One more to go
Dagen startades med att säga, eller snarare mumla, hej då till mamma och pappa som far iväg mot landet fyllt med goda viner, ostar och förmodligen en massa fransmän, nämligen Frankrike. Sedan var det iväg mot grammatik föreläsningen, den nästsista vilket skapade en panik eftersom det betyder att det är slutprov i det hela snart.
När lektionen var över var det tid att sitta i matsalen och se på alla som åt den nästan dagliga måltiden Nasigoreng, i umgänget av mig själv och mitt tal. Sedan kom väl domedagens tid, det kritiska talet inför Marko och fem andra personer i specialgruppen. Jag har dock inte något minne av vad jag egentligen sade under framförandet men det gick hyfsat. Han tyckte att jag visade bra personlighet i alla fall. Får hoppas att det väger upp till ett bättre betyg.
Det tredje och förmodligen sista talet kommer nog bli det lättaste, förhoppningsvis. Skolan tog slut och jag begav mig hem i denna orkan som har blåst upp.
Hemma och nästan inställd på att sätta sig ner och skriva klart den övertygande artikeln, som är till i morgon, från början till slut. Jag satte mig ner vid datorn känner mig hungrig och går för att se om mitt blodsocker är långt nog för mig att äta. Istället för att ta blodprovsmätaren och testa mängden socker jag har i blodet, slänger jag den på golvet vilket leder till att den gick sönder.
Den jag använder ett dussin gånger om dagen, minst, är helt oanvändbar nu. Lösningen blev att jag ringer sjukhuset och förklarar läget och ser om de har någon mer sådan inne. Svaret var nej och de kommer inte att få in fler heller.
De bojkottar min blodprovsmätare för att Gävleborgslandsting tycker att den är för dyr. Jag förstår inte hur de tänker eftersom de får bidrag för dem utgifterna, pengar de gör något annat roligt för.
Jag ringer sedan något nummer som jag trodde skulle leda mig till företaget som producerar denna mätare, men istället snackar jag med någon virrig man som kopplar mig rätt. Jag förklarade problemet och de skickar en ny mätare till mig som borde vara i min brevlåda i morgon eller på fredag. Känns underbart! Jag bojkottar sega dryga och framför allt komplicerade apparater som den Gävles sjukhus vill att jag ska använda mig av.
Sedan blev det promenad och matlagning innan jag satte igång med artikelskrivandet. Resultatet av den kommer nog inte att vara framställt på några timmar om jag känner mig själv rätt. Den har bra innehåll men strukturen är långt ifrån acceptabelt. På toppen av det har jag cirka dubbelt så mycket jag måste skriva.
Jag är taggad!
