Seven days a week
Idag bar det av mot den sjunde arbetsdagen denna vecka. Jag har nästan blivit något utav en arbetsnarkoman, men dock helt ofrivilligt. Idag var det även tid för London Marathon samt för bussarna att vara extremt sega. Väl på bussen satt jag och pratade med mina föräldrar som berättade detaljerat över hur loppet gick. Det lilla jag såg av detta maraton var en liten springande man samt en stark rullstolsbunden maratonkandidat, från bussen i cirka fem sekunder på sin höjd. Sen kom jag till The Lofts dörr innan David hade kommit dit för att låsa upp den. Lagom övertaggad tjej Cecilia Nilsson kan man säga utan några större invändningar. Sen var det för mig att städa lite mer idag igen. Jag kan nästan lägga till städansvarig till mitt CV när jag kommer hem. Nu i slutet av min London vistelse våren 2009, är det viktigt att prestera allt på högsta möjliga nivån så att jag på något sätt kommer att få ett intyg över min arbetsprestation. Dock vet jag inte hur han har tänkt sig när han vill att jag ska visa mina arbetsegenskaper alla dagar nästa vecka också. Jag känner att min kropp samt min mentalitet kommer att klara av att arbeta mer än fjorton dagar i rad. Jag får väl visa mina förhandligs kunnigheter i morgon och se till att jag får någon dag för att njuta av mig själv och det varma vårvädret. Idag på arbetet var det ganska lugnt, det var ett gäng italienare som frågade mig en massa på italienska utan att ens veta om jag kunde det eller inte. Konstigt nog var de inte förvånade över att jag svarade helt och hållet på italienska och allt. Det är ingen självklarhet att alla kan ens modersmål när man åker till ett främmande land, men det trodde eller tyckte nog dem. Efter de självupptagna italienarna var taxikompisen där på besök. Återigen blev man väldigt glad över att se honom och när han lyser upp och säger: ”Hi gorgeous! How are you? You look even better than the last time, that’s incredible!”. Han är lite som en morbror, farbror eller bara en väldigt nära familjepolare vilket känns underbart skönt. Det gör att man känner sig mer hemma här. Dock om han skulle placeras i en välbekant till familjen, betyder det att David är min familj och jag vill gärna inte ha honom i min släkt.
Sen var det bara att fortsätta arbeta av dagens fyra timmar samt att läsa några av dagens nyheter och skvaller. Efter det var det tid för att promenera hem till gänget och vila upp sin städningsform framför tv:n. Sen blev det en gemensam middag framför ett spännande avsnitt av serien som ingen egentligen gillar men på något konstigt sätt många följer, nämligen One Tree Hill. Det är många otroligt dåliga serier som man måste få bort från huvudet när man flyttar hem till Sverige, allt på grund av den dåliga brittiska TV:n. Sen blev det tid för starten av min städvecka. Efter att ha rengjort köket samt badrummet insåg jag att det nästintill skulle vara omöjligt att skjutsa ut vardagsrummets folksamling för att kunna sanera även där. Istället blev det tid för TV:n filmutbud tillsammans med Sofia. Från kvällens tv-tablå var det filmen ”One Hour Photo” som intresserade oss. Efter det blir det sängen som väcker intresse för min del i alla fall.
