Skidlandslaget, nästa!
Nu har jultiden försvunnit och kvar är paniken inför det sista i plugget samt nyårsdagen. Först och främst kan jag summera den lyckade, fullspäckade julen tillsammans med släkten. Dock skippade vi traditionen att spela När & Fjärran vilket alltid resulterar i bråk och tjafs. I år satsade vi på alkoholen istället, eller snarare den manliga delen av sällskapet. Jag förvånas otroligt mycket över hur mycket alkohol kroppen verkar kunna få i sig utan att haverera. Min kropp kraschade ett flertal gånger under julhelgen, dock inte av de få dropparna alkohol jag fick i mig, utan på grund av min kära diabetes. Mitt andra jag levde sitt egna lilla liv och verkar bara vilja äta utan att behöva ta så värst många sprutor. Känns positivt till viss del, men om man inte vill äta så mera för att tänka på figuren känns det inte kalorierna inte lockande.
På tal om saker som inte är så värst lockande fick jag idag en kallelse till sjukhuset till min doktor. Jag se verkligen inte fram emot det, den 29 januari blir dagen jag återigen får höra att jag borde gå ner i vikt av en person med ölmage av en större sort. Han borde veta bättre själv kan man tycka, samt att insulinet, i hans fall en massa mat och öl, motverkar en viktnedgång.
Förutom detta har det hänt en del saker sedan senast. Jag har varit en tur till Stockholm för att lämna mormor samt för att spendera några få timmar bland alla shoppingsugna varelser. Hysteri av högsta sort är det när mellandagsrean sätter i gång. Tragiskt nog gillar jag den inte. Utan tvekan kan man hitta en hel del fynd, men majoriteten är bara sådant man har sett under året och känt att man verkligen inte skulle vilja ha det. Jag vill inte ha dem sakerna nu heller, billigare eller inte det kvittar!
Sedan har jag även varit på en hejdundrande födelsedagsfest hemma hos Daniel som var i samband med firandet av juldagen. Det var en mycket trevlig kväll med mycket trevligt umgänge med många som man inte hade sett på ett bra tag, en del dansande, samt mat och dryck. Kvällen avrundades på Cava, vilket är en klubb som visst befinner sig i denna stad. Där blev det mycket dans samt en del konstigheter.
Sedan har mitt hurtande svalnat av lite, det har delats upp i en massa små pass på grund av lathet och trötthet. Istället satsar jag på att äta en hel del och motionera konstigt. Samt motionera i längdskidspåret, vilket är nästintill otänkbart enligt mig. Trots min talanglösa sida på längdskidor har jag gett mig ut i spåret två dagar i rad. Igår blev det en runda på sex kilometer i snigelfast och fäste på skidorna så det bara small om det. Idag var det minus sjutton grader kallt, längden på spåret ökades med 2,5 kilometer och hastigheten var bättre den likaså. Det mesta gick bättre när jag fick valla under skidorna, dock inte i uppförsbackarna och där spåret försvann ut i skogens mörker. Jag försökte undvika mörkret när jag åkte ur spåret i en nedförsbacke, istället landade jag framför en stolpe som jag försökte undvika även den. Trots min orientering utanför spåret och ner i diket, blev det en rekord tid för oss alla. Jag känner mig stolt, till största del för att jag överlevde det hela. Sedan hem och planera morgondagens baluns, nyårsfest hos Cicci, medan snön fortfarande ligger vit och vacker ute på taken och trädens kala grenar. Snart är dagen och decenniet slut, men inte ännu.
