Elegant equation

Jag vaknade väldigt utvilad på måndagsmorgonen klockan kvart i nio av städerskan som knackar på dörren samt travar in i rummet. Efter att ha känt att man borde checka ut blev det istället tid för att äta frukost. Jag bara satte mig nere i restaurangen och blev serverad te och ägg samt en hel del färska frukter. Jag kände vilken lyx jag plötsligt befann mig i, om man jämför med mitt stekta ägg till frukost inne i sin råa lägenhet. När jag väl var inne i lyxen kände jag att jag minsann kunde unna mig en dusch innan jag skulle lämna hotellet och åka tillbaka till hushållet. När jag stod där i duschen hör jag hur det ringer och inser att det är telefonen som sitter inne på badrumsväggen. När jag svarar och hör att det är conciergen tänker jag snabbt att de tänker kasta ut mig ur rummet, men det visar sig att han hade ett meddelande från min pappa vilket var att jag skulle ringa upp honom. Sen bar det av mot receptionen och farväl servicen och välkommen den fulpackade lägenheten i Peckham.

Väl hemma igen var det tid för att äta lunch innan dagens stora utflykt tillsammans med Jossi och Elin vilket var inget mindre än Abbey Road. Efter några tunnelbanebyten samt en promenad i det varma vädret kom vi fram till gatan som snyggt pryder Beatles-albumet med samma namn, Abbey Road. Där fanns det förutom en vitmålad vägg med en massa meddelande från beundrare, en del turister som blockerade trafiken på grund av fotografering vid övergångsstället även ett gäng flirtiga byggarbetare. När vi kände att vi hade gjort denna gata blev vi påhoppade av ett annat turist gäng på tre personer som ville ha vår hjälp i form av en George Harrison samt en fotograf. Jag fick agera George, Jossi fotograf och Elin blev byggarbetarnas flirtoffer. Efter att vi hade gått åt varandra samt fotograferat ännu mera blev det tid att gå tillbaka mot Baker Street, hade vi insett att vi hade bytt plats på medlemmarna i det legendariska bandet. Sådant händer när man inte har en sådan stor koll som Elin hade.

Efter att ha strosat omkring där bar våra vägar av mot olika destinationer. Jag gick en snabb tur på staden innan jag åkte hem för att fixa lite små saker innan jag träffade upp tjejerna där. I samlad trupp åkte vi in till Soho för att träffa resterande delen av kollektivet för att äta en avskedsmiddag tillsammans på Emils gamla arbete, Côte. Dock kände vi att ha en middag som avsked kändes alldeles för tragiskt så snabbt bytte vi namn på kvällen till ”vi syns på lördag-middag”. Efter ätit en mycket god middag samt fått en hel del gratis shots plus en stort avdrag på notan, bar det av till puben O’Neills.

Där var det meningen att folk som kände Emil skulle få en chans att ta farväl och dränka sina sorger från klockan nio till obegränsad tid framåt. Dock kände gästerna för att anlända klart senare samt fira tillsammans med Emil istället för att sörja. Där hade vi en mycket trevlig avslutning på vår kväll med en hel del dansande, skamliga förslag etcetera. Jag och Jossi fick på oss två minst sagt konstiga typer på oss, den ena dansade sig fram till Jossi medan den andra bad om ursäkt för hans brors påstidighet, samt att han kunde skjuta om vi tyckte att han var för dryg. Som tur var blev Emil vår räddare och drog oss ifrån dessa minst sagt mystiska typer. När puben väl stängde var det dags för hushållet att röra sig hemåt. På vägen mot bussen mötte vi förmodligen Londons gators mest patetiska och äckliga person som kände för att känna på förbigående personers kroppar samt fälla krokben på dem. Sedan efter att ha gått några kringelkrokar samt åkt bussen hem var man väl hemma och det var tid för sömn.