Elegant equation

Att norpa åt sig Fanny och Emils säng var förmodligen det bästa jag har gjort. Jag insåg snabbt att ryggraden inte behöver bli hoptryckt och lidande varje natt. Trots att jag hade sovit väldigt skönt under natten och lycklig över det, blev man lite deppig när man faktiskt förstod att detta var ens sista dag som londonbo.

Anna och jag tog oss en liten tripp till St. Paul’s Cathedral eftersom jag fortfarande vill se mer av den underbara arkitekturen. Dock var det inte mycket som sågs under denna vistelse i katedralen. Först Lord Nelsons grav sen kön till biljetterna och det var ungefär det. Inträdet i kyrkan var hela tio pund vilket jag kände kanske skulle kunna vara värt det men i sådana fall en annan gång i framtiden. Istället gick Anna och jag i det gråmulna Londonvädret mot Covent Gardens mysigaste kafé, Primrose Bakery. Där satt vi och åt de gulligaste muffinsen staden har att erbjuda, tillsammans med en kanna te och varandras sällskap. Sedan efter en citronmuffins underbara smak gick jag mot The Loft för sista gången, medan Anna fortsatte sin runda i shoppingandan.

När jag var hos David stod vi och skämtade och skrattade lite och pratade lite om framtiden och sådant. Det var kul, jag kommer verkligen att sakna honom och allt. Sen fick jag en liten present i form av en gullig liten tygkasse. Den var till och med köpt inne på Orla Kiely vilket inte har några saker i den billiga prisklassen. Väldigt rart och gulligt av honom var det. Sen var det tid för att säga farväl och kindpussar återigen, väldigt italienskt av oss men jag är hans kompis enligt honom. Sen när väl hade börjat min promenad till Victoria blev jag stoppad av Alevis som satt utanför candycakes söta butik. Han försökte först tvinga mig att ge honom en puss på kinden, men jag sa nej och bad honom sedan att tillbaka mig min hand som han satt och höll hårt i. När han väl gjorde det, kom frågan ”När kommer du tillbaka?”. Mitt svar var att jag inte är säker eftersom jag vill studera nästa gång jag kommer hit och det är inte säkert om jag kommer in på det jag vill ens.

Hans fina lösning på det var att han skulle hjälpa mig med studierna samt fixa en lägenhet till mig. Vilket är ett väldigt generöst erbjudande, dock vill man inte få det av en person som nästan förföljer en och påtvingar sig in i en annans liv. Efter det tjatade han väldigt bra när det kom till hans fråga eller krävande om att vår vänskap skulle växa och bli stor när jag kom tillbaka. Jag kan redan nu säga att det är svårt att få något som inte existerar att växa och bli större, samt att om jag kommer tillbaka kommer jag verkligen inte att söka upp honom. Jag sa att vi får se hur allt är då men jag kan inte lova honom att jag kommer vara polaren från Sverige med honom.

Sen försökte han övertala mig att arbeta hos honom istället för hos David om jag väl kommer tillbaka. Det fick han dock svaret väldigt snabbt på, det kommer aldrig att inträffa. Då stannar jag hellre i Gävle för de resterande åren i mitt liv. När jag väl trodde att jag skulle få komma där ifrån säger han att han väntar på mig och om jag inte kommer tillbaka kommer han åka till Schweiz och leta upp mig. Som jag hoppas att han åker dit, för han kommer inte att hitta mig där. Han är allt en jubelidiot samt en läskig sådan, vilket jag till och med upplyste honom om. Han skrämmer mig verkligen, vilket nu även känns bra att han vet. Hans ynkliga försvar var att han skämtar bara och slutar det hela med meningen att han väntar på mig.

Han förstår verkligen inte mycket, påstridighet och efterhängsenhet är varken attraktivt eller intressant hos en person.