Husmor Cecilia, check!
Numera får jag acceptera smeknamnet jag blev tilldelad av Martin Andersson under mellanstadiets hemkunskapslektioner. På något sätt blev jag utsedd till vår grupps husmor, av anledningen att jag bestämde skulle jag tro. När jag fick det namnet var jag väl lite fundersam varför jag fick det, men om jag skulle få den kommentaren idag skulle jag fullständigt förstå.
Lunchen skapades även denna dag av mig. En lätt och nyttig men samtidigt otroligt valsmakande minestrone. När måltiden var avklarad och resterande familjemedlemmar återgick till olika sysselsättningar, finner jag mig själv fastklistrad framför datorn och letar efter några nya spännande recept. Tillslut insåg jag att det var tid att plåga sig själv i form av cyklingen. Otippat nog kändes dagens tur väldigt enkel och nästan lite för kort. Jag är rädd för att man har kommit till det stadiet då man känner att tre mil i hyfsat bra tempo känns som en pensionärs utflykt.
Väl hemma nöjd efter motionen återgick jag till husets hjärta, köket, för att skapa en fiskgratäng. För första gången rotade jag ihop denna skapelse innehållande lax, dill, citron, lök och grön blomkål. När mitt försök att skapa en nyttig version av barndoms minne, visade sig att vara lyckat blev jag nöjd. Då är det bara fiskbullar som saknas så blir mina måltider från förr återintagna i den nutida matsedeln. Dock tror jag snarare att jag skulle göra några goda queneller istället för bullar, aningen mer sofistikerat och avancerat vilket jag gillar.
Något mer jag gillar denna dag i frosseri och njutning av mat var den snart uppätna vattenmelonsorbeten.
Med tanke på födointaget jag står för kanske min pensionärsrunda borde utökas, eller min roll som familjens Gordon Ramsay borde suddas ut. Snart återvänder jag nog till min vanliga värld med en rad olika tv-serier, frosseri av vackra skapelser av tyg samt låta stålsträngarna på pappas Levin få skapa fina melodier.
