Elegant equation

Nu sitter jag här och försöker att få ihop en portfolio som ska lämnas in till Marko senast på fredag. På något går det inte framåt i den farten jag hade hoppats på. Istället sitter jag här och tänker på vad jag ska göra under morgondagen, förutom att skriva klart alla arbeten, läsa klart världshistoriens mest underliga bok som har blivit skriven samt när jag ska gå och träna. Jag har väldigt lätt för att klaga och har för mycket ilska inombords, men jag ska försöka att hantera det genom att fundera ut en lösning. Ibland blir det aggressions attacker mot mina föräldrar istället, men de förstår nog varför alla denna frustration vid det här laget.

Om jag ska försöka att sammanfatta min ilska och frustration utan att spåra ut totalt, som kommer det i grund och botten ifrån min diabetes. Jag har levt och vårdat den nu i hela arton år och nu har jag fått nog. Sjukdomen har blivit myndig och får gärna flytta ut ur min kropp nu, min tid som vårdnadshavare tycker jag borde vara slut. Jag orkar inte leva med diabetes längre!

Sedan kommer vi till det andra som gör mig galen, mitt hälsosamma och motionsrika liv. Allt började när min doktor kallade mig tjock och jag kände att det kanske var på tiden att försöka att gå ner i vikt. När man nu har motionerat för fullt och skurit ner på varenda måltid under en tre månaders tid, har resultatet blivit noll. Motion har inte gjort mig gladare, inte heller piggare och verkligen inte smalare. Jag undviker all mat jag tycker om, och äter så att jag klarar mig och ibland mer där till eftersom min börda tvingar mig.

När jag sedan gick till min diabetessköterska, visade det sig att det inrutade, glädjedödande livet jag har gått igenom under en fjärdedels år, är precis så jag är tvungen att leva resten av mitt liv som diabetiker. Vilket tragiskt nog, förmodligen kommer vara till min dödsdag eftersom de enda nyheterna inom diabetesvården är nya mindre blodprovsmätare. Jag vill inte ha en ny modell på en spruta eller en mätare, jag vill inte ha sjukdomen.

Som diabetiker är mitt liv på topp, frågan är bara vad är det för liv jag har egentligen? Jag känner mig inte levande trots att mitt hjärta slår friska slag. Vad är definitionen för att vara lid liv? Att kroppen fungerar, eller att man känner glädje, hopp och njutningar i ens vardag? Tragiskt nog är jag bara vid liv i det ena fallet.

I fortsättningen av alla klagomål, som skulle utföra en hel roman om jag så skulle skriva ner dem, är det alla dessa skolarbeten. Det är skönt att studera och får saker gjorda, men jag kan inte fokusera på det som jag borde ha min uppmärksamhet på, jag sitter hellre och fantiserar om hur saker och ting kunde vara och hur jag ska göra det bästa av vardagen och den kommande framtiden. Nu ska jag fortsätta med att skriva om några artiklar innan jag övergår till läsandet av ”Heart of Darkness”.