inomhus. Den dagen det inte gör det kommer jag nog att bli aningen mer förtvivlad och panikslagen.
