King of the road
Idag började morgonen klockan halv åtta med frukost på hotellet innan resan fortsatte väster ut. Pappa fick starta resan genom Sverige och över Öresundsbron. Väl i Danmark hände inget speciellt, det var dock inget jag hade förväntat skulle hända där. Jag somnade rätt fort i baksätet i bilen. När vi väl hade kommit ut ur Danmark, tillsammans med regnvädret och alla gristransporter, och in i Tyskland var det Autobahn för hela slanten. Det som först kom som en chock på radion, var från den danska radiokanalen vi fortfarande hade kvar. De spelade ”Vill ha dig” remixen av Drömhus. Sedan när vi väl bytte till en tyskradiofrekvens visade det sig att Mando Diao samt Roxette spelades flitigt.
Efter några timmar kom sällskapet fram till att det var tid att stanna tillsammans med alla lastbilar vid en restaurang längs vägen. Herrarna körde på Burger King’s urval medan jag stöttade den tyska matkulturen, schnitzel. Dock var det långt ifrån den mest prisvärda jag har ätit i mina dagar, men är man i Tyskland så är man.
När den pausen väl var över fick pappa återigen ta förarplatsen i bilen. Eftersom jag hade sovit bort större delar av dagens bilfärd fick familjen för sig att vi skulle räkna antalet mötande personbilar och jämföra med antalet lastbilar. Resultatet blev nästan att vart tredje fordon är en lastbil, hysteriskt många lastfordon.
Dock borde leken ändras och istället ska man räkna antalet regnskurar samt vägarbeten. Tyskland må ha väldigt fina vägar och vi har fått nu förstått varför. Ständiga restaureringar av vägarna.
Efter några stop och många om och men om man verkligen ska köpa en karta över Tyskland så att man får en aning om hur man egentligen ska köra, ringde vi vår kära GPS på hemmaplan, mamma. Vi fick en liten guidning i stora drag, vilket gav oss ett klartecken på att vi har lyckats att hitta rätt hittills utan någon karta.
Efter många fler mil fick jag agera sekreterare åt pappa, jag fick nämligen ringa conciergen i Sverige som var på snäsningshumör, för att få hjälp med ett övernattningsställe någonstans mellan Köln och Aachen. När vi väl har passerat Köln ringer den inte fullt lika otrevlige mannen upp mig och informerar oss om att han har bokat ett familjerum på ett hotell i centrala Köln åt oss.
Då var det bara att vända om tillbaka till Köln. Dock var det lättare sagt än gjort. Efter några kringelkrokar på sidan av motorvägen hittade vi tillslut in till Köln eller Cologne, och även till det området vi skulle bo nära. När vi väl hittar Domkyrkan samt Marzellenstrasse där hotellet var etablerat, visade det sig att gatan plötsligt blev enkelriktad.
Återigen fick vi använda oss av vår personliga GPS och efter många varv hittade vi tillslut rätt. Där stod hotellet Drei Königs am Dom, kanske inte det vackraste i staden men fullt funktionabelt.
Det vär även då vi insåg att jag är den i vår familj som har minst toaletbehov, trots att jag är den som dricker mest. Medan de andra han stannat lite då och då för att lätta på trycket väntade jag hela fjorton timmar. Otroligt ohälsosamt, vilket allt under denna resa är. Middagen spenderades två kvarter bort på McDonald’s välbekanta lokal. Efter att ha testat sig på en kyckling wrap med potatisklyftor, bar det av mot en promenadtur i Kölns centrum. Vi insåg att H&M är en mycket lyckad affär i denna stad efter att ha sett fem stycken butiker under en kort stäcka, samt att bygga en stor domkyrka förr i tiden med en enastående arkitektur kan ha varit långt ifrån lätt och smidigt. De som gjorde det borde utan tvekan få en eloge.
Sedan bar det av mot hotellets gröna heltäckningsmatta för att försöka somna till tågstationens alla ljud.
