One in the bunch
Idag var det en helt vanlig söndag, med planen att plugga så att man ligger före veckoplaneringen. I själva verket blir det ingenting utfört vilket man är lite halvt medveten om redan från början.
Vi åt gårdagens broccolisoppa a la Cecilia till lunch innan jag drog igång med lite sortering av mina saker som snart kommer att bli inflyttat i mitt snart färdigomgjorda rum.
Efter att ha sorterat bort lite små saker samt hittat många fina gamla minnen, blev det tid för mig att göra i ordning middagen. Klockan var redan tre på eftermiddagen. Jag hade fått för mig att tillaga riktig svenskhusmanskost, skånsk kalops. Under tiden den stod och puttrade i två timmar hann jag och pappa iväg ut på en promenad, samt för mig att transportera mig ner till Sankt Ansgars hus.
Det var tid för mig att uträtta min rättighet, eller snarare skyldighet. Göra min röst hörd i Kyrkovalet. När jag gick ner i rask takt mot centrum kände jag att jag kanske borde bytt om efter motionsrundan, eftersom jag nu hade mina träningskläder på mig vilket inte kändes som några lämpliga kläder att spatsera runt i på stadens gator.
I själva verket visade det sig att det var nog det mest lämpliga jag kunde ha på mig. Det visade sig att det förmodligen var den första gången jag har smält in bland Gävles befolkning när det kommer till klädvalet. Majoriteten av alla jag stötte på hade någon slags av träningskläder på sig, och långt ifrån alla hade det på sig av träningsskäl.
Sedan var det tid att virra sig runt i vallokalen innan jag kom tillbaka hem till familjen och den skånska kalopsen.
Efter middagen blev det tid för återhämtning av krafter framför tv-apparaturen tillsammans med mamma efter att ha tackat pappa för denna helg innan vi skickade iväg honom till Stockholm för att arbeta.
Nu är det tid för sömn och förhoppningsvis är jag pigg och glad i morgon utan dessa krämpor i axlarna. Jag börjar bli som en gammal tant som har ont överallt. Det går fort utför när man har passerat tjugo, det gör utför nu.
