Elegant equation

Dagens dag började ganska segt för den mycket trötta Cecilia Nilsson. Jag har inte bara blivit trött, panikslagen, fått värdelöshetstankar, blivit matgalen och helt och hållet tappat stinget efter att jag kom hem. På toppen av alla dessa glada saker har min diabetes återgått till det gamla vanliga dåliga igen. När jag väl hade segat ut det mesta av dagens förmiddag samt halva eftermiddag insåg jag att någon aktivering skulle ske för att jag inte ska ge upp helt och hållet.

Jag tog en kort promenadtur i Boulogner-skogen för att se på ett ungefär hur lång tid det kommer att ta sen när jag tar denna tur som min dagliga joggingrunda. Jag kommer att bli aningen mer hurtig än vad jag är nu, inte för att det säger så värst mycket, men jag känner att det är på tiden att min kropp får chansen att bli slank och vältränad. Inte för att det precis kommer att inträffa men man kan ju försöka i alla fall.

Efter att ha kollat ut den minimala rundan blev det tid för mig att gå ner på stadens gator för att leta reda på en skomakare. Jag har nämligen redan slitit ut sulan på ett av de två paren skor jag köpte i London. När jag väl hade gjort det träffade jag Josefine Glad över en fika inne på Flanör. Där spenderades en hel del minuter väl med informations byten på hög nivå. Allt som man har missat från det senaste halvåret samt återgå till andra saker från föregående år och liknande tillfällen. Nu är jag väl uppdaterad om det senaste från Vasaskolans föreningsliv vilket är en hel del. På sätt och vis borde man nästan kunna göra en skvallertidning som kommer ut varje vecka som bara handlar om föreningarna och dess medlemmar.

Sen när fiket stängde för dagen, mötte vi först Christer Zeeck samt Barbara en italiensk lärarinna som jag träffade när jag var utbytesstudent i Trieste. Barbara var något av ett stående samtalsämne för dem som var med på den resan, och glädjande nog så kände hon igen mig. Där stod vi och bytte några ord med varandra innan jag och Jossan drog oss vidare mot busshållplatsen.

På något sätt byttes mitt sällskap ut till Kajsa, Linnéa, en annan Jossan och deras polare. Det var då jag insåg att jag har väldigt härliga bekanta men även att jag stod och var den lite smått patetiska personen som attackerar välbekanta som är två år yngre än mig. Dem krakarna fick stå ut med mig och min dåliga humor ett bra tag innan jag drog mig hemåt.

Väl hemma blev det en storkopp te samt en skål med havregrynsgröt med lingon. Till detta satte jag mig framför televisionen ett tag innan ilskan tog över i kroppen och jag begav mig till min svala vrå i källaren för att sova bort all irritation samt ångest.