2010
Nu är det slutligen finalen på tvåtusentalets första decennium. För att summera dessa 365 dagar i några rader kan jag för det första säga att det har mer eller mindre varit ett katastrofalt år.
Om vi ska starta på ett internationellt plan har vi drabbats av bland de vanliga jordskalven och översvämningarna även fått katastrofen på Haiti, oljeläckan, den isländska vulkanens vrede, chilenare instängda i en grotta etc. Listan kan göras ofattbart lång. Trots all olycka runt om i världen och alla utsatta känns det som om all olycka börjar bli en vanesak, skrämmande nog. Till exempel bombattentatet i Stockholm fick mig bara att ägna lite mer uppmärksamhet åt nyheterna, sedan var det hela en del av historien och inte så angeläget längre. Tragiskt nog bryr man sig inte längre lika mycket om ala katastrofer som sker runt om i världen. Det är nog något man borde förändra på, så ska jag inte vara nästa år.
Katastrofalt är ett ord som även skulle beskriva mitt liv under en hel del stunder i min vardag detta år. Mitt i mardrömmen är det återigen otroligt hur jag kan säga att det känns som ett bra år. Jag ska inte förneka det som har varit drygt och påfrestande psykiskt detta år, men det mesta var väntat och det gäller bara att kunna ändra på sina mentala bilder av framtiden. Det kan ta ett tag men jag hoppas att resultatet blir bättre än vad det har varit. Då kan man inte klaga längre.
Under tvåtusentio har jag förutom att bevittnat hemskheter, rest till flera kära ställen och träffat en hel drös underbara personer. Mitt gamla tankesätt där man inte umgås med yngre personer, är numera skrotat. Det är något med deras umgänge som gör att man känner sig inte bara yngre och barnsligare, utan även vis och erfaren. De har fantastiska personligheter och förmågor, vilket jag inte såg förut på grund av att jag enbart såg den siffra deras ålder hade. Dock gillar jag fortfarande att umgås med personer några år äldre än sig själv, de får en att känna sig ung de med. Att dra en referens till årets nya favorithobby, matlagning, så njuter jag nu både av lammkött och välhängda köttbitar.
Årets sensation inom utvecklingen av Cecilia är nog matlagningen. På sidan av det maniska tränandet, i form av en mils promenad dagligen, sitter jag klistrad framför matlagnings program samt hemsidor och böcker. Det är roligt och intressant men framför allt en aning farligt med tanke på att man inte bör överkonsumera mat. Jag är snart där utan tvekan, men som tur är försöker jag att göra recepten mer nyttiga. Dock förlorar de en viss smak vilket jag kompenserar med salt, vinäger och smör. Dessa tre ingredienser pressas dagligen ner i min kropp, men en så länge har jag turen på min sida eftersom alla mina värden är bra.
Min diabetes är bättre. Mina värden är bra och om de inte var det skulle jag slå någon eller något hårt. Dock är problemet nu att mitt långtidsblodsockervärde är lägre än en ”frisk” människas, som min läkare skulle säga. Personligen skulle jag omformulera det hela till ”icke diabetiker”. Annars får jag väl träna konstant för att få bättre värden. Dock måste jag ge mig själv en liten eloge efter den andra dagens längdskidåkning under denna skidsäsong slog jag mitt gamla rekord. Inte bara det utan även att resterande familjemedlemmar låg bakom mig i spåret. Plötsligt blev personen som låg längst bak övergiven och utslagen i längdskidspåret, den som var snabbast och orkade mest.
Med det hela kan jag summera året i det klassiska uttrycket what doesn’t kill you make you stronger. Det har varit mycket att ta sig igenom detta år, mentalt och fysiskt, men jag lever fortfarande så jag är förmodligen starkare. Tack och adjö kära 2010, jag kommer aldrig att glömma dig.
