De sista timmarna
Här sitter jag, efter att ha börjat mitt aningen nya hälsosamma liv, tillsammans med min fader och jämför priser på bläckpatroner på internet, samt tittar efter några fynd på kaplans. Mamma tillsammans med sin mamma står ute i köket och förbereder lite till kvällens middag. Carl sitter ensam uppe vid datorn och håller på med saker man aldrig riktigt kommer få underfund över vad det egentligen är. Här sitter man nu skuldfri och helt färdig inför vuxenlivet. Av dem tvåfemhundrafemtiofem dagarna jag har haft som tonåring är det endast fem timmar och tolvminuter kvar. Det är konstigt och aningen overkligt att man aldrig någonsin kommer att vara tonåring igen. Plötsligt är man helt och hållet klassificerad som vuxen utan någon chans att få tillhöra genren ungdom. När man var yngre tänkte man i alla fall att man hade tonåren kvar. Säkerheten att fortfarande vara ung är nu snart förbi och allvaret kommer att börja.
Mitt år som nittonåring har varit spännande och till och från kaotiskt, men jag ångrar inget som jag har gjort. Skäms aningen över vissa saker då man kanske borde ha gjort något åt sakerna, eller kanske ha låtit bli att göra saker. Jag har insett att saker och ting löser sig trots allt, med lite hjälp från sina vänner och
sin familj ordnar det mesta sig. Konflikter mellan folk har löst och andra finns kvar till framtiden och kommer i sinom tid att glömmas bort eller ignoreras. Jag har funnit vänner, återfunnit vänskaper och förhoppningsvis inte förlorat någon.
Mycket har skett och vissa saker kommer jag att minnas mer och längre än andra.
Jag ska dock inte deppa ihop och låta åldern komma utan något större motstånd. Så länge jag ser aningen ung ut får jag hålla skenet uppe om min så kallade ungdom. Jag får i alla fall tänka positivt, jag är inte på väg att bli trettio imorgon. Den dagen den sorgen.
