Blackout
Helgen har nu passerat med en lugn start med ett besök på bondens marknad, utrensande av skafferiets malgömmor och en del promenader. Dock har den avslutats med en farhåga jag har burit med mig ett tag nu.
När familjen for iväg mot Stockholm och man sitter trött och frusen framför tv-apparaten är det en dålig idé att få för sig att somna där när det är svårt att fokusera bilden på apparaten. Efter att ha sovit ett tag och galet försöker hitta inspelade program på televisionen utan någon succé ger jag upp och inser att det är i god tid att ta långtidsverkande insulin. Nästintill hel groggy går jag ut till köket tar mina sjutton enheter insulin men inser när jag lägger tillbaka sprutan i lådan att sprutan till den långtidsverkande ligger fortfarande kvar där prydligt. Då inser jag att jag har pumpat in kopiösa mängder av snabbverkande insulin, vilket verkligen är en dålig kombination med att jag redan ligger lågt i blodsocker.
Paniken slår in och på något sätt tänker jag att familjemedlemmarna som nu befinner sig i Stockholmstrakterna kan hjälpa till via telefon. Dock inser jag inte snabbt nog att lite müsli, som i vanliga fall räcker perfekt, inte är nog för den fyrdubbla dosen insulin jag tog i jämförelse med det jag tar till måltid. Efter ett tag vet jag inte vad som händer men jag sitter och spiller sockerblandad mjölk över mig à la London och försöker kommunicera med moder. Efter lite druvsocker och en smaskig levain macka blev saker och ting klarare och allt var i stort sätt tillbaka till normalt.
Nu efter gårdagens kväll och en dålig natts sömn, känner jag mest ångesten över att fylla kroppen med en massa onödigt tillväxthormon. Albertdagen blir lite mer motion än planerat tillsammans med en del vila för den delen med. Dock kommer jag ha full koll på att ta rätt insulin i de framtida aftnarna och placera antingen ett par senilsnören eller gps-sensor på mina glasögon. När jag väl finner dem.
