Elegant equation

Fredagen var utan tvekan en mycket spännande arbetsdag för min del. Det var ganska lugnt kundmässigt vilket inte gjorde alltför mycket. Jag hjälpte en tjej ifrån Schweiz som berättade att när hon sa att hon härstammade ifrån det andra neutrala Europeiska landet, trodde många att hon var ifrån Sverige. Det är alltså inte bara svenskar som blir bortglömda och missuppfattade utan även Schweizarna.

Sen fick jag besök av två dygnsura svenska väninnor vid namnen Anna och Amanda. De ville få nyckeln hem till lägenheten och bli aningen torra innan kvällens kommande eskapader. Efter mitt fina smugglingsförsök av nyckeln från skåpet uppe vid kassan ner till dem, blev det den dagliga tiden för diskussion med David. Dagens samtalsämne var kända svenskar samt uppfinningar från mitt kära hemland. Under den otroligt roliga faktastunden, kom Londons mest ointressanta belgier. Återigen var han mycket dryg men jag blev räddad av kunderna som kom till oss precis innan stängning. Nu älskar jag dem, trots att de är dem man blev mest irriterad av förut. Sen när jag slutade arbetet blev det tid för att försökta skaka av mig hackspetten från Belgien som dessutom skulle fråga ut mig cirka femtiotusen frågor om varför jag inte kunde vara med honom och var så tvär av mig. Dessutom tyckte han plötsligt att han kände mig tillräckligt mycket att kunna tolka mig. Han tyckte att jag verkade nervös när jag i själva fallet var arg och irriterad för att han sa samma saker hela tiden och lyssnade inte på innehållet av det jag sa. Efter att ha bara lämnat honom kvar i den regnfria platsen begick jag mig hemåt för att träffa hela ligan. Det blev födointag och tjejsnack innan och undertiden vi åkte in till Covent Garden för att träffa Fanny och gå till en mysig liten pub. När vi väl kom till The Crown, var det nästan tid för att gå där ifrån. Dock fann vi två nya vänner i form av ett bartenderpar, samt att jag fick en polare som gärna ville bli ihop parad med Anna Larsson. Sedan blev det den första spurtturen för att hinna till bussen utan framgång, och jag blev utnämnd till superhjältinna tackvare min löparteknik.

 

 

Sen blev det en ny dag fullt med nya händelser. Vi åkte upp till Camden för att gå på marknad. Det blev lite som en utflykt med skolan när alla sex skulle komma iväg i en samlad trupp. Väl på marknaden tog det inte lång tid innan gruppen hade reducerats till hälften. Sen tillslut gick vi runt i par och strålades sedan samman vid Camden marknadens mest konstiga plats Cyberdog, namnet säger väl det mesta om stället. Efter många försök att ta sig där ifrån men visade sig att gruppen var mer experter på att stanna vart tredje meter. Sen blev det nästa försök för min del för att springa ikapp bussen, dock blev jag lika ignorerad denna gången. Väl efter att ha tagit nästa buss samt att inhandla lite ingredienser till kvällens brakmiddag blev det tid för att åka hem och laga mat. Under tiden jag och Amanda iordninggjorde god mat från det underbara landet Italien, nämligen lasagne, blev det tid för några italienska fraser när man ändå var i farten. Sen blev hela gänget samlat vid det lilla matbordet och njöt av maten samt en mycket chokladig och himmelsk efterrätt som Anna och Amanda bjöd på. Efter det spårade kvällen in på ett annat spår vilket blev leken ”Pest eller kolera” följt av klassikern ”jag har aldrig”. Efter några timmar blev det tid för oss att upptäcka bussen igen, samt London nattens iskalla vindar. När vi väl hade kommit till Brick Lane och hittat klubben vi hade satt våra tankar på, visade det sig att dem stängde. Efter ett litet tag hittade vi en liten bar-aktig klubb eller tvärtom, där det blev lite dans följt av en karl som ville bjuda oss på cigaretter med lite mer kick i. Efter att ha avböjt hans erbjudande fick Anna skiljas ifrån sina nyblivna spanska vänner och vi drog oss hemåt. Sen fick kvällen avrundas efter att ha sprungit lite efter bussar samt stått ute och frysigt.

 

 

Sen blev det denna dag, dagen då det var tänkt att man skulle bege sig till arbetet men det visar sig att man kollapsar och fick ringa till David för att säga att saker och ting inte alltid blir som man har planerat. Denna söndag blev istället spenderad först hemma och säga farväl till Amanda sen en liten picnic inne vid Marble Arch. Där i vårsolen satt jag Fanny och Anna och njöt av sushi, McFlurry samt konstiga personer som tar kort på oss när vi står vid vägkanten. Jag förstår inte grejen med att man åker runt på Oxford Street i sin storstadsbil och tar bilder på främmande folk som väntar på att få gå över gatan. Sen efter en nostalgiskstund med några inslag av framtidsplanering bar det av mot hemmet i Peckham. Jag tog en promenad själv och pratade med min pappa om planerna angående sommaren och husets rustning. Väl hemma blev det en mys stund vid tv:n tillsammans. Det är så det har sett ut för vår del här i London under de senaste dagarna. Mycket trevligt och mysigt har det varit. Morgondagen blir dagen då man kommer tillbaka till det normala. Det blir skönt det med på sitt sätt, men det har varit skönt med lite mer liv i den lilla lägenheten vi har ett hyreskontrakt på.