Mumsfilibaba!
Tillbaka till framtiden, snarare till verkligheten och standard vardagen. Med många tankar och funderingar om livet som komma skall samt hur jag ska ta mig dit, har jag på något sätt satt en spärr på att hålla fast vid det förflutna. Vissa saker är utan tvekan bra att spara i minnet och stå fast vid till exempel vännerna, favorit sysselsättningarna och personligheten. Dock måste dessa saker justeras och uppgraderas med jämna mellanrum.
Något som har överlevt barndomen, tonåren och på något mirakulöst sätt än idag, är tankarna och drömmarna om den tecknade världen. Efter ett hutlöst antal timmar framför marvels och DC comics kreationer samt löst flertal av Scooby-Doo:s mysterier har jag inte förrän nu insett vilken tecknad figur jag representerar bäst. Drömscenariot är om jag skulle få vara Mirakelkvinnan, som är stark, vacker och har de grekiska gudarna med sig. Min men verkligheten är långt ifrån denna fantastiska karaktär. Trots att jag känner mig lite som en del av gröna lyktan när jag cyklar iklädd den illgröna tröjan, tillhör jag inte ens den goda sidan. Jag är inte heller en del av de fantastiska serieskaparnas världar.
När jag tänkte hur det egentligen är platsar jag i den gamla barnboken Petter och hans fyra getter. Inte ens är man någon av röd, gul, blå eller vit eller Petter utan den tecknade versionen av mig är Ludenben. Beskrivningen av denna karaktär i boken lyder som så, om mitt minne inte sviker mig: ”Ludenben var alltid arg, alltid hungrig som en varg”. Det är jag i ett nötskal verkligen, aningen tragiskt men realistiskt. Jag är inte stark, snygg och kan flyga, utan jag är arg och i stortsätt alltid hungrig.
