Elegant equation

Efter att ha gått en cirka femtio meter ifrån affärens dörr, jag vände mig om när jag trodde att någon ropade på mig. Jag tänkte att det var David som ville informera mig om något eller ge mig något som jag hade glömt. Så var inte fallet denna gången, utan det var designer polaren som gick där bakom mig. Han vinkade åt mig och det var då jag trodde jag skulle få lite mer information om det jobbet han lite halvt hade lovat mig. Så där gick vi och diskuterade en massa fast inte det minsta om designbranschen. Han ville lära sig lite svenska och lära känna mig. Det resulterade i att jag gick där och berättade en massa saker in i minsta detalj om egentligen absolut ingenting. Lite om Sverige, om mitt lokalsinne och att jag inte alltid är så feminin av mig. Han tyckte för det första att svenska var ett otroligt roligt språk samt att jag hade en mycket elegant och klassig utstrålning och klädstil. Detta var en mycket fin komplimang jag fick samt allt annat smicker jag fick i form av att jag var smart, snygg och rolig. Plötsligt började jag känna att detta samtal gick åt fel håll.

När han tillslut sa att han gärna ville träffa mig någon annan gång samt att han skulle visa mig hur man skulle ha en riktig lyckad kväll, kändes det hela väldigt obekvämt. Jag skulle utan problem kunna vända på klacken och bara gå ifrån honom om jag inte visste att han är en av min chefs bästa vänner. Sen sa jag lite snyggt att visst skulle jag kunna se honom någon gång långt in i framtiden. Eftersom jag har ett ganska fullt schema, att hänga med alla vänner och göra saker jag tycker är roligt. Mitt fulla schema i verkligheten består av att arbeta, gå en promenad, den dagliga utgiften hos Tesco samt att se på Scrubs, Vänner och alla andra uttjatade klassiska tv-serier. Dock gör jag hellre det än att umgås med en kort belgisk karl som inte har någon klass när det kommer till att visa intresse av någon. Han nämnde dessutom att han inte har slutat att tänka på mitt ansikte sen den första gången han såg mig, inte bara en gång utan kanske upp mot en tjugo. Jag har så mycket mer personlighet och är mer intressant än de brudarna från London, enligt honom. 

Då gick jag med på att se honom i framtiden, men bara för att han skulle veta tyckte jag att han var mogen nog att veta att jag är redan upptagen. Trots den informationen gav han sig inte, vilket var ganska frustrerande. Jag vill inte vara snäsig åt honom vilket kan resultera till att bli utan arbete. Väl vid tunnelbanan blev jag räddad av att min mobil ringde och på ett ganska smidigt sätt kunde jag dra mig därifrån. Om han nu gillar personer med klass förstår jag  inte varför hans beteende var på topp på den mest oklassiga skalan. Samt det komiska med det hela var att han var nere i affären förra gången med hans dåvarande ragg. Jag förstår henne fullständigt varför hon drog sig ur denna personens sällskap. Speciellt när han från ingenstans frågar om jag gillar att sova. Samt om jag liksom han inte gillar att binda sig, efter att jag har sagt att jag har en pojkvän vilket han inte verkade bry sig det minsta om. För han gillade min genetiska design.

Väl hemma efter två aggressions samtal med mina föräldrar om hur dumma personer verkligen är, blev det tid för matlagning. Mitt bland oset av den stekta kycklingen ringer det på dörren och ingen mindre än min väldigt saknade rumskamrat Anna stod där med resväska och allt. Det känns bra att hon är tillbaka igen efter sin påskhelg i det fina, avlånga, glesbebyggda landet Sverige. Nu är hela kollektivet samlat igen. Sen blev det lite tid vid tv:n samt en uppdatering av alla inträffelser som har hänt både på hemma- och bortaplan. Nu är det dock god tid för en aktualisering av sängen. Min önskan till morgondagen är att Davids designer polare inte får för sig att komma till The Loft på besök. Annars blir det att smida fler lögner för min del.